Sista inlägget i "Varslad"-bloggen

Den senaste veckan, efter hemkomsten från Karlsbad, har det hänt mycket. Lite som en ketchup-effekt, vilket kanske var väntat.

I onsdags förra veckan, då jag hade semester, blev förhandlingarna klara. Stödpaketet som har förhandlats fram tycker jag är riktigt bra. Tyvärr var jag ju inte på plats på onsdagen då det presenterades men jag har förstått på diskussionerna efteråt att det mottogs väldigt positivt.

I torsdags kom erbjudandena om att följa med till Kista. Både jag och Anders har tackat ja till att följa med. För min del kommer det dock dröja ett bra tag innan jag kommer börja pendla på heltid eftersom jag ska jobba med omställningsprojektet.

En rad positiva besked alltså, även om det naturligtvis kommer innebära stora förändringar. Trots detta hade jag konstiga känslor i kroppen i helgen. Ovissheten är slut för vår familjs del. Vi vet, så långt det nu går att veta, hur framtiden ser ut, i alla fall jobbmässigt. Ändå har jag känt mig orolig, sårbar och hudlös. Tvivlet finns där. Kommer jag klara detta?

Kanske är det så att lite av känslorna från mars rivs upp igen, när den här varselprocessen har kommit till punkt för mig personligen.

Vi har en planeringskalender uppsatt på kylskåpet här hemma. Bläddrar man tillbaka till mars-bladet står det skrivet VARSEL med stora bokstäver på den 11 mars. Jag minns så väl när Anders skrev dit det på kvällen på varseldagen. Då när vi satt vid köksbordet och pratade långt in på natten. Jag minns också Anders lättnad den 11 mars då vi kunde prata om det han vetat och gått och burit på, som fackligt engagerad, i nästan tre veckor innan varseldagen, nedläggningen av fabriken. Anders är, utan tvekan, den person jag känner som har den största integriteten av alla och det respekterar jag honom mycket för. Inte så mycket som en tillstymmelse till en aning om vad som skulle komma hade jag då vi åkte till jobbet den där onsdagsmorgonen den 11 mars.

Det finns både för- och nackdelar med att jobba på samma arbetsplats. Ibland finns det saker som man faktiskt inte kan dela, även om man är gifta. Redan i november, då Ericssons sparpaket offentliggjordes, pratade vi igenom det faktum att Anders, som vice ordförande i Akademikerklubben, skulle komma att få reda på känslig, sekretessbelagd information före många andra. Det enklaste sättet att hantera detta på, och som vi kom överens om där i november, var att jag inte skulle ställa några frågor i ärendet, vilket jag inte heller gjort under hela den här processen, varken innan den 11 mars eller under förhandlingarna som nu är avslutade. Jag förstår dock vilken påfrestning det inneburit för Anders och det hedrar honom att han pallat trycket.

När jag nu sitter här, på Kristi Himmelfärdsdagen den 14 maj 2015, så inser jag att detta måste bli det sista inlägget i den här bloggen. Jag kan inte längre fortsätta blogga under rubriken "Varslad men inte värdelös". Det känns inte trovärdigt.
Jag är trots allt väldigt tacksam att jag följde min intuition (eller vad det nu var) den 11 mars och började blogga. Skrivandet har hjälpt mig sortera mina egna tankar och hela den här resan under våren har inneburit att jag själv har stannat upp och reflekterat över saker som jag säkert inte annars skulle ha gjort. Jag har också insett vad roligt det är att skriva, något som jag tänkt på länge men aldrig kommit igång med. På ett eller annat sätt kommer jag försöka fortsätta skriva, förändringsprocessen är ju på intet sätt slut, men det får bli under en annan rubrik,

När jag återigen ser tillbaka på de senaste 64 dagarna så känns det ibland väldigt overkligt. Det känns som om jag ser en film där jag själv deltar men ändå står utanför och ser på. Jag tror fortfarande ibland att jag ska vakna upp en morgon och att allt ska vara som det var innan den 11 mars. Men så är det inte. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka. Och så är det ju faktiskt, oavsett kriser eller inte. Gårdagen kommer aldrig mer tillbaka, och vad morgondagen har att erbjuda är inte alltid lätt att veta. Men vad man alltid kan göra är att ta tillvara den dagen man lever just nu, och se till att den blir så bra det bara går. Kram!

En makalös resa till en sagolik stad, och hemkomst till verkligheten igen

I kväll kom jag och Carin hem efter en helt fantastisk femdagarsresa till Karlsbad (Karlovy Vary) i Tjeckien tillsammans med Kulturskolans stråkorkester "Stämskruvarna".

Det har varit en ynnest att få följa med som förälder. Alla ungdomar har varit helt otroligt duktiga, både på alla utflykter och under repetitioner och konserter. Att också få möjlighet att besöka en tjeckisk grund- och kulturskola och träffa deras rektor samt några lärare var också en lärorik upplevelse.

Stämskruvarna övade med en tjeckisk kör från skolan och de gav tillsammans två konserter. En på skolan för skolans elever och en på ett konstgalleri för allmänheten. Alla gjorde oerhört bra ifrån sig och jag blir ofta väldigt berörd när jag hör barn och ungdomar framföra vacker musik. De här konserterna bjöd på många sådana tillfällen så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar i handväskan. Speciellt när den tjeckiska kören sjöng Koppången med svensk text och Idas sommarvisa på tjeckiska tillsammans med våra svenska spelande stråkungdomar blev jag tårögd. När orkestern spelade Undo och Fairytale fick de också, mycket välförtjänt, stora applåder.

Jag tänker på att både musik, och annan slags kultur, är ett fantastiskt uttryckssätt för barn och ungdomar, men även för äldre. Det överbryggar nationsgränser och språkbarriärer. Jag är helt övertygad om att våra svenska ungdomar växte av upplevelserna under de här dagarna, både mentalt och musikaliskt.

Jag är oerhört tacksam att jag fick möjlighet att följa med på den här resan. Förutom att få se en fantastiskt vacker stad, under ledning av en mycket engagerad guide och tolk i form av Jarmila, fick jag också möjlighet att lära känna nya människor. Att resa i grupp ger onekligen ytterligare dimensioner åt resandet. En stor eloge till alla duktiga lärare på Kulturskolan med rektor Lennart i spetsen som skapar en så fantastisk kulturell jordmån för barn och ungdomar i en så pass liten stad som Katrineholm ändå är. Jag är beredd att pendla rätt långt och ändå bo kvar i Katrineholm för att mina barn ska få möjlighet att gå kvar på Kulturskolan.

Under de här dagarna har jag verkligen lyckats koppla bort tankarna på Ericsson nästan helt och hållet. Självklart kommer man lätt in på frågan om var man jobbar någonstans och att jobba på Ericsson i Katrineholm i dessa dagar ger onekligen ytterligare samtalsämnen. Väl tillbaka på terminal 2 på Arlanda möts jag av Ericssons stora reklamskyltar om Networked Society på väg mellan bagageutlämningen och ankomsthallen. Det känns som ett brutalt uppvaknande efter några magiska dagar. Jag inser att jag nog inte har varit på terminal 2 tidigare, eller att det i alla fall var väldigt länge sedan, för jag kan inte påminna mig om att jag har sett dessa tidigare. Någon frågar hur jag känner inför dessa skyltar och jag svarar helt ärligt att det känns konstigt. Hade det varit innan den 11 mars hade jag känt mig oerhört stolt över att vara Ericsson-anställd när jag gick där. Idag känns det inget speciellt, mest tomt. Som om Ericsson är ett sidospår, ett stickspår, i den resa som är själva livet.

Åldersnoja och väntetid

Nu har hela april passerat och vi är inne i en ny månad.

April har bara swishat förbi. Om mars kändes lång så har april varit precis tvärtom. Jag förstår inte var tiden tar vägen. Läskigt faktiskt. Astrid brukar ofta påminna både Anders och mig om hur gamla vi är. Något som vi båda starkt förnekar. 40 är ju det nya 30, sägs det, och följdaktligen borde ju 50 vara det nya 40. Jag hade ingen som helst åldersnoja när jag fyllde 40, mer än att jag kände av några fysiska åkommor. Nu, vid nästan 45, känner jag mig för det mesta fräsch i kroppen, men mentalt börjar jag inse att livet faktiskt har ett slut, även om jag naturligtvis hoppas att jag har långt kvar. När jag kommer till slutet av min livsresa vill jag känna, precis som texten i den vackra"Gabriellas sång" ur filmen "Såsom i himmelen", att jag levt mitt liv. Inte så att jag behöver ha gjort några stora världsrevolutionerande upptäckter, men jag vill känna att jag levt det bästa liv jag kan, ett liv jag som är nöjd med, att jag gjort rätt för mig och att jag varit sann mot mig själv.

Den senaste veckan på jobbet har inneburit massor av möten. Många med människor utanför Ericsson. Jag gillar externa kontakter och inser att jag i min nya roll kommer få många sådana möjligheter framöver.

Det känns verkligen som om jag fått ett helt nytt jobb. Även om jag fortfarande är kvar på Västgötagatan 16 så inser jag att tiden krymper allt mer och mer tills dess att jag och Micke kommer vara de första att flytta till den nya lokalen där vi skall bedriva vårt omställningsprogram. Jag vet att jag är lyckligt lottad som vet vad jag kommer göra de närmaste åren. Det känns nu annars att det är en lång väntan för många. Väntan på att förhandlingarna ska bli klara, hur stödpaketet kommer vara utformat, vilka som kommer erbjudas tjänster i Kista och slutligen uppsägningarna som kommer tala om vilken som blir den sista arbetsdagen på Ericsson för många.

Jag var med på ett frukostmöte i går där vi åter pratade om kriskurvan. Även om det känns som om det stora flertalet kommit igenom den värsta chockfasen så är jag helt övertygad om att alla har en helt egen, individuell upplevelse av sin egen kriskurva. Jag känner också stor respekt för fortsättningarna på de 400 olika kriskurvorna. Även om jag själv nu känner att jag är på "uppsidan" så vet jag att jag kommer "loopa" åtminstone någon gång under fortsättningen av processen.

Idag har Carin och jag packat inför vår resa med Kulturskolans stråkorkester "Stämskruvarna" till Karlsbad i Tjeckien i morgon. Normalt sett brukar jag vara väldigt taggad inför en resa. Nu känns det mest som ett stort "jasså" och packningen kändes mest som en jobbig arbetsuppgift. Jag tror dock för egen del att det kommer vara nyttigt att komma bort några dagar. Att faktiskt koppla bort Ericsson helt och hållet. Det blir säkert en rolig resa och nu ska jag bara sova innan vi åker!

Additionsstress

Det är mycket nu...

Slutet av denna veckan känner jag att jag knappt hinner andas. Jag vet att jag måste ta det lugnt men det är svårt när det är så mycket på alla fronter. De kommande två veckorna kommer vara fullständigt späckade. Även om det är en massa privata saker som var för sig är roliga så kan det bli för mycket och jag ser verkligen fram emot när vecka 18 och 19 är över och man kan "slappna av" igen.

I fredags hade vi ett jättebra seminarium med Camilla från Startkraft på jobbet. Det handlade om föräldrarollen i omställningstider. Egentligen hade jag haft ännu mer behov av det tidigare i denna process, typ direkt efter varslet, men ändå gav det en hel del nu också.

Vad jag speciellt kände igen var kopplingen mellan "Tänka-Känna-Göra". Hur man ska försöka hitta pausknappen mellan känna och göra istället för att reagera instinktivt. Just det är jag urdålig på, ibland går det blixtsnabbt. Speciellt nu på söndagskvällen har jag varit arg-arg-arg. Mest p g a att vi inte hunnit göra så mycket inomhus som jag hoppats på under helgen. Sen gör vi ändå ett ryck med en kartong som stått under trappen i flera år och då får jag ett mindre (eller större?) utbrott när vi ska hitta någonstans att få in tidskriftssamlarna med de nyligen insorterade tidningarna i. Skitgrejer egentligen men ilskan leder till att jag börjar organisera om en hel bokhylla.

När jag summerar helgen inser jag dock att vi hunnit med en hel del, men jag blir ju aldrig nöjd!

Igår morse satt jag ett par timmar och gick igenom några av tidningsurklippen i de gamla klippböckerna som jag med viss tvekan släpade hem från jobbet i fredags. Tänk om det skulle börja brinna hemma och klippen bli förstörda? För att undvika detta har kassen med klippböckerna stått i "evakueringsläge" i hallen hela helgen så att man snabbt kan ta med dem ut.
Nu har vi kommit så långt med "projekt X" att vi har klart med att göra någon slags bok med gamla bilder och sammanfattande texter med Ericsson i Katrineholms historia. I fredags träffade vi i projektgruppen Thomas från pensionärsföreningen och de är "med på tåget". Det var så kul att träffa Thomas, en av de bästa cheferna jag haft under mina år på Ericsson. En annan tanke som jag har också är att göra en utställning om Ericsson-epoken i Katrineholm i samband med att Katrineholm firar 100 år som stad 2017.

Igår förmiddag var jag sedan och spelade tvärflöjt en stund och sen var vi i Norrköping för att fixa med de sista inköpen inför Astrids konfirmation näst-nästa helg.

Idag började vi dagen med att Carin skulle sjunga i Östra Vingåker. Sen hann vi med lite trädgårdsarbete och byte av grejer på vinden (sommargrejer ner och vintergrejer upp) innan vi åt lunch på Internationella matmarknaden på torget. På kvällen spelade jag två låtar på en uppspelning för kyrkans musikskola i kyrkan på norr och sen fortsatte hemarbetet med tvätt och annat.
Att påstå att helgerna nu är någon slags viloperioder vore ju synd att säga!

Ibland förundras jag över alla käcka inlägg på Facebook och Instagram med personer som verkar ha vackraste hemmet, mest vältränade kroppen, göra häftigaste semesterresorna, ha världens bästa jobb och mest välartade barnen. Därtill mest välansade trädgården och dessutom bedriver de någon slags restaurang- och caférörelse i hemmet. Jag vet också att det väldigt sällan är samma person som gör allt detta men de är lätt att inbilla sig det ibland. Additionsstress heter det visst!
Ibland känner jag för att göra något precis motsatt: Visa sunkmorsans röriga liv. Dessutom med lite ilska som knorr. Fast det vore nog inte lika intressant!

Hjälp, nu kom vårtröttheten...

Besöket på Framtidscenter i Hudiksvall i förrgår var mycket lyckat. Det var intressant att komma dit och få prata med både deltagare och coacher i Hudiksvalls omställningsprogram och på plats uppleva stämningen. Just känsla är något som jag tycker är svårt att få förmedlat teoretiskt, det måste upplevas.

Jag upplevde att stämningen där uppe var väldigt bra. Som någon där sa: "Om man ska bli uppsagd, ska man bli det från Ericsson." Flera personer var också väldigt öppna och delade med sig av sina erfarenheter. Fantastiskt att höra vilken positiv skillnad programmet bidragit med för dem som vi pratade med.

Karin, en av coacherna, höll också en väldigt gripande föreläsning under frukostmötet. Hon hade döpt den till "Tack för sparken". En titel som kanske kan upplevas som provocerande men som fick sin förklaring i slutet av föreläsningen då en spark (fortskaffningsmedlet sparkstötting alltså) visade sig ha spelat en viktig roll i hennes liv.
Jag tog speciellt med mig tre ord från hennes föreläsning som hon hade fått med sig från sin coachutbildning: TACK, HJÄLP och FÖRLÅT. Med de orden kommer man väldigt långt!

Idag har jag känt mig rätt trött faktiskt. Dels är det säkert vårtröttheten. (Jag blir ofta väldigt trött på våren av någon anledning, hösten brukar faktiskt gå lättare, konstigt nog.) Men sen är det säkert alla tankar och känslor de senaste veckorna som börjar ta ut sin rätt, i kombination med att det varit mycket på alla fronter. När jag tittar på familjens planeringsalmanacka hemma på kylskåpet så förstår jag varför jag blir lite trött då och då. Det är rätt många aktiviteter som är antecknade där.

Nu börjar jag se fram emot några dagars semester alldeles i början på maj då jag ska följa med Carins stråkorkester på en turné till Karlsbad i Tjeckien. När jag tittar i almanackan inser jag att det bara är en dryg vecka kvar tills vi åker och jag ska vara "fiolbärare". När vi kommer hem därifrån är det bara några få dagar kvar till Astrids konfirmation så det gäller att de flesta större förberedelserna inför det är avklarade innan Tjeckien-resan. Måste faktiskt medge att jag längtar lite grann till den 11 maj då allt detta är över. Hur kul det än är med familjehögtider så innebär det en hel del anspänning för mig som inte är någon "husmorstyp".

En resa norrut genom svensk glesbygd och ett hus på månen

Skriver detta inlägg på ett hotellrum på Quality Hotell Statt i Hudiksvall. Hit har jag kommit tillsammans med Micke som jag kommer jobba mycket tillsammans med under hela vårt kommande omställningsprojekt. Vi är här tillsammans med Peter för att imorgon se och lära hur man jobbat med omställningsprogrammet på f d Ericsson i Hudiksvall som varit igång sedan 2013.

Vi åkte bil hit och eftersom Peter kan vägarna hit utan och innan bestämde vi oss för att köra den lite längre men ack så vackra vägen i inlandet norrut. Vi åkte från Katrineholm strax efter halv två och "landade" i Hudiksvall strax före halv nio!!! Vägen mot Gävle via Heby har jag åkt några gånger förut men efter att vi svängt av vid Gysinge mot Sandviken var det helt nya vägar för mig. Väldigt vackra vägar förbi Ockelbo, Bollnäs, Järvsö och Delsbo innan vi slutligen når Hudiksvall. Vi passerar en mängd småsamhällen längs vägen, många som helt uppenbarligen sett sina bästa dagar och det är bara att konstatera att landsbygden i Sverige tyvärr håller på att avfolkas i rask takt. Det är enorma förändringar som skett i det svenska samhället och på svensk arbetsmarknad bara de senaste tjugo åren. Det är klart att det är svårt att bo kvar på landsbygden om det inte finns några jobb där. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag tycker det är tragiskt att "alla" måste flytta till Stockholm, eller någon annan storstad, för att hitta ett jobb. Överhettade storstadsregioner och ett i övrigt insomnande och avfolkat Sverige tycker inte jag är någon tilltalande framtid. Jag måste erkänna att jag ibland tyckt att förespråkarna för "en levande landsbygd" tidigare mest vänt sig till bönder och "gröna vågare", ingen av de kategorier som jag tillhör. Men i valet mellan storstad och landsbygd måste jag nog bekänna mig till kategorin "lantisar" i alla fall.

Konstaterar också under resan att Sverige har mycket skog och väldigt stora avstånd. Inser att jag har mycket kvar att utforska av Sverige, framför allt norrut, som skulle lämpa sig för en, eller säkert flera, semestertripper. Mina tidigare resor norrut har gått till Sundsvall, Östersund och Luleå, och då med tåg eller flyg. Finns massor kvar att upptäcka.

Annars har slutet av förra veckan och början av denna ägnats åt många möten med människor och diverse föreläsningar. I fredags var jag åhörare på morgonsoffan och näringslivsdagen på Safiren. Intressant att höra t ex Bisnodes näringslivsanalys av KFV-regionens företag under åren 2008-2013. I studien var Ericsson en del av analysen. Funderar på hur motsvarande analys ser ut utan Ericsson.
Blir också återigen påmind om hur många som känner någon eller som själva har börjat sin karriär på Ericsson då Jovan Radomir som var en av gästerna i morgonsoffan berättar att en av hans föräldrar jobbade på "LM" under hans uppväxt. Likaså årets företagare 2015 i Katrineholm, Stig Högnäs på VESAM, som började sin karriär som testare på Ericsson. Snacka om att Ericsson, förutom att vara en stor arbetsgivare på orten, även har fungerat som språngbräda för många personer och kompetensförsörjare för många andra företag.

Det här med att ta tillvara på Ericsson-medarbetarnas kompetens så att den kan spridas till andra företag i regionen slog Göran Dahlström, kommunstyrelsens ordförande, ett slag för i sitt anförande. Hoppas att det finns många företag som tar tillfället i akt nu när det blir verklighet framöver.

Avslutningen på näringslivsdagen bestod av en oerhört inspirerande föreläsning av Mikael Genberg. Har aldrig hört någon som haft sådana otroliga, helt osannolika, idéer och lyckats förverkliga flera av dem som Mikael, trots att jag lyssnat på många föreläsare under årens lopp. Det är Mikael som ligger bakom Hotell Hackspett och Utter Inn i Västerås, d v s två hotellrum 13 meter upp i luften i ett träd i Vasaparken resp under vattenytan på en fjärd på Mälaren. Dessutom har han fått upp ett hus på Globens tak och har en idé om en liten röd stuga med vita knutar på månen. Kolla in www.themoonhouse.se
Mina idéer ter sig väldigt banala i jämförelse men ger samtidigt en spark i baken. Kan han så kan väl jag?!

Under helgen har jag gjort en massa saker, både roliga och nyttiga. Klädkammaren har återställts och t o m fått ett nytt bättre jag. Jag har varit på en temadag på Clarion Hotel Sign i Stockholm i lördags med rubriken "Love your life" som nätverket 4Good ordnade med bl a Paolo Roberto, Kristin Kaspersen och Leila Söderholm. Leila förevisade hur man enkelt kan träna styrketräning med bara en handduk som hjälp. Testade det utomhus efter söndagens premiärjoggingrunda och tänkte köra några övningar på hotellrummet i morgon bitti. Känner mig helt enkelt full av energi efter denna helg i vårsolen.

Historieforskning

I går tillbringade jag en stund i djupkällaren tillsammans med Charlie och Janne. Vi har tillsammans påbörjat "projekt X", d v s att se om vi kan dokumentera fabrikens historia sedan 1946 i ord och bild.
Janne har redan gjort en heroisk insats genom att börja scanna in en massa gamla foton. Fantastiskt vilken historieskatt som har funnits därnere i mörkret.
Charlie och jag packar en låda med gamla personaltidningar och fyra album med tidningsurklipp som blir så tung att vi måste be Coor om hjälp att få upp den till våra kontorsplatser.

Väl i marknivå igen öppnar vi andäktigt klippalbumen. I det äldsta finns gulnade klipp från 1946. Jag bläddrar försiktigt sida för sida. Vissa klipp är så sköra att man inte vågar röra dem och på en del har limmet torkat så mycket att de lossnat från sidorna.
Hittar också en kopia av en liten notis i en tidning redan från november 1945 som berättar att LM Ericsson beslutat att förlägga sin nya fabrik till Katrineholm. Katrineholms stad har svarat på en annons där LM önskar förlägga en ny fabrik i tätort med god tillgång på kvinnlig arbetskraft och med goda kommunikationer till Stockholm. Det framgår att man från stadens sida är nöjd med att få ett så tryggt och stabilt företag till Katrineholm.

I juli 1946 startar LM Ericssons verksamhet i Katrineholm i hyrda lokaler i det gamla elverket på Fredsgatan 37, som sedan används fram till april 1948. Verksamhet i form av lindning av reläspolar flyttas till Katrineholm från huvudfabriken i Midsommarkransen.

Redan från början står det klart att en ny fabrik skall byggas för LM Ericssons räkning någonstans i staden. SKF äger en del mark i kvarteret Rådmannen som Katrineholms stad byter till sig för att kunna få mark till den nya fabriken. Det bildas ett separat bolag som ska bygga den nya fabriken för LM:s räkning. I de första artiklarna beskrivs att en ny, modern fabriksbyggnad skall uppföras till en kostnad av 700.000 kronor. Ganska snart står det klart att bygget kommer fördyras och istället landa på 1.130.000 kronor, inklusive cykelställ och staket. Bilder i tidningen visar en modell av den nya fabriken som består av det som idag är hus 1 och halva Skånelängan. De lokaler som vi lämnade för några år sedan och idag används av Kunskapsskolan.

Innan bygget kan startas stöter man på patrull i form av överklaganden i flera instanser från tre redan aktiva företagare i staden. Man vill inte ha hit en ny industri som man kallar en "jättebaby" och som kommer få all uppmärksamhet. Dessutom befarar man arbetskraftsbrist. Överklagandena misslyckas dock slutligen och den nya fabriken kan byggas vid Västgötagatan. I maj 1947 har bygget kommit så långt att man kan flytta in de första delarna i bottenvåningen och i början av 1948 är verksamheten i full gång. Den nya fabriken är byggd för en total personalstyrka på 450 man (350 kvinnor, 80 män och 20 kontorspersonal).
Då jag läser dessa siffror reflekterar jag över två saker. Dels undrar jag vilket kön kontorspersonalen hade (förmodligen män)? Dels slås jag av att antalet sysselsatta vid varslet den 11 mars 2015 är kusligt nära 450, även om inte alla är anställda av Ericsson utan vissa är inhyrda konsulter via bemanningsföretag.

Det finns massor av material som jag har tänkt fördjupa mig i de kommande veckorna. Jag hoppas att jag hinner detta, men historieintresserad som jag är kommer jag verkligen att göra ett försök, även om det kommer ske under min fritid.

Då jag gör en första snabb genombläddring i pärmarna slås jag av hur mycket det skrivits om LM under årens lopp. Jag undrar hur många människor som har passerat in och ut på Västgötagatan 16 på väg till sin dagliga gärning under årens lopp. Det måste vara flera tusentals personer under dessa nästan 70 år. I många fall finns också familjer där arbetet på LM har "gått i arv" och flera generationer har arbetat på samma arbetsplats.

Jag känner mig starkt berörd då jag senare på kvällen sitter i Duveholmshallen för att vänta på Carin som spelar bowling med sina 12-åriga kompisar. Jag tänker på alla dessa Ericssöner och Ericsdöttrar som i allra högsta grad bidragit till Ericssons framgångsrika expansion över världen, och dessutom till utvecklingen av dagens Katrineholm och till det välfärds-Sverige där vi nu lever och verkar. Jag undrar också vad Lars-Magnus skulle sagt om han kunde se hur hans företag såg ut idag, 139 år efter att han grundade det.

Energi och nytt uppdrag

I går blev mitt nya uppdrag officiellt. Det som jag blev tillfrågad om på skärtorsdagen och sa ja till i fredags morse. Jag kommer inte lämna Ericsson nu inom kort, som jag tidigare räknat med, utan jag kommer bli projektledare för omställningsprojektet i Katrineholm.

Det kommer bli ett av de svåraste uppdragen jag någonsin haft, troligen det allra svåraste, och samtidigt det mest annorlunda. Jag är mycket ödmjuk inför uppgiften, men samtidigt fast besluten att göra mitt allra yttersta för att det ska bli ett så bra projekt som möjligt.

De senaste fem veckorna har rent känslomässigt varit bland de märkligaste jag varit med om. Från varselbeskedets första chockfas, till inledningen på en nystartsfas med massor av olika idéer och scenarier om framtiden för att sedan få frågan om att "återkomma" till Ericsson igen men i en helt annan roll. Inte undra på att jag varit i förvirringens rum.

Att fatta beslutet var å ena sidan svårt, (jag hade verkligen ställt in mig på att göra något helt annat), men å andra sidan alldeles självklart (min magkänsla har fått styra och den har sagt mig att detta är rätt beslut).

Jag är också alldeles övertygad om att mina fysiska åkommor de senaste veckorna har haft sin upprinnelse i tankarna kring beslutet. Huvudvärken på skärtorsdagen kom som ett brev på posten efter att frågan ställts. Ryggvärken i förra veckan försvann efter att jag bestämt mig. Jag tror det finns ett samband mellan kropp och sinnesstämning trots allt.

Vad jag ska ta med mig från de senaste veckorna in i framtiden är att försöka bibehålla den där kreativa, öppna sinnesstämningen som jag kände under några dagar. Att hålla alla dörrar och fönster öppna och låta tankarna sväva fritt, inte låta dem begränsas. Det kommer behövas både i omställningsprojektet och i min framtida utveckling.

Igår var jag också på en mycket inspirerande föreläsning i Stockholm med Erik Hamrén tillsammans med mina kollegor. Jag är verkligen inte alls fotbollsintresserad. Den enda fotbollsspelaren jag känner till är typ Zlatan. Nu handlade ju inte föreläsningen om fotboll (även om det förekom några exempel och en del bilder från fotbollsvärlden) utan titeln var "Din attityd bestämmer din prestation." En massa klokskap presenterades under två timmar och Erik Hamréns ledarfilosofi var bara så klockren. Den innehöll exempelvis att vara sig själv, att ha en positiv människosyn och en positiv attityd samt att brinna för uppgiften och att entusiasmera. Han var dessutom en riktig energikick på scenen. Så himla bra. Det är nästan så jag måste titta på nästa landskamp i fotboll bara för att, liksom.

Idag har jag också fyllt på med mer energi för egen del. Jag gick på samma danspass på Friskis som förra veckan. Det som inte gick så bra då. Den här gången gick det mycket bättre. Så bra musik och så kul. Timmen gick verkligen jättefort och jag åkte hem mycket piggare än när jag åkte dit. Tack Anna-Karin och Mikaela för att ni delar med er av er energi. 

Jag vill också vara en sån som, liksom Erik Hamrén och Friskisledarna, ger mina medmänniskor energi. Undrar var energiknappen sitter någonstans? Som en mjuk boll bredvid hjärtat kanske?

Raset i klädkammaren och känslan i magen

Idag för exakt 12 år sen föddes minstingen Carin, som nu inte är så liten längre, faktiskt på väg att växa om mig. Hon väntar på att vi ska komma med paket och sång, men än så länge sover hon, och det får hon göra ännu ett tag eftersom det blev sent igår kväll.

Jag sitter och skriver i vårt allrum som är ännu rörigare än vanligt eftersom vi igår kväll upptäckte ett mindre (eller större) ras i klädkammaren. Den ena klädstången med sin överhylla hade gett vika i infästningen och helt enkelt vält med allt sitt innehåll över resten av den överbelamrade golvytan. Det var bara att börja röja. Jag började ju röja i utrymmet under trappen förra helgen, men det är bara att konstatera att den minimala plats som skapats där riskerar att fyllas på med nytt. Det blir en välbehövlig 5S-övning även i klädkammaren, även om den kom lite olämpligt. Längst in i hörnet hittar jag mina gamla ridkläder, fint inpackade i plast. Påminns om vad fort tiden går. Jag har inte ridit sedan hösten 1999. De har suttit oanvända i femton år och fick en undanskymd plats i klädkammaren redan då vi flyttade till huset år 2000. Raset är signalen om att det nu är dags att göra sig av med dem. Min mammas kommentar på telefon i går kväll."Se det positivt Cecilia, nu får ni en chans att rensa ut gammalt." Lilla mamma, jag önskar att du bodde närmare.

I torsdags kväll kom Astrid med förslaget att hon och jag skulle åka till Stockholm i fredags, "sådär lite spontant" (citat Astrid). Förutom att hon är jobbcoach så är hon också rese- och evenemangsplanerare i familjen. Den här gången hade hon hittat teaterbiljetter till Evita och ett ledigt hotellrum på Freys. Jag var väldigt tveksam eftersom jag tyckte att det fanns så mycket att göra hemma och vi har mycket inbokat framöver. Men jag gav med mig efter viss tvekan och kan bara konstatera att det var rätt beslut. Vi hade ett jättetrevligt "mor-dotter-dygn" i Stockholm och jag älskar ju verkligen att gå på musikal, även om jag inte gjort det på länge. När vi väl sitter där på andra raden på Göta Lejon och väntar på att ridån ska gå upp påminns jag om att senaste gången jag var där var fredagen den 3 april 1998, för nästan exakt 17 år sedan. Jag hade precis jobbat min sista dag på Scania och Anders och jag såg på Miss Saigon för att fira att jag på måndagen direkt efter, den 6 april, skulle börja mitt nya jobb på Ericsson. Jag minns känslan av spänning och förväntan i luften. Att få vända blad och börja på en helt ny och oskriven sida.

Lite av samma känsla återfinner sig också den här gången, även om förutsättningarna nu är lite annorlunda. Pirret i magen att börja ett nytt projekt, oron för hur det ska bli, om jag kommer klara det jag ska ge mig på framöver. Men också den fasta förvissningen att jag i fredags morse då jag sa det lilla ordet "JA" hade fattat ett beslut baserat på en varm och stark känsla i magen, inte kalkylerande med plus- och minuslistor. Resan från förvirringens rum har startat.

Dans confusion

I kväll har jag varit på ett danspass på Friskis & Svettis. Jag känner mig nöjd eftersom jag i alla fall varit på ett par pass de senaste veckorna. Bättre än inget. "Den bästa träningen är den som blir av" är ett talesätt som jag läst någonstans på sistone och det kan man ju hålla med om.

Jag var lite tveksam till att gå idag eftersom jag av någon oförklarlig anledning fått ont i ryggen, och diverse andra leder, de senaste dagarna. Ont i lederna har jag haft förut i perioder, men ryggen (högt upp mellan skulderbladen) har aldrig krånglat förut. För att peppa mig att verkligen komma iväg tänkte jag att "jag går väl iväg och lyssnar på lite bra musik, man kan sjunga med lite och sen blir det ju alltid lite sprattel med armar och ben". Och sprattel blev det verkligen. Kände mig inte direkt smidig, skulle inte vilja se mig själv på film. Har tidigare gått på ett pass som hette Dans Fusion. Detta skulle heta Broadway, men det var snarare Dans Confusion!!! Får väl ge det en chans till nästa vecka. Då kanske det går bättre.

Apropå confusion så påminner jag mig att jag gick en ledarskapskurs för flera år sedan där en intressant förändringsmodell presenterades. Förändringens fyra rum som presenterats av Claes Janssen i ett antal böcker. Teorin om förändringens fyra rum skildrar förändringen (såväl individuellt som på organisatorisk nivå) som en rörelse mellan fyra psykologiska "rum" (fyra livslägen):

- Nöjd
- Censur/förnekelse
- Förvirring
- Inspiration/förnyelse

I början och mitten av förra veckan kändes det som om jag var i inspirationens och förnyelsens rum. Nu känns det som om jag är i förvirringens rum igen. Jag tror jag vet vad det beror på och jag ska försöka ta mig härifrån så fort som möjligt. Vem har sagt att den här processen ska vara lätt?

Påskhelgen 2015 är över

Nu har påskhelgen 2015 passerat. Det har varit en bra helg.

I fredags var vi till Kolmården som hade smygpremiär för säsongen. Det var skönt att ströva runt i det vackra vädret, även om det blev lite kallt på slutet, efter att vi åkt linbanan. Det måste ha kommit en liten regnskur, men den passerade obemärkt förbi när vi var på delfinshowen. Vi märkte bara att det var blött på marken då vi kom ut. Huvudvärken från skärtorsdagen höll i sig en bit in på långfredagen, men efter en värktablett gav den med sig.
På kvällen blev det "Let´s Dance" och "Ack Värmland" i TV-soffan, precis som de senaste fredagarna.

I lördags besökte vi min mamma och hennes sambo i Västmanland. Det har blivit tradition att någon gång under påskhelgen besöka Nya Serveringen i Ängelsberg. Det här året blev det på påskaftonen och en helt fantastisk påskbuffé med vårens primörer. På vägen därifrån åkte vi en sväng för att titta på sviterna efter sommarens stora skogsbrand. Landskapet har verkligen blivit helt förändrat. Sist vi besökte området runt Stabäck, som var en av de platserna som drabbades värst, var i början av september, en månad efter branden. Då var det fullt med brända träd överallt. Nu är i princip allt nedhugget och vägen kantas av stora timmertravar. Man ser saker som man aldrig sett förut. Sjön Snyten syns tydligt från vägen och även Snytsbo på andra sidan sjön kan skymtas utan problem. Vi pratar i bilen om att det ska bli intressant att se hur landskapet här kommer se ut om fem, tio, tjugo år.

Påskdagen firade vi hos svärföräldrarna i Katrineholm tillsammans med Anders brors familj. Massor med god mat även här. Astrid och jag var också på högmässan i Östra Vingåkers kyrka. Nu har Astrid klarat av alla sina 15 obligatoriska gudstjänster inför konfirmationen. Som vanligt på påskdagen deltar Östra Vingåkers kyrkokör vid högmässan. Jag blir sugen på att börja sjunga i kör igen. Det är säkert tre-fyra år sedan jag gjorde mitt lilla "uppehåll" från Katrineholms kyrkokör. Hade inte tänkt mig att det skulle bli sååå långt!

Annandagen går åt till att pusta och ladda för kommande vecka. Jag har haft som mål att 2015 ska bli ett år då jag rensar hemma. Vi har bott i huset i snart 15 år och på den tiden har vi ju hunnit samla på oss en del saker. Idag har jag tagit itu med en del av de saker som stuvats undan under trappen till övervåningen. Det är skönt att rensa och slänga. Tror även att det kan ha en positiv mental påverkan. Att rensa undan gammalt för att göra plats för nytt, även i sinnet.

Ett gemensamt drag för alla påskdagarna är att jag har varit rejält trött. Slumrar till, eller somnar, så fort jag sätter mig ner och slappnar av, oavsett om det är i en bil, på toaletten (!), eller efter en god middag. Jag hoppas att det ska bli fint väder de kommande veckorna så jag kan tanka lite energi utomhus nu när det börjar bli ljust på kvällarna igen. Våren är en härlig tid!

Nu är det påsk!

I går hade vi en intressant övning i vår grupp. Vi spelade "Motivationsspelet". Syftet med spelet var att få insikt i vilka förutsättningar som är viktiga för att känna motivation i sitt jobb. Varje person fick rangordna de 7 viktigaste faktorerna som påverkar den egna motivationen utifrån en lista på 37 olika faktorer.

Mina 7 främsta är:
1) Meningsfullt arbete
2) Inflytande
3) Möjlighet att nå framgång
4) Erkännande
5) Personlig utveckling
6) Märkbart resultat
7) Utmaningar

Efter att varje person gjort sin egen rangordning diskuterade vi detta i mindre grupper. Det var intressant att höra hur kollegorna resonerat. Jag tyckte mig ändå märka en viss likhet mellan oss, trots olika ålder och bakgrund. Kanske är det så att eftersom vi jobbat på Ericsson i många år har vi påverkat varandra och påverkats av den miljö och företagskultur vi verkat inom?

Jag tyckte det var en intressant stund och det kändes definitivt som om jag kommer ha nytta av denna reflektionsstund i framtiden. Det är nyttigt att reflektera över vad som är viktigt och det blir mera konkret om man sätter saker på pränt. Tack Åsa och Anki för bra handledning!

Frustrationen från början av veckan har delvis hållit i sig under gårdagen och idag. Den frustration som baserar sig på att jag vill göra mer än jag hinner med. Jag lyckas i alla fall med att knyta ihop några trådar innan det blir helg och får sent på eftermiddagen iväg min första jobbansökan sen nedläggningsbeskedet. Det känns som en psykologiskt viktig milstolpe, även om jag vet att det inte är någon panik.

På eftermiddagen drar en tryckande huvudvärk in. För första gången på många månader. Jag tror att den signalerar att det är dags att vila nu. Inga fler tankar om framtiden på några dagar nu, inga fler resoneranden om för och nackdelar med olika alternativ. Det kommer en ny vecka efter helgen också. Nu måste det få bli en Glad Påsk, även 2015!

Semlor och frustration

Idag är det sista tisdagen före påsk. Det innebär traditionsenligt den sista semlan för säsongen. Idag var vi lite sent ute så de vanliga semlorna var slutsålda och det fick bli semmeltårta istället. Helt ok det också. Den första semlan för säsongen äter vi traditionsenligt redan i mellandagarna mellan jul och nyår på Linds konditori i Linköping. (Ja, vi är mycket för traditioner i vår familj!)
Då vi åt dagens semmeltårta tänkte vi tillbaka på den dagen för drygt tre månader sen då vi satt där i Linköping och jag frågade Anders om han trodde då att vi vid säsongens sista semla 2015 skulle ha fått ett nedläggningsbesked för Ericsson i Katrineholm. "Nej" blev det korta svaret. Och jag måste hålla med att det trodde verkligen inte jag heller!

Just nu är jag frustrerad för att jag hinner med så lite. Finns massor som jag skulle vilja hinna med på jobbet, massor att göra hemma inför påsken och många trådar jag skulle vilja dra i gällande min egen framtid. Dessutom är 2015 ett år då vi har rekordmånga jämna födelsedagar och andra familjehögtider, där planeringen just nu inte följer det schema som finns uppgjort i mitt huvud. Astrids konfirmation i maj, Anders 50-årsdag och svärfars 85-årsdag i juni, min mamma fyller 70 senare under året och min pappa har fyllt 75. Dessutom ska Carin på orkesterresa till Tjeckien i maj och Astrid på språkresa i sommar. Plus lite annat smått och gott som redan är inplanerat. Ett varsel och ett kommande uppsägningsbesked mitt i detta var inte direkt vältajmat för min del, om man säger så.

Jag inser att det finns vissa likheter med sommaren och hösten 1999 då jag inom loppet av två veckor klarade av först min mormors bortgång, sen vårt eget bröllop och sex dagar efter det mormors begravning. Några månader senare kom beskedet att Ericsson skulle göra stora omstruktureringar och outsourca ett par hundra personer till Flextronics och Proffice. Den hösten är inget jag ser tillbaka på med glädje. Det var rent ut sagt skitjobbigt. Alla stora händelser, även positiva familjehändelser, ger enligt uppgift ett rejält stresspåslag. Mina erfarenheter från hösten 1999 är att det är viktigt att hushålla med energin, och komma ihåg att fylla på med ny energi så att det inte blir för mycket på minuskontot.

Enligt kyrkoåret så kallas veckan före påsk för stilla veckan. Stilla, kan man inte direkt kalla mitt liv för just nu, men lite mer stillhet ska jag försöka få in framöver. De senaste tre dagarna har jag lyckats med att delta i mässa med nattvard inte mindre än två gånger. Dels i söndags då jag spelade flöjt i Julita Kyrka, dels idag då det var föräldramöte för Astrids konfirmationsgrupp i Nävertorps Kyrka. Idag kom jag dit lite för tidigt (inte vanligt för mig) och insåg då att jag kunde vara med på den korta veckomässan istället för att bara sitta och vänta. Jag vill inte påstå att jag är superreligiös, men lite "vardagsreligiös" är jag allt. Jag tycker det är väldigt fridfullt, nästan meditativt, att gå i kyrkan. Det ger en stunds stillhet och eftertanke i en annars stressig vardag. Dessutom tycker jag att mycket av kyrkomusiken är väldigt vacker. Många gånger är det också väldigt kloka budskap som förs fram.
Idag handlade inledningsorden om passion, kopplat till den förestående passionstiden, och de gick rätt in i mig utifrån mina tankar den senaste helgen.

Avslutningsvis måste jag bara återge dagens peptalk från Astrid, min personliga coach, när jag beklagade mig att jag inte hunnit med att söka ett jobb som lät intressant. "Äh vad är det för snack? Vill man, så kan man." Hon är klok, 14-åringen.

Lust och passion

Så har ännu en helg gått. Känns nästan som vanligt igen och jag vet att jag nu definitivt har passerat igenom första chock- och sorgefaserna. Funderar mer och mer på vad jag ska göra sen. Blir påmind om situationen ibland, då jag fortfarande träffar eller pratar med personer som jag inte pratat med sen innan beskedet. Jag vet inte om de blir provocerade av min reaktion då jag svarar "det är bra" på frågan om hur det är och undrar om de väntat sig att träffa någon form av "vrak", men det är verkligen inte så jag känner mig.

När jag tänker tillbaka på hur det var helgen för två veckor sedan så känns det som om det var ljusår emellan. Både tidsmässigt och mentalt. Jag kan svagt förnimma känslorna jag hade då, men de kroppsliga reaktionerna och "hackspetten i bröstet" har jag redan börjat förtränga. Även om det kanske låter konstigt så är jag nu glad att jag skrev ner så mycket i början, om inte annat så för att ha som en erfarenhetsbank senare i livet.

Jag är lite orolig över att jag inte är mer "på tårna" att söka nya jobb. Ibland känns det som om "alla andra" är superaktiva, uppdaterar CV:n och söker alla möjliga och omöjliga tjänster. En del av mig tror verkligen att det är så, att jag kommer att hamna på efterkälken och att alla roliga och möjliga jobb kommer vara tillsatta när jag väl kommer igång. Den andra delen av mig säger att det är gott om tid. Ingen idé att rusa iväg utan att nu om någonsin, när möjligheten ges, skall jag verkligen göra en förändring, på riktigt!

Jag fortsätter läsa i "Den magiska gnistan". I kapitlet som heter "Din inre vägledning" läser jag om lust, glädje, nyfikenhet och passion. Min inre vägledning säger mig att än så länge är det för tidigt att kompromissa bort dessa ingredienser. Jag hoppas att jag den dag när jag står där med min nya inriktning har haft modet att låta lusten och passionen få styra.

Nu är det söndagskväll och en ny arbetsvecka står för dörren. Inte heller denna gång har jag någon söndagsångest. Tvärtom ser jag fram emot en ny arbetsvecka och vill ta vara på all tid som finns kvar tillsammans med kollegorna.

Den magiska gnistan

I kväll känner jag mig upprymd efter att ha tillbringat eftermiddagen på IVA (Ingenjörsvetenskapsakademin) på en träff för handledare och kontaktpersoner på Tekniksprångets samarbetsföretag. Tekniksprånget är verkligen ett så himla bra projekt som erbjuder praktikplatser på företag och organisationer för ungdomar som gått ut gymnasiets Naturvetenskaps- och Teknikprogram. Allt för att inspirera ungdomar att söka vidare till tekniska högskoleutbildningar, och fullfölja dem. Idag är avhoppen från framförallt civilingenjörsprogrammen relativt höga.

Det är kul att träffa andra personer som har likartade uppgifter som jag delvis haft de senaste åren. Mest HR-folk, så ibland känner jag mig som en katt bland hermelinerna med min ingenjörsbakgrund på denna typ av träffar, men jag tror att det är en fördel trots allt.
Det är också spännande att se vilken spännvidd det finns bland de ca 220 arbetsgivarna som är med i Tekniksprånget. Både tillverkande företag, tjänsteföretag, banker och offentlig verksamhet.

I slutet av dagen är det mingel och jag passar på att prata lite mer med några av de andra deltagarna och med några av de som jobbar med Tekniksprånget på IVA. Tekniksprånget har varit i kontakt med Katrineholms Kommun för att försöka få fler företag i KFV-regionen att vara med till höstens omgång. Hittills har det inte gett något resultat men jag lovar att ställa upp som "ambassadör" för Tekniksprånget om det dyker upp några frågor om programmet från företag eller organisationer här i närheten.

Vad gäller min egen framtid har jag en mängd olika uppslag på vad jag skulle vilja göra. En av mina starkaste drömmar är att hitta ett jobb inom just det här området, samverkan mellan skola/akademi och näringsliv. Jag hoppas och tror att det ska vara möjligt. Det är i alla fall ett område där det pågår många spännande projekt just nu från olika parter.

På tågresan både till och från Stockholm läser jag i Kajsa Ingemarssons bok "Den magiska gnistan - vägen till ett kreativt liv". De senaste åren har jag mest läst deckare men jag känner att jag börjar bli lite blasé på den typen av böcker. Nu har jag istället flera böcker på gång. En deckare och ett par andra böcker av olika typer. Än så länge har jag bara läst ett 40-tal sidor i "Den magiska gnistan" men jag är redan fast.
Kreativitet förknippar säkert många med mig med skapande såsom konstnärskap, men den här boken handlar om kreativitet i en vidare bemärkelse. Att alla har en inneboende kreativitet för att skapa och forma det liv man egentligen önskar. Att vi har en gränslös förmåga att skapa vår egen verklighet.
Jag läser vidare och hoppas att åtminstone en del av den klokskap som finns i boken kan hjälpa mig i min process.

Utbildning och politik, och lite massage.

Idag har jag och min kollega Sara besökt Viadidakt för att få reda på mer information om studier så att vi ska kunna svara på de frågor som kan dyka upp från medarbetare som funderar på att plugga till hösten. Nu är vi ju inga studie- och yrkesvägledare direkt men några frågor ska vi nog klara av att svara på efter dagens besök, om inte annat så vet vi vilka frågor vi kan slussa vidare och var.

Vi är ju mitt uppe i ansökningsperioden till universitet och högskolor nu (16 mars-15 april) så det var ju främst det jag tänkte på när vi åkte till Viadidakt men vi blev också varse att det finns ett stort utbud på Yrkeshögskolor. Vad som är trist är att det bara finns en enda YH-utbildning i Katrineholm, till VVS-ingenjör. Jag vet att man sökte att få starta fler men fick avslag. Illa för Katrineholms del.

Fick också information om utbildningar på gymnasienivå. Vad som verkar oroväckande här är att man ännu inte vet vilka yrkesutbildningar på gymnasienivå som kommer startas i höst eftersom man inte vet hur mycket pengar man får från stat och kommun. Det finns bristyrken inom t ex vård, barnomsorg och äldreomsorg men det är osäkert om det kommer finnas medel för att utbilda några!

Nu kan jag inte låta bli att bli lite politisk, men vad håller vi på med i Sverige egentligen? Katrineholm hade 2014 en öppen arbetslöshet på 11,1% enligt Arbetsförmedlingens statistik att jämföra med riksgenomsnittet på 8,0%. Andel högskoleutbildade (2013) 15,4% att jämföra med riksgenomsnittet på 25,3%. Alla siffror hämtade från Ekonomifakta, där det för övrigt finns fler intressanta uppgifter.

Från många håll pratas det om att vi har matchningsproblem på arbetsmarknaden. Det finns lediga jobb, framför allt inom vissa sektorer, men de som är arbetssökande har i många fall inte den kompetens som behövs. Jag tycker att det är ett fruktansvärt slöseri, både för samhället och individerna.
Om jag som samhällsmedborgare och med en nuvarande profession inom kompetensutveckling kunde bidra en gnutta till att minska gapet mellan behov och kompetens skulle jag vara nöjd.

För att återkoppla till gårdagens möte på Gröna Kulle så citerades landshövdingen på följande sätt i dagens upplaga av Katrineholms-Kuriren:
"-Vi behöver hitta en Katrineholmsmodell som kan tänja lite på gränserna där så behövs. Jag hoppas att det finns möjligheter att hitta lösningar för eventuella hinder i regelverken."
Det hoppas jag också Liselott Hagberg, för nu gäller det nog att vara väldigt pragmatisk och lösningsfokuserad.

I dag har jag också pratat en hel del med människor som jag inte haft kontakt med på väldigt lång tid, både i telefon och "in real life". Tänk vad tråkigt att det ska behöva uppstå en "kris" för att ta sig tid till de där samtalen som inte blir av när allt rullar på som vanligt. Så här många och långa diskussioner om existentiella frågor som jag haft de senaste veckorna, både med kollegor, familj och vänner, har jag inte haft på mycket länge.

På kvällen unnar jag mig hot-stone-massage hos Helena på Hela Dig. Fantastiskt skönt! Det gäller att pyssla om sig lite då och då också. Just nu var det extra välgörande.

I morgon åker jag till IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin) i Stockholm för att delta på Tekniksprångets handledarträff. Då ska bl a Anna Dyhre tala om employer branding och att attrahera unga talanger. Det ska bli jätteintressant och jag känner mig riktigt laddad!

Vardag igen, men annorlunda

Nu har det redan gått två dagar av den nya jobbveckan. Dagarna rusar verkligen iväg och på ett sätt känns det som om vardagen har kommit tillbaka. Men det är en ny, eller i alla fall förändrad, vardag och, det kanske viktigaste av allt, den kommer inte att vara för evigt.

I morse åkte vi tillsammans till jobb och skola hela familjen, som vi gjort de senaste vintrarna. Astrid går på Kunskapsskolan sedan den startade 2012 och Carin började där ett år senare. Jag minns tydligt första gången vi åkte alla fyra till Västgötagatan 16. Att jag skämtade och sa att "här kommer familjen anka med mamma, pappa och två ankungar, kvack, kvack". Strax därefter minns jag att jag ställde frågan "Få se hur länge det här varar, hur länge Ericsson finns kvar här?" Inte så att det var vad jag förväntade mig, men efter alla tidigare fabriksnedläggningar i t ex Norrköping, Nynäshamn, Gävle och Hudiksvall har scenariot funnits i mitt medvetande. Nu vet jag att när Astrid går ut nian nästa vår så kommer fabriken med allra största sannolikhet vara stängd.

På lunchen, och ibland även annars, pratar vi kollegor i vårt team om vilka jobb som vi skulle kunna söka framöver. Vi inser att vi troligtvis kommer vara flera som söker exakt samma tjänster och skämtar om att vi kanske kan göra en gemensam skrivning som flera kan använda vid jobbsökning. Eller att vi kan erbjuda våra tjänster som ett team. "Varsågod nya arbetsgivare, är du intresserad av att få in ett helt välfungerande team med hög kompetens inom lean, anställ oss!!!"

På kvällen tittar jag på Katrineholms-Kurirens web-TV-sändning från dagens möte med bl a företrädare för kommunen, landshövdingen, arbetsförmedlingen, regionförbundet, Ericsson samt två statssekreterare från Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Alla som blir intervjuade intygar att det varit ett bra möte. Något konkret framförs egentligen inte, men det är säkert för tidigt än. Det jag särskilt tar fasta på är att samtliga intervjuade framhåller att kompetensen hos de varslade Ericsson-medarbetarna behöver tas tillvara för att komma andra företag och samhället till gagn. Jag hoppas verkligen att det kommer bli så!

Slutet på vecka 12: Vart är jag på väg och varifrån kommer jag?

En av mina favoritinspiratörer är Olof Röhlander. Han har många bra livsvisdomar. En av dem är "Låt alltid framrutan vara större än backspegeln." I läget som jag befinner mig nu blir det rätt mycket backspegel för mig, trots allt. Men än så länge känns det inte som en belastning. För att hitta ett nytt spår i livet behöver jag kanske backa lite. Och för att inte backa i diket behöver jag titta i backspegeln.

På jobbet har vi de senaste åren pratat mycket om att det är viktigt att reflektera. Det är nåt jag inte är så bra på. Det är så lätt att bara köra på, planera för nästa projekt och bli fartblind.

Den här helgen har jag dock reflekterat över mina tidigare val (och ibland kanske uteblivna val) i livet och hur de lett mig hit där jag står idag.

Jag är uppvuxen i Bergslagen. I Virsbo närmare bestämt. Tidigare har jag alltid sagt när jag fått frågan var jag kommer ifrån: "Virsbo, mellan Fagersta och Surahammar." Sedan i augusti i fjol har det istället blivit "Virsbo, i närheten av den stora skogsbranden."

Båda mina föräldrar jobbade på bruket, d v s Wirsbo Bruk. Pappa med planering och inköp och mamma med administration och senare ekonomi. Jag tror faktiskt att att alla i min grundskoleklass hade minst en, men i de flesta fall båda, av sina föräldrar som jobbade där. Man var i klar minoritet om man jobbade på ICA eller Konsum, på vårdcentralen, banken, posten, biblioteket eller i skolan i Virsbo. En av mina kompisars mamma var frisör. Det var exotiskt.

Jag minns när jag redan som 3-åring fick följa med pappa till jobbet på kvällar då han jobbade över. Han jobbade på smedjan och hade ett rätt stort rum och i princip alla väggarna var täckta av olikfärgade magnetremsor. Det var innan datasystemens intåg och hela produktionsplaneringen skedde i manuella Gantt-scheman. Jag fick noggranna förhållningsorder att inte röra någon av remsorna på väggarna. Tänk om en batch med länkarmar till Volvo helt plötsligt blivit omplanerad och senarelagd?

När det blev dags att söka till gymnasiet i Fagersta var valet för mig inte speciellt svårt. Med matte som bästa ämne var det självklart att söka NT (Naturvetenskaplig och Teknisk linje samläste i ettan och man valde linje slutligen till tvåan). En SYO-konsulent, som det hette på den tiden, försökte övertala mig att gå EHS istället (Ekonomisk- Humanistisk-Samhällsvetenskaplig) för det var ju en bra linje om man var tjej! (Som om inte NT skulle ha varit det då?) Bara för att förtydliga mitt val och ge SYO-konsulenten lite extra jobb sökte jag också till den nystartade Naturvetenskapliga linjen med särskild matteinriktning på Danderyds Gymnasium. Jag tror inte det var så många då som sökte andra skolor än de två som låg närmast. Nu blev det lite annorlunda med antagningsprov. Kommer ihåg att provet var hiskeligt svårt. Jag kom aldrig in utan hamnade på 6:e reservplats, men jag hade ju i alla fall gjort ett försök! Ibland har jag funderat på hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag flyttat hemifrån direkt efter 9:an och bott inneboende i en familj i Djursholm.

Efter tre helt fantastiskt roliga år på Natur (som jag valde till tvåan, "för det var ju så brett") i en helt underbar klass med bra sammanhållning, och bara 14 elever, var det dags att söka vidare till högskolan. Här blev det lite mer knepigt, men egentligen inte. Jag funderade en kort tid på biolog men efter ett studiebesök på institutionen för molekylärbiologi vid Uppsala Universitet insåg jag att det inte skulle vara något för mig. Forskare iförd vit rock på ett labb bland pipetter och reagenser var inte den framtid jag kunde se mig själv i.
Jobb inom vården var uteslutet eftersom jag inte tålde att se blod.
Valet föll på att söka en civilingenjörsutbildning. Ett naturligt val då jag faktiskt efter alla sommarjobb på bruket tyckte mig veta rätt väl vad man kunde göra som ingenjör. (Då fanns det inga filmer med "Felix stör en ingenjör" eller andra kampanjer för att informera ungdomar om vad en ingenjör gör. Yrkesvägledningen tror jag man fick mycket via sina föräldrar.)
Vilken civilingenjörutbildning skulle det bli? Industriell Ekonomi verkade ju bra "för det var ju så brett", både teknik och ekonomi.

Jag flyttade till Linköping i augusti 1989 för att börja I-linjen. Det var där jag träffade Anders. Så hade jag inte gjort valet att gå just den utbildningen just i Linköping hade jag med största sannolikhet inte träffat honom och inte haft den familj jag har idag. Jag har Linköping att tacka för mycket. Likaså alla goda vänner som man träffade där, varav vi fortfarande har kontakt med några som blivit vänner för livet.

Till 4:an skulle man välja en inriktning på sina tillämpade studier. Jag har för mig att det fanns 6 olika att välja på. Jag valde produktionsplanering och -styrning kombinerat med en del kurser från logistikinriktningen. Vid ett besök på pappas jobb fick jag frågan vilken inriktning jag valt. När jag berättade vilken jag valt kom kommentaren, "klart du ska gå i pappas fotspår". Det var inget jag medvetet hade tänkt. Ingen av mina föräldrar har någonsin styrt mig vad jag ska läsa. Jag tyckte verkligen att ämnena var intressanta. Men det är klart att jag har blivit påverkad av min uppväxtmiljö. Hela Bergslagen bestod av tillverkande företag som hade sitt ursprung i hanteringen och förädlingen av järnmalm, även om bruksdöden och gruvkrisen hade inletts. Västerås, som var det som vi kallade "sta´n" dominerades av Asea.

Fortfarande finns "bruket" kvar i Virsbo, även om det nu består av tre olika företag, Uponor, Componenta och SSAB. Tillsammans sysselsätter dessa tre företag många hundra anställda. Inte illa med tanke på att samhället Virsbo har ca 2000 invånare.

Så hur hamnade jag i Katrineholm? Jag brukar "skylla på" SKF. Jag och Anders avslutade våra studier i Linköping i februari 1994. Det hade varit jättekärvt med jobb både 1992 och 1993 och de som avslutade sina studier fick inte alls jobb inom de områden de var utbildade. Anders hade varit tjänstledig från SKF under studietiden och kunde återvända dit, men till en annan, mer passande befattning. Själv sökte jag en del jobb i närområdet men det var svårt till en början. Som tur var började det lätta på arbetsmarknaden och storföretagen började anställa så smått igen. Jag fick napp på Scania-Bussar där jag haft teknologpraktik under två somrar och började där som elevingenjör den 28 mars 1994.

Åren på Scania var oerhört lärorika. Jag jobbade med systemutveckling och projekt inom logistikområdet. Precis det jag hade pluggat till. Jag hade bra arbetskamrater som var generösa att dela med sig av sina kunskaper och vi hade väldigt roligt på jobbet. Logistikfesterna från Scania-tiden är något jag saknar. På något sätt var det ett annat tempo då. Det fanns tid för gemensam avdelningsfika varje dag. Vi planerade överraskningsfester då folk fyllde jämnt och jag minns än idag hur vi ordnade luciatåg på Dufweholms Herrgård för att kidnappa en av inköpscheferna som fyllde 40. Han var där med tyskt leverantörsbesök och de såg verkligen lite chockade ut då det kom in ett, inte så skönsjungande, luciatåg med vuxna tjejer. Vi klädde sedan ut fördelsedagsbarnet till Di Leva, eftersom han kom från Gävle, och tog med honom därifrån. Vad tyskarna gjorde kommer jag inte ihåg. Förhoppningsvis hade de någon annan värd också.

Efter fyra år på Scania kände jag att jag ville vidare och se något mera. I facktidningen "Ingenjören" annonserade Ericsson i Katrineholm på en helsida efter nya medarbetare. Vilken lyckträff att hitta ett nytt jobb i stan. Min första befattning var som projektingenjör och liknade uppgiftsmässigt det jag gjort på Scania. Jag ägnade de första åren åt arbete inom logistikområdet men insåg ganska snart att Ericsson var ett företag där det gick alldeles utmärkt att byta yrkesinriktning, vilket har varit en förutsättning för att jag blivit kvar i nästan 17 år. Jag fick en gång frågan då jag fick en ny chef vilken karriärplan jag hade. Öh, blev svaret. Jag har ingen och har aldrig haft någon heller. Det kanske låter "klyschigt" men jag har drivits av att jobbet ska vara lustfyllt, roligt och att jag känner att jag utvecklas. När jag känt att det börjat bli tråkigt och motivationen har börjat tryta har jag sökt mig till något nytt, vilket det har varit möjligt att göra på Ericsson, även om utbudet av tjänster i Katrineholm naturligtvis inte har varit lika stort som i t ex Kista.

Några gånger har jag också tackat nej till tjänster som jag blivit erbjuden. Det hade jag aldrig gjort när jag var yngre. Det är så lätt att bli smickrad när någon vill ha en till en viss post och tacka ja fast man kanske inte riktigt tänkt igenom situationen. De gånger jag har tackat nej har det inte känts rätt i magen. Det har varit områden jag inte varit helt intresserad av eller det har inte passat in i livet i övrigt. Jag vet inte om det tyder på mod eller dumdristighet men jag har i alla fall aldrig ångrat besluten i efterhand.

När jag nu ska gå vidare efter Ericsson hoppas jag att jag kan vara så modig att jag kan följa magkänslan och inte dras med i någon allmän hysteri. I min lilla svarta bok har jag börjat skriva upp tänkbara arbetsgivare och arbetsuppgifter. Än så länge finns inget tillverkningsföretag med på listan.

19 mars, Utbildningsmässa och CV

Idag har jag träffat TRR och fått lite feedback på mitt CV. Av en slump hittade jag ett jätteintressant jobb i början av februari som jag kände att jag verkligen ville ha. Av annonsen lät det som drömjobbet. Jag sökte det (första gången på en massa år som jag sökte ett jobb utanför Ericsson) men fick tyvärr svaret för några veckor sedan att jag inte gått vidare i urvalsprocessen. Trist tyckte jag då jag fick det svaret, ännu mer trist nu med de nya förutsättningarna. Det positiva är dock att jag redan där i början av februari började känna ett sug efter att göra något nytt. Jag började klippa de mentala banden till Ericsson.

Fördelen är att mitt CV nu är nyuppdaterat och att jag nyligen skrivit ett personligt brev. Tog med mig både CV, annonsen och det personliga brevet för att visa Susanna på TRR. Jag fick några tips på mindre justeringar i CV:t, men det personliga brevet tyckte hon var jättebra matchat mot annonsen. Känns skönt att jag i alla fall inte klantat bort chansen i det fallet. Vad det berodde på att jag inte gick vidare kan jag ju bara spekulera i, men nu tänker jag inte gräva ner mig mer i det.

Har också gjort en snabb visit på Utbildningmässan på Safiren idag. Plockade åt mig ett gäng broschyrer från olika lärosäten. Förstår att det inte kan vara lätt för ungdomar att välja utbildning i dagens läge. Jisses vad många olika utbildningar det finns. Bläddrar igenom den tjocka katalogen från Linköpings Universitet, mitt gamla lärosäte. Kan konstatera att även där har floran av utbildningar växt rejält. Lyssnar på en presentation från Karlstads Universitet där två yngre studenter presenterar vilka utbildningar som finns där. I något sammanhang, kommer inte ihåg exakt vilket, relaterar de till ålder, typ "det gör man när man är typ 30". Oj, oj, vad gör man när man är 44 då? Uppenbarligen hade de inga äldre studenter på den utbildningen de gick. Jag kan inte heller tänka mig någon längre utbildning, det är ett avslutat kapitel. Däremot skulle det ju kunna vara kul med några kortare kurser.

Ericssons varsel kommer slå hårt mot Katrineholm. Det är inte svårt att bli påmind om det. Väldigt många har någon gång jobbat på Ericsson, eller LM som många fortfarande säger. I kassan på ICA sitter en tjej som tidigare jobbat på Ericsson via bemanningsföretag. I kyrkan där Carin går på kör jobbar en dam som jobbat på Ericsson tidigare och sedan blev outsourcad till Avex, som blev Benchmark, som blev Flextronics och som slutligen lades ner.
Det är också nästan omöjligt att gå på stan utan att träffa på någon som jobbar på Ericsson. Flera av oss är också par där båda är Ericsson-anställda. Vi har verkligen fått "dubbel-bingo"!!!

Just det här att vara två personer i samma familj hos samma arbetsgivare medför ju en extra risk. Jag kan inte påstå att vi i vår familj har varit omedvetna om det. Anders och jag har pratat om det åtskilliga gånger under årens lopp och vägt risken mot fördelarna. Fördelarna med att stanna har dock övervägt. Vi har haft två bra jobb som vi trivts med, i staden där vi bor och där arbetsmarknaden på 2000-talet inte varit direkt lysande. Det var skillnad 1994 då vi flyttade hit. Då fanns flera stora företag i stan. Ericsson, Scania, SKF, Sörmlands Grafiska, Avex, och Bergs. Snart finns bara SKF och Sörmlands Grafiska kvar.
Jag är tacksam för att vi trots allt har kunnat jobba båda två här i stan under tiden som barnen varit små och har ibland tänkt på vilken lyxig situation vi har haft på den punkten.
Det finns faktiskt en fördel också med att vara två i samma situation. Vi kan stötta varandra och har förståelse för varandras tankar och reaktioner.

18 mars, En vecka har gått

Nu har det gått en vecka sedan beskedet. Jag har lite svårt med tidsuppfattningen. Det känns både som om den har gått väldigt sakta och väldigt fort. Det var länge sen det var "som vanligt". Samtidigt börjar nu den här nya situationen bli vardag och dagarna rinner iväg, speciellt efter helgen. Tror det finns en viss risk att man vänjer sig vid den här nya vardagen, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp igen. Om inte annat i samband med uppsägningsbeskeden.

Det senaste året har vi i samband med vårt kulturförändringsprogram, Ways of Working generation 7, pratat mycket om komfortzonen och att ha mod att gå utanför sin komfortzon. Framöver kommer vi i Katrineholm verkligen få möjlighet att utforska nya marker. Förhoppningsvis kommer många då gå utanför sin komfortzon och uppleva att nya erfarenheter gör att komfortzonen ökar.

Jag har plockat fram mitt gamla examensbevis från Linköping. Det var utskrivet den 10 mars 1994. Trodde inte att jag skulle få nytta av det igen efter nästan exakt 21 år. Nu är det inscannat och tillbakaskickat till Linköping för att få det förhandsbedömt om jag kan vara behörig för att gå KPU, Kompletterande Pedagogisk Utbildning, och bli behörig lärare.

Astrid, 14 år, har tagit på sig rollen som jobbletare. Hon mailar då och då över olika förslag. Måste medge att hon måste ha snappat upp en hel del av vad jag jobbat med under åren och vilken kompetens jag har. Hon hittar verkligen jobb som skulle vara helt rimliga att söka. (Dessutom, som ett roligt sammanträffande, projektledarjobb på företaget där Anders och jag gjorde vårt exjobb vintern 1993/94, Nederman i Helsingborg.) Problemet är bara det att jag inte är där riktigt än. Jag vill ju utnyttja lite tid i den här uppkomna situationen till att verkligen fundera vad jag vill göra framöver. Jag har massor av idéer och vill än så länge hålla alla dörrar öppna. Sparar dock de annonser hon hittar att ha för framtiden.

Påminner mig om att vi faktiskt lekt Ericsson hemma i vardagsrummet då Astrid var typ 4-5 år. Vi lekte GGSN R3 och Astrid var projektledare och delade ut AP´s till oss andra. Undrar vad det ska bli av henne som vuxen?

Jag brukar hänga med rätt bra i nyhetsflödet under dagen, men idag missade jag helt Riksbankens nya räntesänkning och snappade först på kvällen upp att man sänkt till -0,25%. Helt otroligt. Var ska detta sluta?

Jag måste försöka komma igång med träningen igen. Hade planer på att gå på Anna-Karins nya danspass på Friskis i dag men det kom annat emellan. Får bli en annan dag. Men det ska bli av.

För en gångs skull ska jag nu titta en stund på TV. Renées brygga med vackra sommarbilder och intressanta gäster: Mia Törnblom, Patrik Sjöberg och Tony Irving. Sen blir det sängen. Ikväll är jag rejält trött.

Tisdag 17 mars, "Bubblan" krackelerar

I dag har det varit en rätt bra dag. Den bästa dagen sen förra tisdagen. "Bubblan" är på väg att försvinna. Då och då spricker den helt. Ibland är den tillbaka, men den är mycket tunnare. Jag klarar av att andas lugnt igen.

Nu när jag känner mig lugnare gör istället den stora tröttheten entré. Men det gör ingenting. Det är en kompis jag är välbekant med och vet hur jag ska hantera. Det är en skön känsla.

På jobbet börjar det dyka upp en del uppgifter kopplade till omställningen. Alla mina gamla "att-göra-lappar", gula och orange post-it-lappar, har jag gjort mig av med. Det har nästan blivit en ritual att knöggla ihop dem och slänga dem i papperskorgen. De lappar som gör mest ont i mig att slänga är dem med uppgifter kopplade till samarbete mellan skola och företag.

Tekniksprånget var vi med i för första gången denna terminen och det blir också den sista.
Filmen som vi spelade in för Problemlösarna för en dryg månad sen har jag inte sett helt färdigklippt än men den måste göras om helt. Kanske kan någon annan Ericsson-site stå som ansvarig? Vårt uppdrag, kopplat till Networked Society, är tillämpbart för hela koncernen men det är helt otänkbart att visa bilder från Katrineholm. Känns tråkigt eftersom Simon var så himla proffsig när vi spelade in.
De sista APL-eleverna från trean på El- och energiprogrammet slutar i morgon. Tvåorna kör en period till med början nästa vecka men sen är det slut. Förhoppningsvis kan vi få till lödutbildning för ettorna nu i vår i alla fall.
Studiebesöken från Södra skolans åttor som skulle varit denna vecka har jag ställt in, liksom ett planerat besök från lärare på elektronikdesignprogrammet på Campus Norrköping.

De här uppgifterna har både varit roliga och det känns som om de varit värdefulla för eleverna. Det är så lätt att klaga på att det är för få ungdomar som väljer tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Men man måste ju också bjuda till från näringslivets sida vilket jag tycker att vi har gjort från Ericsson i Katrineholm.
Det pågår en massa bra initiativ från olika aktörer på nationell nivå men det borde kunna vara fler företag med lokalt. I KFV-regionen är det inte något mer företag som har varit med i Tekniksprånget. Jag hoppas att någon kan ta över stafettpinnen efter oss.

I kväll har både jag och Anders haft spellektion. Jag på tvärflöjt och Anders på kontrabas. För mig gick det skapligt, trots att jag bara övat en enda gång sen förra veckan. Jag övar just nu till en uppspelning nästa helg då jag bl a ska spela "Time to say goodbye". Insåg inte förrän nu i kväll att det ju är en rätt passande titel.
Anders kommentar när han kom ut var: "Helt otroligt. Så här bra har det aldrig gått förut." Kanske är det så att när man har som minst förväntningar så går det som bäst, i alla fall med musik. Eller som min spelfröken sa: "Du kan leverera musik, men inte prestera."

Jag känner i dessa dagar en stor tacksamhet mot mina föräldrar som gett mig en stabil grund att stå på och alltid trott på mig i alla lägen. Under min uppväxt har jag alltid fått höra samma sak i svåra situationer och jag kan än i dag höra min mammas röst: "Du är stark Cecilia. Du klarar det här." Den senaste veckan har jag upprepat detta som ett mantra för mig själv. Och jag tror det nu. Det kommer att gå bra.

Måndag 16 mars

Ny vecka på jobbet. I dag känner jag mig sorgsen och vemodig, lite deppig, direkt jag kliver in innanför dörrarna. Det är tyst och lugnt i vårt kontorslandskap. Inte beroende på att det är folktomt. Alla verkar vara på plats. Mer en känsla av stillhet. Vet inte vad det beror på. Kanske har beskedet från förra veckan nu sjunkit in. Eftertänksamhet. Jag känner själv att jag nu pratar långsammare och tystare, nästan viskande ibland. Vill visa respekt för mina medmänniskor. Inte klampa på för mycket, som jag vet att jag kan göra ibland.

I mitt jobb på Competence Center tar jag ofta emot besökare. I tisdags förra veckan, dagen före svarta onsdagen, tog jag emot 10 personer från C2 Managements Lean-nätverk. En späckad dag med en presentation av Ericsson som företag, verksamheten i Katrineholm, vår resa med lean och Ways of Working sedan 2006 och slutligen våra tankar framåt mot 2019 och Shingo.  Besöket avslutades med en fabriksrundvandring på eftermiddagen. Såna här besök hör till något av det roligaste med mitt jobb, men jag känner mig också rätt slut efteråt eftersom man vill ge besökarna så mycket det bara går och ge ett bra intryck av Ericsson. Besöket gick jättebra och vi fick mycket positiv feedback. Jag lovade att ta foton av vissa av våra tavlor efteråt och skicka till deltagarna. Av förklarliga skäl blev det aldrig av förra veckan men idag ska det göras. Tar nu hjälp av Inger som är duktig på att fotografera. Tillsammans går vi runt och småpratar. Känns skönt att göra något konkret tillsammans med en kollega. Inser att besöket förra tisdagen var det sista av den här typen.

Nedläggningen av fabriken innebär också att en epok går i graven för Katrineholms del. Vår fabrik var Ericssons första utanför Stockholm, vilket vi ofta stolt berättar då vi får besök. Det var 1946. Just det huset som vi är i nu togs i bruk i början av 1948. Från början låg fabriken på Fredsgatan, ner mot sjukhuset. Den fastigheten är nu riven. Nere i djupkällaren finns mängder med material som man som historieintresserad kan gräva i. Jag gjorde en snabbvisit där nere i höstas i samband med ett uppdrag och hade hoppats kunna botanisera mer där inför 70-årsjubileet nästa år. Men nu kan jag bara krasst konstatera att det inte blir något 70-årsjubileum. Kanske kan en del av materialet hamna hos Lena och Roland på kommunarkivet i Katrineholm, eller på Företagens arkiv i Sörmland som finns i Eskilstuna?

Jag reflekterar lite över mina känslor och tankar i samband med beskedet förra veckan. Känner igen vissa av dem från nedläggningen av Sjöholms skola 2012 och beslutet hösten 2007 att lägga ner Flodafors skola. Men det finns också stora skillnader nu jämfört med då. Då ledde chocken och ilskan fram till ett stort jävlaranamma och vi föräldrar ordnade möten och manifestationer, skrev insändare och debattartiklar. Vi skrev och ringde till politiker. Ställde otaliga frågor. Den här gången är det annorlunda. Det här är inget som går att påverka. Beslutet är redan taget. (Det var säkert så även i fallet med skolnedläggningarna men den demokratiska beslutsprocessen gjorde ändå att man fick en gnutta hopp om att det fanns en chans att påverka). Lite grann av den där jävlaranamma-känslan kom tillbaka på kvällen på svarta onsdagen. Då jag ser näringsministern och kommunalrådet bli intervjuade på TV kommer den där drivkraften tillbaka. Jag ska banne mig kontakta dem. Men varför ska jag göra det? Det här är ett annat case. Mina krafter får jag kanalisera på annat håll.

Avslutar måndagen med att åka till Stockholm för att gå på Books & Dreams författarkväll på Oscars. Jag bokade detta för flera veckor sedan och kunde väl aldrig ana att det skulle bli en sån timing. Jag lyckas mota undan "bubblan", åtminstone för en stund. Normalt sett blir jag väldigt uppåt och engagerad när jag går på den här typen av engagemang. Men den här gången är det annorlunda. Jag berörs mycket av Louise Hoffsten som pratar om sin bok "En näve grus".  Kocken Lisa Lemke var verkligen ett energiknippe på men jag är ledsen, Lisa. Jag höll på att somna. Ändå en skön känsla av att det går att slappna av, och då kommer också den stora tröttheten. Sänder också en tacksamhetens tanke till Lia och Anne för de fina diskussionerna vi hade på tåget upp och vid middagen.

På tåget hem läser jag lite i Louises bok. Nu går det bättre att läsa igen. Koncentrationen är på väg tillbaka. Jag andas lugnare och släpper fram tröttheten. Slumrar till och hinner vila en stund innan jag är hemma i Katrineholm igen.

14-15 mars, första helgen

Första helgen blir tuff. Jag hade i och för sig inte väntat mig något annat, men det dyker upp fenomen som jag inte räknat med. Som att jag känner mig så kopiöst svettig, i stort sett hela tiden. Skulle i och för sig kunna vara klimakteriet med tanke på att jag är 44, snart 45, men i och med att jag inte känt av något av detta tidigare tror jag inte det. Jag är däremot rätt säker på att detta är ett stressfenomen. Alla stresshormoner som far runt i kroppen av anspänningen. Känner själv att jag har svårt att koppla av. Det är som om det sitter en hackspett och hackar inne i bröstet. Försöker tänka på andningen. Vet att det hjälper och inser att det här något jag måste bli bättre på. Avkoppling, mindfulness, meditation, yoga eller vilken metod som helst bara det lugnar ner. Jag har en mängd böcker om detta i mitt "lilla" bibliotek hemma. Vet också att jag har människor i min omgivning som är duktiga på det här. Jag har inga problem att be om hjälp och nu är det nog ett sånt läge. Vi får hjälpas åt.

Jag har också bestämt mig för att fortsätta blogga mig igenom den här processen. Om inte annat för att skrivandet hjälper till att bearbeta. Tankarna går fort i skallen nu. Det är nästan så man känner hur de alstrar värme runt huvudet. Jag pratar fort i vanliga fall, men nu går det ofta i racerfart. Däremot när jag skriver så måste jag sakta ner. Fingrarna är inte lika snabba som huvudet och munnen.

Jag är normalt sett rätt morgonpigg, framförallt på helgerna av någon anledning. Men klockan fyra som jag vaknar både lördag och söndag känns lite väl tidigt. Går en runda i huset och lägger mig sedan för att slumra en stund till.

Jag läser ofta och mycket. Gärna på morgnarna och ofta deckare. Men nu går det trögt. Jag håller på med Marie Jungstedts och Ruben Eliassens nya deckare som utspelar sig på Gran Canaria. Ett kapitel på 4 sidor tar mig nu 25 minuter att läsa... Jag är ingen snabbläsare annars heller men detta är nytt rekord.

Det här med att saker tar sån evinnerlig tid, trots att kroppen går på högvarv, uppmärksammar jag också efter att jag laddat tvättmaskinen. Jag inser då jag trycker på startknappen att det inte är något under av effektivitet i denna process. (Dags för en värdeflödesanalys??) Jag har avbrutit laddningen tre gånger för att traska runt en vända på nedervåningen. Inte för att hämta smutstvätt, den fanns redan i riklig mängd i tvättburkarna, utan bara för att rastlöst gå runt och göra ingenting.

Vi bestämde ju redan på fredagskvällen att vi behövde göra något annat på lördagen, hela familjen. Vi vet till en början inte riktigt vad, mer än att vi måste komma bort från Katrineholm och att vi inte ska åka till något köpcentrum. Sätter oss i bilen och åker mot Taxinge Slottscafé utanför Nykvarn som vi normalt sett besöker varje sommar. Men fikat är ju lika gott så här års. På vägen dit stannar vi vid Arsenalen i Strängnäs som är ett militärfordonsmuseum med framförallt stridsvagnar. Nu är ju kanske inte stridsvagnar just min grej, men jag måste medge att det var väldigt historiskt intressant så jag kan rekommendera ett besök. Dessutom kom vi dit, helt ovetande, samma dag som det var invigning av en ny utställning om Södermanlands regemente, så vi hamnade mitt på röda mattan med musik och invigningstal av landshövdingen . Träffade också på en tidigare kollega, till både Anders och mig, från Scania-tiden. Märkligt vad det just nu dyker upp människor och minnen från förr.

Melodifestivalsfinalen såg vi på hos några riktigt goda vänner. Då kände jag ett hopp om att jag kan lura iväg "bubblan". Kunde faktiskt titta på hela finalen utan att tappa koncentrationen av att tankarna flög iväg. Tack Birgitta, Mats och Sandra för en supertrevlig kväll. Precis vad vi behövde.

Den här helgen har jag också funderat en hel del på det här med att summera och göra avslut. Det är så lätt nu att bara rusa på och fundera på framtiden. Jag känner själv att det var precis det jag gjorde framförallt under torsdag och fredag. Men det behövs ju faktiskt tid för att landa också. Som Stefan från Trygghetsrådet sa på en dragning för Akademikerfacket i torsdags: "Låt det ta tid och spring inte iväg och hoppa på första bästa jobb som dyker upp." Jag vet att det kan låta provocerande, men jag förstår vad han menar. Än så länge finns det faktiskt gott om tid. Vi är inte ens uppsagda än.

Själv känner jag att jag både vill och behöver få möjlighet att summera Ericsson-tiden. Det är 17 år av mitt liv, eller 38%, som jag ägnat åt Ericsson. Även om jag naturligtvis inte har ägnat all den här tiden åt jobbet så har jag känt mig hängiven, lojal och engagerad och Ericsson har varit en viktig del av mitt liv. Jag vet att många säger att man inte ska ta med sig jobbet hem och inte fästa för stor vikt vid jobbet, men jag kan inte hjälpa det. Jag är funtad så. (Sen betyder det naturligtvis inte att det inte finns andra saker som är lika viktiga, eller viktigare, såsom familjen).

Kontentan av detta långa resonemang är att jag måste få till ett bra avslut. Jag vill inte bara stryka ett streck och gå vidare. Även när fabriken läggs ner tror jag det är viktigt att vi alla tillsammans får möjlighet att på något sätt kunna bibehålla den stolthet som jag vet att många känt för sitt jobb. Man säger att nedläggningen inte beror på att vi gjort ett dåligt jobb, och jag tycker verkligen att vi har gjort ett fantastiskt jobb. Jag citerar ett mail som jag fått från en person utanför Ericsson, som jag lärt känna via jobbet: "Man blir både chockad, ledsen och arg när det bara dras ett streck över er verksamhet i Katrineholm - ni som dessutom är så bra."

Jag vill inte att allt det här bara ska försvinna som en ballong som man sticker hål på. Känslan av stolthet och att vi faktiskt presterat på topp måste vi medarbetare kunna ta med oss härifrån den dag då vi lämnar.

Nu är det söndagskväll. Jag brukar för det mesta inte känna någon söndagsångest inför en ny jobbvecka, ibland tänker jag t o m "äntligen måndag". I kväll känner jag ingenting.

13 mars, tredje dagen

Fredag den 13:e. Är normalt sett rätt skrockfull, typ lägger inga nycklar på bordet och går inte under några stegar. Men idag reflekterar jag inte över datumet förrän på kvällen.

Fredagarna brukar jag normalt sett ha klänning eller kjol till jobbet. Vet inte varför. Det har bara blivit så och det känns bra. Så också idag även om jag funderar lite extra. Det blir fredagsklänning trots allt, men den blir svart.

Tillbringar förmiddagen och en timme efter lunch på KTC med en temadag för treorna på Natur- och teknikprogrammen. Jag ska hålla ihop en programpunkt som heter "Vad gör en ingenjör?". Berättar lite kort om vad jag jobbat med sedan jag gick ut från I-linjen för 21 år sedan men lämnar rätt raskt över till den yngre generationen som är där, bestående av teknologer från Linköping, Norrköping och Chalmers.
Blir påmind om hur fort åren går då jag hör Marcus som går i 1:an på I-linjen berätta om sina intryck som student i Linköping. Alla roliga minnen från Linköping spelas upp i mitt huvud då jag hör ord som Draget, Kårallen och overallssittning. Har fortfarande den gula overallen kvar, men den är tvättad, egentligen emot reglerna, och ligger fint förpackad i en påse i klädkammaren.
Berättar, helt sanningsenligt, att jag haft möjlighet att jobba med fantastiskt roliga saker, både på Scania men framförallt på Ericsson. Den 6 april blir det 17 år sen jag började på Ericsson och jag har räknat ut att jag haft typ 11 olika tjänster under dessa år. Lite approximativt beroende på hur man räknar med omorganisationer, och det vet ju alla som någon gång varit anställda på Ericsson att vi haft några stycken under årens lopp...

Efter lunch föreläser Björn Nordén från Arbetsmarknadskunskap på ett väldigt inspirerande sätt. Även om föreläsningen vänder sig till ungdomar så finns en del matnyttigt att snappa upp, speciellt i dagar som dessa. Vet ni hur många olika yrken det finns i Sverige enligt SCB? Det är många, inte mindre än 8695 stycken. Vet att jag hört denna siffra tidigare då jag i höstas blev intervjuad av två tjejer från just Arbetsmarknadskunskap i Sörmland, men när jag nu får frågan från Björn hur många yrken jag tror finns gissar jag på 3000. Rejäl felprognosticering.
Noterar några citat från föreläsningen. På frågan om vad människor vill ha ut av sitt jobb svarar många: Att förändra världen och att göra något som är viktigt. Köper detta till hundra procent. Det är viktigt för mig också. Jätteviktigt. Men man måste faktiskt lägga till en parameter till: Att kunna försörja sig själv och sin familj. Ekonomin går inte att bortse ifrån. Det vore naivt att inte medge detta.
Björn kommer från Västerås och nämner i förbigående att Västerås Stads näringslivsdirektör kommer från Katrineholm. Känns på något sätt som om cirkeln är sluten då jag kommer på att nämnda person är Conny Petrén som var den som anställde mig på Ericsson för 17 år sedan och också var min första chef här. Connys namn hamnar i min svarta lilla bok.

Kommer tillbaka till Ericsson vid tvåtiden. Det är lugnt. Inte annat att vänta sig denna fredag eftermiddag, drygt två dygn efter att tideräkningen på något konstigt sätt börjat om. I alla fall för mig känns det som om det finns ett "tiden före" och ett "tiden efter" varslet.
Noterade redan igår, och lägger märke till det även idag, att det inte ser ut på samma sätt som man är van vid på jobbet. Vi har en jättefin arbetsmiljö, med fräscha lokaler. Men på något konstigt sätt är det som om det nu lagts ett filter på alltihop. Färgerna är inte längre lika klara i kontorslandskapet. Tror inte bara det beror på skitiga glasögon. Det är något mer. En psykologisk reaktion som gör att hjärnan förfular för att göra det lättare att gå härifrån? Idag till och med luktar det annorlunda i snurrgrinden. Märkligt.

Efter att ha pratat en stund med kollegorna och skickat några mail är det dags att ta helg. Första fredagsmyset och första helgen med "förändrade förutsättningar".

Efter att ha tagit en nödvändig promenad för att kyla av hjärnan kommer vi, hela familjen hemma vid köksbordet, överens om att inte prata mer om detta under kvällen. Nu måste vi ta helg. Vi måste vila och göra något roligt imorgon. Nu, om inte förr, gäller det att ladda batterierna och hushålla med energin. Måste orka.

Det där med att släppa ämnet för dagen går väl sådär måste jag säga. Vi köper hämtmat för ingen orkar laga mat. Efter ett glas vin spårar ändå samtalet in på ämnet "vad kan man försörja sig på?" Förslagen blir sjukare och sjukare. Går absolut inte att skriva här. Det blir dock väldigt roligt och till slut viker sig hela familjen av skratt. Känns skönt att kunna skratta alla tillsammans.

Jag är ingen stor TV-tittare men det finns några få program som jag följer. Let´s Dance är ett av dem. Inser dock hur okoncentrerad jag är då jag efter andra dansparet som är Jonas Björkman och Veera frågar jag Astrid om de inte ska få poängen snart. Får då till svar: Men mamma, poängen har de ju fått alldeles nyss. De fick 17. Hoppsan. Jag tittar, men ändå inte.

Efter Let´s Dance kommer Mia Skäringers nya serie. Är ett stort fan av Mia men det blir lite väl magstarkt när hon i början av programmet blir av med jobbet efter 10 år på ett café och blir ersatt av en kaffemaskin. - Surrealistiskt säger jag. Blir omedelbart korrigerad av Astrid. - Realistiskt heter det, mamma, men du blir ersatt av en polack. Inser att jag har en väldigt kvicktänkt dotter. Det händer då och då att jag blir coachad av en 14-åring. Inte illa. Det känns som om hennes kompetens kan vara värdefull i framtiden.

12 mars, andra dagen

Vaknar strax före fem. Två timmars sömn blev det. Går upp eftersom jag inser att det inte är någon idé att ligga kvar i sängen. Då jag tittar mig i spegeln undrar jag vem jag ser. Rejält svullna ögonlock och alldeles rödmosig i ansiktet. Baddar ansiktet med kallvatten en lång stund. Något bättre.

Går ut och hämtar Kuriren. Som väntat stora svarta rubriker. Läser noggrannt allt. När jag är klar börjar jag om och läser en gång till. Bara för säkerhets skull.

Känner mig fruktansvärt ofräsch så jag duschar länge och rakar mig under armarna. Skulle gjort det för flera veckor sen men det har inte blivit av. Men nu gör jag det, just idag, eftersom jag vet att jag blir lätt blir svettig då jag blir stressad eller upprörd. Och jag förstår att det kommer bli en sån dag idag.

Har ingen brådska att komma iväg. Deadline som gäller nu är att barnen som alltid åker med oss till Kunskapsskolan på morgnarna ska komma i tid. Att komma i tid till Ericsson känns just idag inte viktigt. Pratar vidare med familjen om gårdagens besked. Såpass länge att barnen också håller på att komma försent.

Känner att jag har gått in i "bubblan" sedan i går. Det enda som kretsar i mitt huvud är varslet och vad som ska hända nu, och sen. Efter att vi får uppsägningsbeskeden, troligtvis någonstans i juni, beroende på hur förhandlingarna avlöper. Vad blir det för stödprogram? Hur ska man utnyttja tiden på bästa sätt? Jag känner igen "bubblan" sedan några gånger tidigare i livet. Jag blir oerhört fokuserad på en sak, nästan manisk. Har svårt att tänka på något annat överhuvudtaget. Saker som jag bedömer som oviktiga, d v s allt annat än varslet, trängs undan i hjärnan. Finns säkert något psykologiskt begrepp på detta. "Bubblan" är bra att ta till ibland, men nu måste jag kunna lära mig att tygla den. Det finns en vardag som måste fungera också. Och det här kommer bli en lång process.

Tar samma väg in på jobbet som jag brukar. Ingången vid matsalen. Kl 9 ska vi träffas i vår grupp i ett konferensrum. Yxtaholm den är gången. Alla våra konferensrum är döpta efter sörmländska slott och herresäten. Inser att om några månader så kommer det bara finnas ett Stora Djulö, det riktiga. När någon nu säger Stora Djulö så tänker jag i nio fall av tio på konferensrummet.

Normalt sett har vi morgonmöte klockan 8.25 vid vår tavla, men nu har vi faktiskt inte så mycket att prata om där längre. Nästan allt jobb i vår grupp har varit inriktat på utveckling och förbättringar, och det är meningslöst nu.

Vi pratar mycket med varandra. Alla i vår grupp som ska vara på plats är det. Många är väldigt bleka. Alla är väldigt samlade och tagna av stundens allvar men vi skrattar också en del. Mycket galghumor. Vi måste kunna skratta åt eländet också om vi ska ta oss igenom detta. Och det måste vi.

Jag gör inte speciellt många knop under dagen. Bara det där jag absolut måste. De sista förberedelserna inför fredagens temadag på KTC där jag är engagerad. Temat är "Vad gör en ingenjör?". Jag vet att jag egentligen inte behöver vara med på detta. Men jag känner att jag vill. För att det är något jag verkligen brinner för, och tror på, trots onsdagens trista besked. Jag måste bara fundera ut vad jag ska säga på ett bra sätt. Det kommer behövas ingenjörer i Sverige och i världen även om inte Ericsson i Katrineholm finns kvar.

En sak till gör jag under dagen. Jag hämtar en liten svart anteckningsbok i skåpet med kontorsmaterial. Måste strukturera mitt framtida projekt, att fundera på vad jag vill göra framöver. Det ska dokumenteras i denna svarta bok. Ringer redan under dagen några telefonsamtal som prickas av. Noterar också några uppslag jag fått av tidigare kollegor.

Är kvar på jobbet hela dagen. Många går hem tidigare idag också, av förklarliga skäl. Känner inte heller idag att jag har någon brådska hem. Eller hem?!! Ericsson har ju varit som ett andra hem under nästan 17 år. Jäklar vilken separationsångest det kommer bli den dag man lämnar för sista gången.

11 mars 2015, första dagen

11 mars 2015. Det var igår. Dagen då jag för första gången i mitt 44-åriga liv blev varslad om uppsägning.

Nu var jag ju inte direkt ensam. "Svarta onsdagen" var vi totalt 2200 Ericsson-anställda i Sverige i samma sits. 400 av oss finns i Katrineholm. 

kl 9.02 går ett mail ut som kallar oss till ett informationsmöte kl 10.00 med obligatorisk närvaro. Med tanke på vilka personer jag tidigare på morgonen sett gå in genom vår nybyggda, fina reception förstår jag allvaret. Det är definitivt varsel på gång. Tunga steg upp till plan 4 där informationen skall hållas. Passerar affischer där det står var respektive grupp skall samlas efteråt. Vår grupp i Harpsund. Shit, det här är inget litet varsel, det här blir stort.

Minst sagt tryckt stämning i lokalen. Folk står utspridda, en del i mindre klungor rätt långt bak i lokalen. Jag rör mig framåt. Vill höra och se, även om det blir obehagligt. Fångar upp en vattenflaska från en pall som ställts ut. Vill inte riskera att svimma. Känner mig torr i munnen och lätt snurrig i huvudet även om informationen inte börjat än. Pulsen är hög och händerna svettiga.

Så kliver han fram, högsta supplychefen, inte ofta sedd på vår fabrik. Honom hade jag inte sett gå in genom receptionen i morse men så fort jag ser honom nu förstår jag. Han behöver inte säga ett ord. Jag förstår ändå. Det är inget litet varsel, inte ens ett stort, det är värsta tänkbara. Vet inte hur många minuter det egentligen tar innan huvudbudskapet för oss 400 förs fram men till slut kommer det efter att en rad andra orter har lästs upp: Total avveckling av fabriken i Katrineholm.

Total tystnad i lokalen. Inte en enda fråga. Bara en djup kollektiv suck. Vi svenskar är alltid så politiskt korrekta. Vi vänder oss bara om och går ut, som en skock får till våra föraviserade grupprum.

Huvudet sprängfyllt av tankar. Fast tomt på samma gång. Ändå en slags konstig lättnad, nu behöver vi inte spekulera längre. Nu vet vi.

Och var är jag mitt i det här? Tycker själv att jag är rätt "hemma" på kriskurvan. Har gått åtskilliga kurser i att hantera förändring under mina år på Ericsson men det är ju skillnad när förändring berör andra, nu berör den ju mig.

Efter gruppinformationen får vi gå hem om vi vill. Inte jag. Vad ska jag hem och göra? Nu ska här ageras rationellt. Börjar strukturera en lista vad som ska göras. Ringer och mailar. Jag har ju haft några uppslag i huvudet sedan tidigare. Nu gäller det att vara handlingskraftig. Inte tänka, bara göra. Kommer till och med ihåg att äta lunch. Möte med Akademikerfacket. Nu börjar deras tuffa jobb. Lycka till. Kämpa för oss. Min pappa ringer. Han ringer aldrig till jobbet annars men nu måste han höra hur vi har det.
Mailar med äldsta dottern. Många gånger skickar vi frågor och svar mellan varandra. Till slut spårar det ur och vi lägger ner. Yngsta dottern skickar SMS. Hon har läst Aftonbladet.se. Är det sant det som står där mamma? Ja tyvärr, blir svaret. Men det kommer lösa sig ska du se.

Lämnar fabriken vid kvart över fyra. Känner ingen brådska hem. Det känns ju så tryggt här.Vi är inte många kvar nu men vi har varandra. Ericsson är ju hemma. Världen utanför med TV-kameror känns läskig och overklig. Jag gillar annars att synas, men inte nu.

Landar hemma och då kommer de. Tårarna. Det går inte att forcera kriskurvan. Jag vet ju det egentligen men tror att jag är smart och kan lura känslorna.

Följer varenda nyhetssändning under kvällen. Ser samma inslag flera gånger men det spelar ingen roll. Vill inte missa nåt.
Jobbiga diskussioner med barnen. Känner mig inte rustad att hjälpa dem genom kriskurvan, men de måste igenom den också inser jag krasst.
Borde lägga mig men är inte trött. Har ett långt samtal med maken som också är varslad. Vi lägger oss kvart i ett. Adrenalinet pumpar i kroppen och tankarna snurrar. Kan knappt ligga still. Sista gången jag tittar på klockan är den fem i tre.