Additionsstress

Det är mycket nu...

Slutet av denna veckan känner jag att jag knappt hinner andas. Jag vet att jag måste ta det lugnt men det är svårt när det är så mycket på alla fronter. De kommande två veckorna kommer vara fullständigt späckade. Även om det är en massa privata saker som var för sig är roliga så kan det bli för mycket och jag ser verkligen fram emot när vecka 18 och 19 är över och man kan "slappna av" igen.

I fredags hade vi ett jättebra seminarium med Camilla från Startkraft på jobbet. Det handlade om föräldrarollen i omställningstider. Egentligen hade jag haft ännu mer behov av det tidigare i denna process, typ direkt efter varslet, men ändå gav det en hel del nu också.

Vad jag speciellt kände igen var kopplingen mellan "Tänka-Känna-Göra". Hur man ska försöka hitta pausknappen mellan känna och göra istället för att reagera instinktivt. Just det är jag urdålig på, ibland går det blixtsnabbt. Speciellt nu på söndagskvällen har jag varit arg-arg-arg. Mest p g a att vi inte hunnit göra så mycket inomhus som jag hoppats på under helgen. Sen gör vi ändå ett ryck med en kartong som stått under trappen i flera år och då får jag ett mindre (eller större?) utbrott när vi ska hitta någonstans att få in tidskriftssamlarna med de nyligen insorterade tidningarna i. Skitgrejer egentligen men ilskan leder till att jag börjar organisera om en hel bokhylla.

När jag summerar helgen inser jag dock att vi hunnit med en hel del, men jag blir ju aldrig nöjd!

Igår morse satt jag ett par timmar och gick igenom några av tidningsurklippen i de gamla klippböckerna som jag med viss tvekan släpade hem från jobbet i fredags. Tänk om det skulle börja brinna hemma och klippen bli förstörda? För att undvika detta har kassen med klippböckerna stått i "evakueringsläge" i hallen hela helgen så att man snabbt kan ta med dem ut.
Nu har vi kommit så långt med "projekt X" att vi har klart med att göra någon slags bok med gamla bilder och sammanfattande texter med Ericsson i Katrineholms historia. I fredags träffade vi i projektgruppen Thomas från pensionärsföreningen och de är "med på tåget". Det var så kul att träffa Thomas, en av de bästa cheferna jag haft under mina år på Ericsson. En annan tanke som jag har också är att göra en utställning om Ericsson-epoken i Katrineholm i samband med att Katrineholm firar 100 år som stad 2017.

Igår förmiddag var jag sedan och spelade tvärflöjt en stund och sen var vi i Norrköping för att fixa med de sista inköpen inför Astrids konfirmation näst-nästa helg.

Idag började vi dagen med att Carin skulle sjunga i Östra Vingåker. Sen hann vi med lite trädgårdsarbete och byte av grejer på vinden (sommargrejer ner och vintergrejer upp) innan vi åt lunch på Internationella matmarknaden på torget. På kvällen spelade jag två låtar på en uppspelning för kyrkans musikskola i kyrkan på norr och sen fortsatte hemarbetet med tvätt och annat.
Att påstå att helgerna nu är någon slags viloperioder vore ju synd att säga!

Ibland förundras jag över alla käcka inlägg på Facebook och Instagram med personer som verkar ha vackraste hemmet, mest vältränade kroppen, göra häftigaste semesterresorna, ha världens bästa jobb och mest välartade barnen. Därtill mest välansade trädgården och dessutom bedriver de någon slags restaurang- och caférörelse i hemmet. Jag vet också att det väldigt sällan är samma person som gör allt detta men de är lätt att inbilla sig det ibland. Additionsstress heter det visst!
Ibland känner jag för att göra något precis motsatt: Visa sunkmorsans röriga liv. Dessutom med lite ilska som knorr. Fast det vore nog inte lika intressant!

Hjälp, nu kom vårtröttheten...

Besöket på Framtidscenter i Hudiksvall i förrgår var mycket lyckat. Det var intressant att komma dit och få prata med både deltagare och coacher i Hudiksvalls omställningsprogram och på plats uppleva stämningen. Just känsla är något som jag tycker är svårt att få förmedlat teoretiskt, det måste upplevas.

Jag upplevde att stämningen där uppe var väldigt bra. Som någon där sa: "Om man ska bli uppsagd, ska man bli det från Ericsson." Flera personer var också väldigt öppna och delade med sig av sina erfarenheter. Fantastiskt att höra vilken positiv skillnad programmet bidragit med för dem som vi pratade med.

Karin, en av coacherna, höll också en väldigt gripande föreläsning under frukostmötet. Hon hade döpt den till "Tack för sparken". En titel som kanske kan upplevas som provocerande men som fick sin förklaring i slutet av föreläsningen då en spark (fortskaffningsmedlet sparkstötting alltså) visade sig ha spelat en viktig roll i hennes liv.
Jag tog speciellt med mig tre ord från hennes föreläsning som hon hade fått med sig från sin coachutbildning: TACK, HJÄLP och FÖRLÅT. Med de orden kommer man väldigt långt!

Idag har jag känt mig rätt trött faktiskt. Dels är det säkert vårtröttheten. (Jag blir ofta väldigt trött på våren av någon anledning, hösten brukar faktiskt gå lättare, konstigt nog.) Men sen är det säkert alla tankar och känslor de senaste veckorna som börjar ta ut sin rätt, i kombination med att det varit mycket på alla fronter. När jag tittar på familjens planeringsalmanacka hemma på kylskåpet så förstår jag varför jag blir lite trött då och då. Det är rätt många aktiviteter som är antecknade där.

Nu börjar jag se fram emot några dagars semester alldeles i början på maj då jag ska följa med Carins stråkorkester på en turné till Karlsbad i Tjeckien. När jag tittar i almanackan inser jag att det bara är en dryg vecka kvar tills vi åker och jag ska vara "fiolbärare". När vi kommer hem därifrån är det bara några få dagar kvar till Astrids konfirmation så det gäller att de flesta större förberedelserna inför det är avklarade innan Tjeckien-resan. Måste faktiskt medge att jag längtar lite grann till den 11 maj då allt detta är över. Hur kul det än är med familjehögtider så innebär det en hel del anspänning för mig som inte är någon "husmorstyp".

En resa norrut genom svensk glesbygd och ett hus på månen

Skriver detta inlägg på ett hotellrum på Quality Hotell Statt i Hudiksvall. Hit har jag kommit tillsammans med Micke som jag kommer jobba mycket tillsammans med under hela vårt kommande omställningsprojekt. Vi är här tillsammans med Peter för att imorgon se och lära hur man jobbat med omställningsprogrammet på f d Ericsson i Hudiksvall som varit igång sedan 2013.

Vi åkte bil hit och eftersom Peter kan vägarna hit utan och innan bestämde vi oss för att köra den lite längre men ack så vackra vägen i inlandet norrut. Vi åkte från Katrineholm strax efter halv två och "landade" i Hudiksvall strax före halv nio!!! Vägen mot Gävle via Heby har jag åkt några gånger förut men efter att vi svängt av vid Gysinge mot Sandviken var det helt nya vägar för mig. Väldigt vackra vägar förbi Ockelbo, Bollnäs, Järvsö och Delsbo innan vi slutligen når Hudiksvall. Vi passerar en mängd småsamhällen längs vägen, många som helt uppenbarligen sett sina bästa dagar och det är bara att konstatera att landsbygden i Sverige tyvärr håller på att avfolkas i rask takt. Det är enorma förändringar som skett i det svenska samhället och på svensk arbetsmarknad bara de senaste tjugo åren. Det är klart att det är svårt att bo kvar på landsbygden om det inte finns några jobb där. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag tycker det är tragiskt att "alla" måste flytta till Stockholm, eller någon annan storstad, för att hitta ett jobb. Överhettade storstadsregioner och ett i övrigt insomnande och avfolkat Sverige tycker inte jag är någon tilltalande framtid. Jag måste erkänna att jag ibland tyckt att förespråkarna för "en levande landsbygd" tidigare mest vänt sig till bönder och "gröna vågare", ingen av de kategorier som jag tillhör. Men i valet mellan storstad och landsbygd måste jag nog bekänna mig till kategorin "lantisar" i alla fall.

Konstaterar också under resan att Sverige har mycket skog och väldigt stora avstånd. Inser att jag har mycket kvar att utforska av Sverige, framför allt norrut, som skulle lämpa sig för en, eller säkert flera, semestertripper. Mina tidigare resor norrut har gått till Sundsvall, Östersund och Luleå, och då med tåg eller flyg. Finns massor kvar att upptäcka.

Annars har slutet av förra veckan och början av denna ägnats åt många möten med människor och diverse föreläsningar. I fredags var jag åhörare på morgonsoffan och näringslivsdagen på Safiren. Intressant att höra t ex Bisnodes näringslivsanalys av KFV-regionens företag under åren 2008-2013. I studien var Ericsson en del av analysen. Funderar på hur motsvarande analys ser ut utan Ericsson.
Blir också återigen påmind om hur många som känner någon eller som själva har börjat sin karriär på Ericsson då Jovan Radomir som var en av gästerna i morgonsoffan berättar att en av hans föräldrar jobbade på "LM" under hans uppväxt. Likaså årets företagare 2015 i Katrineholm, Stig Högnäs på VESAM, som började sin karriär som testare på Ericsson. Snacka om att Ericsson, förutom att vara en stor arbetsgivare på orten, även har fungerat som språngbräda för många personer och kompetensförsörjare för många andra företag.

Det här med att ta tillvara på Ericsson-medarbetarnas kompetens så att den kan spridas till andra företag i regionen slog Göran Dahlström, kommunstyrelsens ordförande, ett slag för i sitt anförande. Hoppas att det finns många företag som tar tillfället i akt nu när det blir verklighet framöver.

Avslutningen på näringslivsdagen bestod av en oerhört inspirerande föreläsning av Mikael Genberg. Har aldrig hört någon som haft sådana otroliga, helt osannolika, idéer och lyckats förverkliga flera av dem som Mikael, trots att jag lyssnat på många föreläsare under årens lopp. Det är Mikael som ligger bakom Hotell Hackspett och Utter Inn i Västerås, d v s två hotellrum 13 meter upp i luften i ett träd i Vasaparken resp under vattenytan på en fjärd på Mälaren. Dessutom har han fått upp ett hus på Globens tak och har en idé om en liten röd stuga med vita knutar på månen. Kolla in www.themoonhouse.se
Mina idéer ter sig väldigt banala i jämförelse men ger samtidigt en spark i baken. Kan han så kan väl jag?!

Under helgen har jag gjort en massa saker, både roliga och nyttiga. Klädkammaren har återställts och t o m fått ett nytt bättre jag. Jag har varit på en temadag på Clarion Hotel Sign i Stockholm i lördags med rubriken "Love your life" som nätverket 4Good ordnade med bl a Paolo Roberto, Kristin Kaspersen och Leila Söderholm. Leila förevisade hur man enkelt kan träna styrketräning med bara en handduk som hjälp. Testade det utomhus efter söndagens premiärjoggingrunda och tänkte köra några övningar på hotellrummet i morgon bitti. Känner mig helt enkelt full av energi efter denna helg i vårsolen.

Historieforskning

I går tillbringade jag en stund i djupkällaren tillsammans med Charlie och Janne. Vi har tillsammans påbörjat "projekt X", d v s att se om vi kan dokumentera fabrikens historia sedan 1946 i ord och bild.
Janne har redan gjort en heroisk insats genom att börja scanna in en massa gamla foton. Fantastiskt vilken historieskatt som har funnits därnere i mörkret.
Charlie och jag packar en låda med gamla personaltidningar och fyra album med tidningsurklipp som blir så tung att vi måste be Coor om hjälp att få upp den till våra kontorsplatser.

Väl i marknivå igen öppnar vi andäktigt klippalbumen. I det äldsta finns gulnade klipp från 1946. Jag bläddrar försiktigt sida för sida. Vissa klipp är så sköra att man inte vågar röra dem och på en del har limmet torkat så mycket att de lossnat från sidorna.
Hittar också en kopia av en liten notis i en tidning redan från november 1945 som berättar att LM Ericsson beslutat att förlägga sin nya fabrik till Katrineholm. Katrineholms stad har svarat på en annons där LM önskar förlägga en ny fabrik i tätort med god tillgång på kvinnlig arbetskraft och med goda kommunikationer till Stockholm. Det framgår att man från stadens sida är nöjd med att få ett så tryggt och stabilt företag till Katrineholm.

I juli 1946 startar LM Ericssons verksamhet i Katrineholm i hyrda lokaler i det gamla elverket på Fredsgatan 37, som sedan används fram till april 1948. Verksamhet i form av lindning av reläspolar flyttas till Katrineholm från huvudfabriken i Midsommarkransen.

Redan från början står det klart att en ny fabrik skall byggas för LM Ericssons räkning någonstans i staden. SKF äger en del mark i kvarteret Rådmannen som Katrineholms stad byter till sig för att kunna få mark till den nya fabriken. Det bildas ett separat bolag som ska bygga den nya fabriken för LM:s räkning. I de första artiklarna beskrivs att en ny, modern fabriksbyggnad skall uppföras till en kostnad av 700.000 kronor. Ganska snart står det klart att bygget kommer fördyras och istället landa på 1.130.000 kronor, inklusive cykelställ och staket. Bilder i tidningen visar en modell av den nya fabriken som består av det som idag är hus 1 och halva Skånelängan. De lokaler som vi lämnade för några år sedan och idag används av Kunskapsskolan.

Innan bygget kan startas stöter man på patrull i form av överklaganden i flera instanser från tre redan aktiva företagare i staden. Man vill inte ha hit en ny industri som man kallar en "jättebaby" och som kommer få all uppmärksamhet. Dessutom befarar man arbetskraftsbrist. Överklagandena misslyckas dock slutligen och den nya fabriken kan byggas vid Västgötagatan. I maj 1947 har bygget kommit så långt att man kan flytta in de första delarna i bottenvåningen och i början av 1948 är verksamheten i full gång. Den nya fabriken är byggd för en total personalstyrka på 450 man (350 kvinnor, 80 män och 20 kontorspersonal).
Då jag läser dessa siffror reflekterar jag över två saker. Dels undrar jag vilket kön kontorspersonalen hade (förmodligen män)? Dels slås jag av att antalet sysselsatta vid varslet den 11 mars 2015 är kusligt nära 450, även om inte alla är anställda av Ericsson utan vissa är inhyrda konsulter via bemanningsföretag.

Det finns massor av material som jag har tänkt fördjupa mig i de kommande veckorna. Jag hoppas att jag hinner detta, men historieintresserad som jag är kommer jag verkligen att göra ett försök, även om det kommer ske under min fritid.

Då jag gör en första snabb genombläddring i pärmarna slås jag av hur mycket det skrivits om LM under årens lopp. Jag undrar hur många människor som har passerat in och ut på Västgötagatan 16 på väg till sin dagliga gärning under årens lopp. Det måste vara flera tusentals personer under dessa nästan 70 år. I många fall finns också familjer där arbetet på LM har "gått i arv" och flera generationer har arbetat på samma arbetsplats.

Jag känner mig starkt berörd då jag senare på kvällen sitter i Duveholmshallen för att vänta på Carin som spelar bowling med sina 12-åriga kompisar. Jag tänker på alla dessa Ericssöner och Ericsdöttrar som i allra högsta grad bidragit till Ericssons framgångsrika expansion över världen, och dessutom till utvecklingen av dagens Katrineholm och till det välfärds-Sverige där vi nu lever och verkar. Jag undrar också vad Lars-Magnus skulle sagt om han kunde se hur hans företag såg ut idag, 139 år efter att han grundade det.

Energi och nytt uppdrag

I går blev mitt nya uppdrag officiellt. Det som jag blev tillfrågad om på skärtorsdagen och sa ja till i fredags morse. Jag kommer inte lämna Ericsson nu inom kort, som jag tidigare räknat med, utan jag kommer bli projektledare för omställningsprojektet i Katrineholm.

Det kommer bli ett av de svåraste uppdragen jag någonsin haft, troligen det allra svåraste, och samtidigt det mest annorlunda. Jag är mycket ödmjuk inför uppgiften, men samtidigt fast besluten att göra mitt allra yttersta för att det ska bli ett så bra projekt som möjligt.

De senaste fem veckorna har rent känslomässigt varit bland de märkligaste jag varit med om. Från varselbeskedets första chockfas, till inledningen på en nystartsfas med massor av olika idéer och scenarier om framtiden för att sedan få frågan om att "återkomma" till Ericsson igen men i en helt annan roll. Inte undra på att jag varit i förvirringens rum.

Att fatta beslutet var å ena sidan svårt, (jag hade verkligen ställt in mig på att göra något helt annat), men å andra sidan alldeles självklart (min magkänsla har fått styra och den har sagt mig att detta är rätt beslut).

Jag är också alldeles övertygad om att mina fysiska åkommor de senaste veckorna har haft sin upprinnelse i tankarna kring beslutet. Huvudvärken på skärtorsdagen kom som ett brev på posten efter att frågan ställts. Ryggvärken i förra veckan försvann efter att jag bestämt mig. Jag tror det finns ett samband mellan kropp och sinnesstämning trots allt.

Vad jag ska ta med mig från de senaste veckorna in i framtiden är att försöka bibehålla den där kreativa, öppna sinnesstämningen som jag kände under några dagar. Att hålla alla dörrar och fönster öppna och låta tankarna sväva fritt, inte låta dem begränsas. Det kommer behövas både i omställningsprojektet och i min framtida utveckling.

Igår var jag också på en mycket inspirerande föreläsning i Stockholm med Erik Hamrén tillsammans med mina kollegor. Jag är verkligen inte alls fotbollsintresserad. Den enda fotbollsspelaren jag känner till är typ Zlatan. Nu handlade ju inte föreläsningen om fotboll (även om det förekom några exempel och en del bilder från fotbollsvärlden) utan titeln var "Din attityd bestämmer din prestation." En massa klokskap presenterades under två timmar och Erik Hamréns ledarfilosofi var bara så klockren. Den innehöll exempelvis att vara sig själv, att ha en positiv människosyn och en positiv attityd samt att brinna för uppgiften och att entusiasmera. Han var dessutom en riktig energikick på scenen. Så himla bra. Det är nästan så jag måste titta på nästa landskamp i fotboll bara för att, liksom.

Idag har jag också fyllt på med mer energi för egen del. Jag gick på samma danspass på Friskis som förra veckan. Det som inte gick så bra då. Den här gången gick det mycket bättre. Så bra musik och så kul. Timmen gick verkligen jättefort och jag åkte hem mycket piggare än när jag åkte dit. Tack Anna-Karin och Mikaela för att ni delar med er av er energi. 

Jag vill också vara en sån som, liksom Erik Hamrén och Friskisledarna, ger mina medmänniskor energi. Undrar var energiknappen sitter någonstans? Som en mjuk boll bredvid hjärtat kanske?

Raset i klädkammaren och känslan i magen

Idag för exakt 12 år sen föddes minstingen Carin, som nu inte är så liten längre, faktiskt på väg att växa om mig. Hon väntar på att vi ska komma med paket och sång, men än så länge sover hon, och det får hon göra ännu ett tag eftersom det blev sent igår kväll.

Jag sitter och skriver i vårt allrum som är ännu rörigare än vanligt eftersom vi igår kväll upptäckte ett mindre (eller större) ras i klädkammaren. Den ena klädstången med sin överhylla hade gett vika i infästningen och helt enkelt vält med allt sitt innehåll över resten av den överbelamrade golvytan. Det var bara att börja röja. Jag började ju röja i utrymmet under trappen förra helgen, men det är bara att konstatera att den minimala plats som skapats där riskerar att fyllas på med nytt. Det blir en välbehövlig 5S-övning även i klädkammaren, även om den kom lite olämpligt. Längst in i hörnet hittar jag mina gamla ridkläder, fint inpackade i plast. Påminns om vad fort tiden går. Jag har inte ridit sedan hösten 1999. De har suttit oanvända i femton år och fick en undanskymd plats i klädkammaren redan då vi flyttade till huset år 2000. Raset är signalen om att det nu är dags att göra sig av med dem. Min mammas kommentar på telefon i går kväll."Se det positivt Cecilia, nu får ni en chans att rensa ut gammalt." Lilla mamma, jag önskar att du bodde närmare.

I torsdags kväll kom Astrid med förslaget att hon och jag skulle åka till Stockholm i fredags, "sådär lite spontant" (citat Astrid). Förutom att hon är jobbcoach så är hon också rese- och evenemangsplanerare i familjen. Den här gången hade hon hittat teaterbiljetter till Evita och ett ledigt hotellrum på Freys. Jag var väldigt tveksam eftersom jag tyckte att det fanns så mycket att göra hemma och vi har mycket inbokat framöver. Men jag gav med mig efter viss tvekan och kan bara konstatera att det var rätt beslut. Vi hade ett jättetrevligt "mor-dotter-dygn" i Stockholm och jag älskar ju verkligen att gå på musikal, även om jag inte gjort det på länge. När vi väl sitter där på andra raden på Göta Lejon och väntar på att ridån ska gå upp påminns jag om att senaste gången jag var där var fredagen den 3 april 1998, för nästan exakt 17 år sedan. Jag hade precis jobbat min sista dag på Scania och Anders och jag såg på Miss Saigon för att fira att jag på måndagen direkt efter, den 6 april, skulle börja mitt nya jobb på Ericsson. Jag minns känslan av spänning och förväntan i luften. Att få vända blad och börja på en helt ny och oskriven sida.

Lite av samma känsla återfinner sig också den här gången, även om förutsättningarna nu är lite annorlunda. Pirret i magen att börja ett nytt projekt, oron för hur det ska bli, om jag kommer klara det jag ska ge mig på framöver. Men också den fasta förvissningen att jag i fredags morse då jag sa det lilla ordet "JA" hade fattat ett beslut baserat på en varm och stark känsla i magen, inte kalkylerande med plus- och minuslistor. Resan från förvirringens rum har startat.

Dans confusion

I kväll har jag varit på ett danspass på Friskis & Svettis. Jag känner mig nöjd eftersom jag i alla fall varit på ett par pass de senaste veckorna. Bättre än inget. "Den bästa träningen är den som blir av" är ett talesätt som jag läst någonstans på sistone och det kan man ju hålla med om.

Jag var lite tveksam till att gå idag eftersom jag av någon oförklarlig anledning fått ont i ryggen, och diverse andra leder, de senaste dagarna. Ont i lederna har jag haft förut i perioder, men ryggen (högt upp mellan skulderbladen) har aldrig krånglat förut. För att peppa mig att verkligen komma iväg tänkte jag att "jag går väl iväg och lyssnar på lite bra musik, man kan sjunga med lite och sen blir det ju alltid lite sprattel med armar och ben". Och sprattel blev det verkligen. Kände mig inte direkt smidig, skulle inte vilja se mig själv på film. Har tidigare gått på ett pass som hette Dans Fusion. Detta skulle heta Broadway, men det var snarare Dans Confusion!!! Får väl ge det en chans till nästa vecka. Då kanske det går bättre.

Apropå confusion så påminner jag mig att jag gick en ledarskapskurs för flera år sedan där en intressant förändringsmodell presenterades. Förändringens fyra rum som presenterats av Claes Janssen i ett antal böcker. Teorin om förändringens fyra rum skildrar förändringen (såväl individuellt som på organisatorisk nivå) som en rörelse mellan fyra psykologiska "rum" (fyra livslägen):

- Nöjd
- Censur/förnekelse
- Förvirring
- Inspiration/förnyelse

I början och mitten av förra veckan kändes det som om jag var i inspirationens och förnyelsens rum. Nu känns det som om jag är i förvirringens rum igen. Jag tror jag vet vad det beror på och jag ska försöka ta mig härifrån så fort som möjligt. Vem har sagt att den här processen ska vara lätt?

Påskhelgen 2015 är över

Nu har påskhelgen 2015 passerat. Det har varit en bra helg.

I fredags var vi till Kolmården som hade smygpremiär för säsongen. Det var skönt att ströva runt i det vackra vädret, även om det blev lite kallt på slutet, efter att vi åkt linbanan. Det måste ha kommit en liten regnskur, men den passerade obemärkt förbi när vi var på delfinshowen. Vi märkte bara att det var blött på marken då vi kom ut. Huvudvärken från skärtorsdagen höll i sig en bit in på långfredagen, men efter en värktablett gav den med sig.
På kvällen blev det "Let´s Dance" och "Ack Värmland" i TV-soffan, precis som de senaste fredagarna.

I lördags besökte vi min mamma och hennes sambo i Västmanland. Det har blivit tradition att någon gång under påskhelgen besöka Nya Serveringen i Ängelsberg. Det här året blev det på påskaftonen och en helt fantastisk påskbuffé med vårens primörer. På vägen därifrån åkte vi en sväng för att titta på sviterna efter sommarens stora skogsbrand. Landskapet har verkligen blivit helt förändrat. Sist vi besökte området runt Stabäck, som var en av de platserna som drabbades värst, var i början av september, en månad efter branden. Då var det fullt med brända träd överallt. Nu är i princip allt nedhugget och vägen kantas av stora timmertravar. Man ser saker som man aldrig sett förut. Sjön Snyten syns tydligt från vägen och även Snytsbo på andra sidan sjön kan skymtas utan problem. Vi pratar i bilen om att det ska bli intressant att se hur landskapet här kommer se ut om fem, tio, tjugo år.

Påskdagen firade vi hos svärföräldrarna i Katrineholm tillsammans med Anders brors familj. Massor med god mat även här. Astrid och jag var också på högmässan i Östra Vingåkers kyrka. Nu har Astrid klarat av alla sina 15 obligatoriska gudstjänster inför konfirmationen. Som vanligt på påskdagen deltar Östra Vingåkers kyrkokör vid högmässan. Jag blir sugen på att börja sjunga i kör igen. Det är säkert tre-fyra år sedan jag gjorde mitt lilla "uppehåll" från Katrineholms kyrkokör. Hade inte tänkt mig att det skulle bli sååå långt!

Annandagen går åt till att pusta och ladda för kommande vecka. Jag har haft som mål att 2015 ska bli ett år då jag rensar hemma. Vi har bott i huset i snart 15 år och på den tiden har vi ju hunnit samla på oss en del saker. Idag har jag tagit itu med en del av de saker som stuvats undan under trappen till övervåningen. Det är skönt att rensa och slänga. Tror även att det kan ha en positiv mental påverkan. Att rensa undan gammalt för att göra plats för nytt, även i sinnet.

Ett gemensamt drag för alla påskdagarna är att jag har varit rejält trött. Slumrar till, eller somnar, så fort jag sätter mig ner och slappnar av, oavsett om det är i en bil, på toaletten (!), eller efter en god middag. Jag hoppas att det ska bli fint väder de kommande veckorna så jag kan tanka lite energi utomhus nu när det börjar bli ljust på kvällarna igen. Våren är en härlig tid!

Nu är det påsk!

I går hade vi en intressant övning i vår grupp. Vi spelade "Motivationsspelet". Syftet med spelet var att få insikt i vilka förutsättningar som är viktiga för att känna motivation i sitt jobb. Varje person fick rangordna de 7 viktigaste faktorerna som påverkar den egna motivationen utifrån en lista på 37 olika faktorer.

Mina 7 främsta är:
1) Meningsfullt arbete
2) Inflytande
3) Möjlighet att nå framgång
4) Erkännande
5) Personlig utveckling
6) Märkbart resultat
7) Utmaningar

Efter att varje person gjort sin egen rangordning diskuterade vi detta i mindre grupper. Det var intressant att höra hur kollegorna resonerat. Jag tyckte mig ändå märka en viss likhet mellan oss, trots olika ålder och bakgrund. Kanske är det så att eftersom vi jobbat på Ericsson i många år har vi påverkat varandra och påverkats av den miljö och företagskultur vi verkat inom?

Jag tyckte det var en intressant stund och det kändes definitivt som om jag kommer ha nytta av denna reflektionsstund i framtiden. Det är nyttigt att reflektera över vad som är viktigt och det blir mera konkret om man sätter saker på pränt. Tack Åsa och Anki för bra handledning!

Frustrationen från början av veckan har delvis hållit i sig under gårdagen och idag. Den frustration som baserar sig på att jag vill göra mer än jag hinner med. Jag lyckas i alla fall med att knyta ihop några trådar innan det blir helg och får sent på eftermiddagen iväg min första jobbansökan sen nedläggningsbeskedet. Det känns som en psykologiskt viktig milstolpe, även om jag vet att det inte är någon panik.

På eftermiddagen drar en tryckande huvudvärk in. För första gången på många månader. Jag tror att den signalerar att det är dags att vila nu. Inga fler tankar om framtiden på några dagar nu, inga fler resoneranden om för och nackdelar med olika alternativ. Det kommer en ny vecka efter helgen också. Nu måste det få bli en Glad Påsk, även 2015!