I går tillbringade jag en stund i djupkällaren tillsammans med Charlie och Janne. Vi har tillsammans påbörjat "projekt X", d v s att se om vi kan dokumentera fabrikens historia sedan 1946 i ord och bild.
Janne har redan gjort en heroisk insats genom att börja scanna in en massa gamla foton. Fantastiskt vilken historieskatt som har funnits därnere i mörkret.
Charlie och jag packar en låda med gamla personaltidningar och fyra album med tidningsurklipp som blir så tung att vi måste be Coor om hjälp att få upp den till våra kontorsplatser.
Väl i marknivå igen öppnar vi andäktigt klippalbumen. I det äldsta finns gulnade klipp från 1946. Jag bläddrar försiktigt sida för sida. Vissa klipp är så sköra att man inte vågar röra dem och på en del har limmet torkat så mycket att de lossnat från sidorna.
Hittar också en kopia av en liten notis i en tidning redan från november 1945 som berättar att LM Ericsson beslutat att förlägga sin nya fabrik till Katrineholm. Katrineholms stad har svarat på en annons där LM önskar förlägga en ny fabrik i tätort med god tillgång på kvinnlig arbetskraft och med goda kommunikationer till Stockholm. Det framgår att man från stadens sida är nöjd med att få ett så tryggt och stabilt företag till Katrineholm.
I juli 1946 startar LM Ericssons verksamhet i Katrineholm i hyrda lokaler i det gamla elverket på Fredsgatan 37, som sedan används fram till april 1948. Verksamhet i form av lindning av reläspolar flyttas till Katrineholm från huvudfabriken i Midsommarkransen.
Redan från början står det klart att en ny fabrik skall byggas för LM Ericssons räkning någonstans i staden. SKF äger en del mark i kvarteret Rådmannen som Katrineholms stad byter till sig för att kunna få mark till den nya fabriken. Det bildas ett separat bolag som ska bygga den nya fabriken för LM:s räkning. I de första artiklarna beskrivs att en ny, modern fabriksbyggnad skall uppföras till en kostnad av 700.000 kronor. Ganska snart står det klart att bygget kommer fördyras och istället landa på 1.130.000 kronor, inklusive cykelställ och staket. Bilder i tidningen visar en modell av den nya fabriken som består av det som idag är hus 1 och halva Skånelängan. De lokaler som vi lämnade för några år sedan och idag används av Kunskapsskolan.
Innan bygget kan startas stöter man på patrull i form av överklaganden i flera instanser från tre redan aktiva företagare i staden. Man vill inte ha hit en ny industri som man kallar en "jättebaby" och som kommer få all uppmärksamhet. Dessutom befarar man arbetskraftsbrist. Överklagandena misslyckas dock slutligen och den nya fabriken kan byggas vid Västgötagatan. I maj 1947 har bygget kommit så långt att man kan flytta in de första delarna i bottenvåningen och i början av 1948 är verksamheten i full gång. Den nya fabriken är byggd för en total personalstyrka på 450 man (350 kvinnor, 80 män och 20 kontorspersonal).
Då jag läser dessa siffror reflekterar jag över två saker. Dels undrar jag vilket kön kontorspersonalen hade (förmodligen män)? Dels slås jag av att antalet sysselsatta vid varslet den 11 mars 2015 är kusligt nära 450, även om inte alla är anställda av Ericsson utan vissa är inhyrda konsulter via bemanningsföretag.
Det finns massor av material som jag har tänkt fördjupa mig i de kommande veckorna. Jag hoppas att jag hinner detta, men historieintresserad som jag är kommer jag verkligen att göra ett försök, även om det kommer ske under min fritid.
Då jag gör en första snabb genombläddring i pärmarna slås jag av hur mycket det skrivits om LM under årens lopp. Jag undrar hur många människor som har passerat in och ut på Västgötagatan 16 på väg till sin dagliga gärning under årens lopp. Det måste vara flera tusentals personer under dessa nästan 70 år. I många fall finns också familjer där arbetet på LM har "gått i arv" och flera generationer har arbetat på samma arbetsplats.
Jag känner mig starkt berörd då jag senare på kvällen sitter i Duveholmshallen för att vänta på Carin som spelar bowling med sina 12-åriga kompisar. Jag tänker på alla dessa Ericssöner och Ericsdöttrar som i allra högsta grad bidragit till Ericssons framgångsrika expansion över världen, och dessutom till utvecklingen av dagens Katrineholm och till det välfärds-Sverige där vi nu lever och verkar. Jag undrar också vad Lars-Magnus skulle sagt om han kunde se hur hans företag såg ut idag, 139 år efter att han grundade det.
Janne har redan gjort en heroisk insats genom att börja scanna in en massa gamla foton. Fantastiskt vilken historieskatt som har funnits därnere i mörkret.
Charlie och jag packar en låda med gamla personaltidningar och fyra album med tidningsurklipp som blir så tung att vi måste be Coor om hjälp att få upp den till våra kontorsplatser.
Väl i marknivå igen öppnar vi andäktigt klippalbumen. I det äldsta finns gulnade klipp från 1946. Jag bläddrar försiktigt sida för sida. Vissa klipp är så sköra att man inte vågar röra dem och på en del har limmet torkat så mycket att de lossnat från sidorna.
Hittar också en kopia av en liten notis i en tidning redan från november 1945 som berättar att LM Ericsson beslutat att förlägga sin nya fabrik till Katrineholm. Katrineholms stad har svarat på en annons där LM önskar förlägga en ny fabrik i tätort med god tillgång på kvinnlig arbetskraft och med goda kommunikationer till Stockholm. Det framgår att man från stadens sida är nöjd med att få ett så tryggt och stabilt företag till Katrineholm.
I juli 1946 startar LM Ericssons verksamhet i Katrineholm i hyrda lokaler i det gamla elverket på Fredsgatan 37, som sedan används fram till april 1948. Verksamhet i form av lindning av reläspolar flyttas till Katrineholm från huvudfabriken i Midsommarkransen.
Redan från början står det klart att en ny fabrik skall byggas för LM Ericssons räkning någonstans i staden. SKF äger en del mark i kvarteret Rådmannen som Katrineholms stad byter till sig för att kunna få mark till den nya fabriken. Det bildas ett separat bolag som ska bygga den nya fabriken för LM:s räkning. I de första artiklarna beskrivs att en ny, modern fabriksbyggnad skall uppföras till en kostnad av 700.000 kronor. Ganska snart står det klart att bygget kommer fördyras och istället landa på 1.130.000 kronor, inklusive cykelställ och staket. Bilder i tidningen visar en modell av den nya fabriken som består av det som idag är hus 1 och halva Skånelängan. De lokaler som vi lämnade för några år sedan och idag används av Kunskapsskolan.
Innan bygget kan startas stöter man på patrull i form av överklaganden i flera instanser från tre redan aktiva företagare i staden. Man vill inte ha hit en ny industri som man kallar en "jättebaby" och som kommer få all uppmärksamhet. Dessutom befarar man arbetskraftsbrist. Överklagandena misslyckas dock slutligen och den nya fabriken kan byggas vid Västgötagatan. I maj 1947 har bygget kommit så långt att man kan flytta in de första delarna i bottenvåningen och i början av 1948 är verksamheten i full gång. Den nya fabriken är byggd för en total personalstyrka på 450 man (350 kvinnor, 80 män och 20 kontorspersonal).
Då jag läser dessa siffror reflekterar jag över två saker. Dels undrar jag vilket kön kontorspersonalen hade (förmodligen män)? Dels slås jag av att antalet sysselsatta vid varslet den 11 mars 2015 är kusligt nära 450, även om inte alla är anställda av Ericsson utan vissa är inhyrda konsulter via bemanningsföretag.
Det finns massor av material som jag har tänkt fördjupa mig i de kommande veckorna. Jag hoppas att jag hinner detta, men historieintresserad som jag är kommer jag verkligen att göra ett försök, även om det kommer ske under min fritid.
Då jag gör en första snabb genombläddring i pärmarna slås jag av hur mycket det skrivits om LM under årens lopp. Jag undrar hur många människor som har passerat in och ut på Västgötagatan 16 på väg till sin dagliga gärning under årens lopp. Det måste vara flera tusentals personer under dessa nästan 70 år. I många fall finns också familjer där arbetet på LM har "gått i arv" och flera generationer har arbetat på samma arbetsplats.
Jag känner mig starkt berörd då jag senare på kvällen sitter i Duveholmshallen för att vänta på Carin som spelar bowling med sina 12-åriga kompisar. Jag tänker på alla dessa Ericssöner och Ericsdöttrar som i allra högsta grad bidragit till Ericssons framgångsrika expansion över världen, och dessutom till utvecklingen av dagens Katrineholm och till det välfärds-Sverige där vi nu lever och verkar. Jag undrar också vad Lars-Magnus skulle sagt om han kunde se hur hans företag såg ut idag, 139 år efter att han grundade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar