Sista inlägget i "Varslad"-bloggen

Den senaste veckan, efter hemkomsten från Karlsbad, har det hänt mycket. Lite som en ketchup-effekt, vilket kanske var väntat.

I onsdags förra veckan, då jag hade semester, blev förhandlingarna klara. Stödpaketet som har förhandlats fram tycker jag är riktigt bra. Tyvärr var jag ju inte på plats på onsdagen då det presenterades men jag har förstått på diskussionerna efteråt att det mottogs väldigt positivt.

I torsdags kom erbjudandena om att följa med till Kista. Både jag och Anders har tackat ja till att följa med. För min del kommer det dock dröja ett bra tag innan jag kommer börja pendla på heltid eftersom jag ska jobba med omställningsprojektet.

En rad positiva besked alltså, även om det naturligtvis kommer innebära stora förändringar. Trots detta hade jag konstiga känslor i kroppen i helgen. Ovissheten är slut för vår familjs del. Vi vet, så långt det nu går att veta, hur framtiden ser ut, i alla fall jobbmässigt. Ändå har jag känt mig orolig, sårbar och hudlös. Tvivlet finns där. Kommer jag klara detta?

Kanske är det så att lite av känslorna från mars rivs upp igen, när den här varselprocessen har kommit till punkt för mig personligen.

Vi har en planeringskalender uppsatt på kylskåpet här hemma. Bläddrar man tillbaka till mars-bladet står det skrivet VARSEL med stora bokstäver på den 11 mars. Jag minns så väl när Anders skrev dit det på kvällen på varseldagen. Då när vi satt vid köksbordet och pratade långt in på natten. Jag minns också Anders lättnad den 11 mars då vi kunde prata om det han vetat och gått och burit på, som fackligt engagerad, i nästan tre veckor innan varseldagen, nedläggningen av fabriken. Anders är, utan tvekan, den person jag känner som har den största integriteten av alla och det respekterar jag honom mycket för. Inte så mycket som en tillstymmelse till en aning om vad som skulle komma hade jag då vi åkte till jobbet den där onsdagsmorgonen den 11 mars.

Det finns både för- och nackdelar med att jobba på samma arbetsplats. Ibland finns det saker som man faktiskt inte kan dela, även om man är gifta. Redan i november, då Ericssons sparpaket offentliggjordes, pratade vi igenom det faktum att Anders, som vice ordförande i Akademikerklubben, skulle komma att få reda på känslig, sekretessbelagd information före många andra. Det enklaste sättet att hantera detta på, och som vi kom överens om där i november, var att jag inte skulle ställa några frågor i ärendet, vilket jag inte heller gjort under hela den här processen, varken innan den 11 mars eller under förhandlingarna som nu är avslutade. Jag förstår dock vilken påfrestning det inneburit för Anders och det hedrar honom att han pallat trycket.

När jag nu sitter här, på Kristi Himmelfärdsdagen den 14 maj 2015, så inser jag att detta måste bli det sista inlägget i den här bloggen. Jag kan inte längre fortsätta blogga under rubriken "Varslad men inte värdelös". Det känns inte trovärdigt.
Jag är trots allt väldigt tacksam att jag följde min intuition (eller vad det nu var) den 11 mars och började blogga. Skrivandet har hjälpt mig sortera mina egna tankar och hela den här resan under våren har inneburit att jag själv har stannat upp och reflekterat över saker som jag säkert inte annars skulle ha gjort. Jag har också insett vad roligt det är att skriva, något som jag tänkt på länge men aldrig kommit igång med. På ett eller annat sätt kommer jag försöka fortsätta skriva, förändringsprocessen är ju på intet sätt slut, men det får bli under en annan rubrik,

När jag återigen ser tillbaka på de senaste 64 dagarna så känns det ibland väldigt overkligt. Det känns som om jag ser en film där jag själv deltar men ändå står utanför och ser på. Jag tror fortfarande ibland att jag ska vakna upp en morgon och att allt ska vara som det var innan den 11 mars. Men så är det inte. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka. Och så är det ju faktiskt, oavsett kriser eller inte. Gårdagen kommer aldrig mer tillbaka, och vad morgondagen har att erbjuda är inte alltid lätt att veta. Men vad man alltid kan göra är att ta tillvara den dagen man lever just nu, och se till att den blir så bra det bara går. Kram!

En makalös resa till en sagolik stad, och hemkomst till verkligheten igen

I kväll kom jag och Carin hem efter en helt fantastisk femdagarsresa till Karlsbad (Karlovy Vary) i Tjeckien tillsammans med Kulturskolans stråkorkester "Stämskruvarna".

Det har varit en ynnest att få följa med som förälder. Alla ungdomar har varit helt otroligt duktiga, både på alla utflykter och under repetitioner och konserter. Att också få möjlighet att besöka en tjeckisk grund- och kulturskola och träffa deras rektor samt några lärare var också en lärorik upplevelse.

Stämskruvarna övade med en tjeckisk kör från skolan och de gav tillsammans två konserter. En på skolan för skolans elever och en på ett konstgalleri för allmänheten. Alla gjorde oerhört bra ifrån sig och jag blir ofta väldigt berörd när jag hör barn och ungdomar framföra vacker musik. De här konserterna bjöd på många sådana tillfällen så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar i handväskan. Speciellt när den tjeckiska kören sjöng Koppången med svensk text och Idas sommarvisa på tjeckiska tillsammans med våra svenska spelande stråkungdomar blev jag tårögd. När orkestern spelade Undo och Fairytale fick de också, mycket välförtjänt, stora applåder.

Jag tänker på att både musik, och annan slags kultur, är ett fantastiskt uttryckssätt för barn och ungdomar, men även för äldre. Det överbryggar nationsgränser och språkbarriärer. Jag är helt övertygad om att våra svenska ungdomar växte av upplevelserna under de här dagarna, både mentalt och musikaliskt.

Jag är oerhört tacksam att jag fick möjlighet att följa med på den här resan. Förutom att få se en fantastiskt vacker stad, under ledning av en mycket engagerad guide och tolk i form av Jarmila, fick jag också möjlighet att lära känna nya människor. Att resa i grupp ger onekligen ytterligare dimensioner åt resandet. En stor eloge till alla duktiga lärare på Kulturskolan med rektor Lennart i spetsen som skapar en så fantastisk kulturell jordmån för barn och ungdomar i en så pass liten stad som Katrineholm ändå är. Jag är beredd att pendla rätt långt och ändå bo kvar i Katrineholm för att mina barn ska få möjlighet att gå kvar på Kulturskolan.

Under de här dagarna har jag verkligen lyckats koppla bort tankarna på Ericsson nästan helt och hållet. Självklart kommer man lätt in på frågan om var man jobbar någonstans och att jobba på Ericsson i Katrineholm i dessa dagar ger onekligen ytterligare samtalsämnen. Väl tillbaka på terminal 2 på Arlanda möts jag av Ericssons stora reklamskyltar om Networked Society på väg mellan bagageutlämningen och ankomsthallen. Det känns som ett brutalt uppvaknande efter några magiska dagar. Jag inser att jag nog inte har varit på terminal 2 tidigare, eller att det i alla fall var väldigt länge sedan, för jag kan inte påminna mig om att jag har sett dessa tidigare. Någon frågar hur jag känner inför dessa skyltar och jag svarar helt ärligt att det känns konstigt. Hade det varit innan den 11 mars hade jag känt mig oerhört stolt över att vara Ericsson-anställd när jag gick där. Idag känns det inget speciellt, mest tomt. Som om Ericsson är ett sidospår, ett stickspår, i den resa som är själva livet.

Åldersnoja och väntetid

Nu har hela april passerat och vi är inne i en ny månad.

April har bara swishat förbi. Om mars kändes lång så har april varit precis tvärtom. Jag förstår inte var tiden tar vägen. Läskigt faktiskt. Astrid brukar ofta påminna både Anders och mig om hur gamla vi är. Något som vi båda starkt förnekar. 40 är ju det nya 30, sägs det, och följdaktligen borde ju 50 vara det nya 40. Jag hade ingen som helst åldersnoja när jag fyllde 40, mer än att jag kände av några fysiska åkommor. Nu, vid nästan 45, känner jag mig för det mesta fräsch i kroppen, men mentalt börjar jag inse att livet faktiskt har ett slut, även om jag naturligtvis hoppas att jag har långt kvar. När jag kommer till slutet av min livsresa vill jag känna, precis som texten i den vackra"Gabriellas sång" ur filmen "Såsom i himmelen", att jag levt mitt liv. Inte så att jag behöver ha gjort några stora världsrevolutionerande upptäckter, men jag vill känna att jag levt det bästa liv jag kan, ett liv jag som är nöjd med, att jag gjort rätt för mig och att jag varit sann mot mig själv.

Den senaste veckan på jobbet har inneburit massor av möten. Många med människor utanför Ericsson. Jag gillar externa kontakter och inser att jag i min nya roll kommer få många sådana möjligheter framöver.

Det känns verkligen som om jag fått ett helt nytt jobb. Även om jag fortfarande är kvar på Västgötagatan 16 så inser jag att tiden krymper allt mer och mer tills dess att jag och Micke kommer vara de första att flytta till den nya lokalen där vi skall bedriva vårt omställningsprogram. Jag vet att jag är lyckligt lottad som vet vad jag kommer göra de närmaste åren. Det känns nu annars att det är en lång väntan för många. Väntan på att förhandlingarna ska bli klara, hur stödpaketet kommer vara utformat, vilka som kommer erbjudas tjänster i Kista och slutligen uppsägningarna som kommer tala om vilken som blir den sista arbetsdagen på Ericsson för många.

Jag var med på ett frukostmöte i går där vi åter pratade om kriskurvan. Även om det känns som om det stora flertalet kommit igenom den värsta chockfasen så är jag helt övertygad om att alla har en helt egen, individuell upplevelse av sin egen kriskurva. Jag känner också stor respekt för fortsättningarna på de 400 olika kriskurvorna. Även om jag själv nu känner att jag är på "uppsidan" så vet jag att jag kommer "loopa" åtminstone någon gång under fortsättningen av processen.

Idag har Carin och jag packat inför vår resa med Kulturskolans stråkorkester "Stämskruvarna" till Karlsbad i Tjeckien i morgon. Normalt sett brukar jag vara väldigt taggad inför en resa. Nu känns det mest som ett stort "jasså" och packningen kändes mest som en jobbig arbetsuppgift. Jag tror dock för egen del att det kommer vara nyttigt att komma bort några dagar. Att faktiskt koppla bort Ericsson helt och hållet. Det blir säkert en rolig resa och nu ska jag bara sova innan vi åker!

Additionsstress

Det är mycket nu...

Slutet av denna veckan känner jag att jag knappt hinner andas. Jag vet att jag måste ta det lugnt men det är svårt när det är så mycket på alla fronter. De kommande två veckorna kommer vara fullständigt späckade. Även om det är en massa privata saker som var för sig är roliga så kan det bli för mycket och jag ser verkligen fram emot när vecka 18 och 19 är över och man kan "slappna av" igen.

I fredags hade vi ett jättebra seminarium med Camilla från Startkraft på jobbet. Det handlade om föräldrarollen i omställningstider. Egentligen hade jag haft ännu mer behov av det tidigare i denna process, typ direkt efter varslet, men ändå gav det en hel del nu också.

Vad jag speciellt kände igen var kopplingen mellan "Tänka-Känna-Göra". Hur man ska försöka hitta pausknappen mellan känna och göra istället för att reagera instinktivt. Just det är jag urdålig på, ibland går det blixtsnabbt. Speciellt nu på söndagskvällen har jag varit arg-arg-arg. Mest p g a att vi inte hunnit göra så mycket inomhus som jag hoppats på under helgen. Sen gör vi ändå ett ryck med en kartong som stått under trappen i flera år och då får jag ett mindre (eller större?) utbrott när vi ska hitta någonstans att få in tidskriftssamlarna med de nyligen insorterade tidningarna i. Skitgrejer egentligen men ilskan leder till att jag börjar organisera om en hel bokhylla.

När jag summerar helgen inser jag dock att vi hunnit med en hel del, men jag blir ju aldrig nöjd!

Igår morse satt jag ett par timmar och gick igenom några av tidningsurklippen i de gamla klippböckerna som jag med viss tvekan släpade hem från jobbet i fredags. Tänk om det skulle börja brinna hemma och klippen bli förstörda? För att undvika detta har kassen med klippböckerna stått i "evakueringsläge" i hallen hela helgen så att man snabbt kan ta med dem ut.
Nu har vi kommit så långt med "projekt X" att vi har klart med att göra någon slags bok med gamla bilder och sammanfattande texter med Ericsson i Katrineholms historia. I fredags träffade vi i projektgruppen Thomas från pensionärsföreningen och de är "med på tåget". Det var så kul att träffa Thomas, en av de bästa cheferna jag haft under mina år på Ericsson. En annan tanke som jag har också är att göra en utställning om Ericsson-epoken i Katrineholm i samband med att Katrineholm firar 100 år som stad 2017.

Igår förmiddag var jag sedan och spelade tvärflöjt en stund och sen var vi i Norrköping för att fixa med de sista inköpen inför Astrids konfirmation näst-nästa helg.

Idag började vi dagen med att Carin skulle sjunga i Östra Vingåker. Sen hann vi med lite trädgårdsarbete och byte av grejer på vinden (sommargrejer ner och vintergrejer upp) innan vi åt lunch på Internationella matmarknaden på torget. På kvällen spelade jag två låtar på en uppspelning för kyrkans musikskola i kyrkan på norr och sen fortsatte hemarbetet med tvätt och annat.
Att påstå att helgerna nu är någon slags viloperioder vore ju synd att säga!

Ibland förundras jag över alla käcka inlägg på Facebook och Instagram med personer som verkar ha vackraste hemmet, mest vältränade kroppen, göra häftigaste semesterresorna, ha världens bästa jobb och mest välartade barnen. Därtill mest välansade trädgården och dessutom bedriver de någon slags restaurang- och caférörelse i hemmet. Jag vet också att det väldigt sällan är samma person som gör allt detta men de är lätt att inbilla sig det ibland. Additionsstress heter det visst!
Ibland känner jag för att göra något precis motsatt: Visa sunkmorsans röriga liv. Dessutom med lite ilska som knorr. Fast det vore nog inte lika intressant!

Hjälp, nu kom vårtröttheten...

Besöket på Framtidscenter i Hudiksvall i förrgår var mycket lyckat. Det var intressant att komma dit och få prata med både deltagare och coacher i Hudiksvalls omställningsprogram och på plats uppleva stämningen. Just känsla är något som jag tycker är svårt att få förmedlat teoretiskt, det måste upplevas.

Jag upplevde att stämningen där uppe var väldigt bra. Som någon där sa: "Om man ska bli uppsagd, ska man bli det från Ericsson." Flera personer var också väldigt öppna och delade med sig av sina erfarenheter. Fantastiskt att höra vilken positiv skillnad programmet bidragit med för dem som vi pratade med.

Karin, en av coacherna, höll också en väldigt gripande föreläsning under frukostmötet. Hon hade döpt den till "Tack för sparken". En titel som kanske kan upplevas som provocerande men som fick sin förklaring i slutet av föreläsningen då en spark (fortskaffningsmedlet sparkstötting alltså) visade sig ha spelat en viktig roll i hennes liv.
Jag tog speciellt med mig tre ord från hennes föreläsning som hon hade fått med sig från sin coachutbildning: TACK, HJÄLP och FÖRLÅT. Med de orden kommer man väldigt långt!

Idag har jag känt mig rätt trött faktiskt. Dels är det säkert vårtröttheten. (Jag blir ofta väldigt trött på våren av någon anledning, hösten brukar faktiskt gå lättare, konstigt nog.) Men sen är det säkert alla tankar och känslor de senaste veckorna som börjar ta ut sin rätt, i kombination med att det varit mycket på alla fronter. När jag tittar på familjens planeringsalmanacka hemma på kylskåpet så förstår jag varför jag blir lite trött då och då. Det är rätt många aktiviteter som är antecknade där.

Nu börjar jag se fram emot några dagars semester alldeles i början på maj då jag ska följa med Carins stråkorkester på en turné till Karlsbad i Tjeckien. När jag tittar i almanackan inser jag att det bara är en dryg vecka kvar tills vi åker och jag ska vara "fiolbärare". När vi kommer hem därifrån är det bara några få dagar kvar till Astrids konfirmation så det gäller att de flesta större förberedelserna inför det är avklarade innan Tjeckien-resan. Måste faktiskt medge att jag längtar lite grann till den 11 maj då allt detta är över. Hur kul det än är med familjehögtider så innebär det en hel del anspänning för mig som inte är någon "husmorstyp".

En resa norrut genom svensk glesbygd och ett hus på månen

Skriver detta inlägg på ett hotellrum på Quality Hotell Statt i Hudiksvall. Hit har jag kommit tillsammans med Micke som jag kommer jobba mycket tillsammans med under hela vårt kommande omställningsprojekt. Vi är här tillsammans med Peter för att imorgon se och lära hur man jobbat med omställningsprogrammet på f d Ericsson i Hudiksvall som varit igång sedan 2013.

Vi åkte bil hit och eftersom Peter kan vägarna hit utan och innan bestämde vi oss för att köra den lite längre men ack så vackra vägen i inlandet norrut. Vi åkte från Katrineholm strax efter halv två och "landade" i Hudiksvall strax före halv nio!!! Vägen mot Gävle via Heby har jag åkt några gånger förut men efter att vi svängt av vid Gysinge mot Sandviken var det helt nya vägar för mig. Väldigt vackra vägar förbi Ockelbo, Bollnäs, Järvsö och Delsbo innan vi slutligen når Hudiksvall. Vi passerar en mängd småsamhällen längs vägen, många som helt uppenbarligen sett sina bästa dagar och det är bara att konstatera att landsbygden i Sverige tyvärr håller på att avfolkas i rask takt. Det är enorma förändringar som skett i det svenska samhället och på svensk arbetsmarknad bara de senaste tjugo åren. Det är klart att det är svårt att bo kvar på landsbygden om det inte finns några jobb där. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag tycker det är tragiskt att "alla" måste flytta till Stockholm, eller någon annan storstad, för att hitta ett jobb. Överhettade storstadsregioner och ett i övrigt insomnande och avfolkat Sverige tycker inte jag är någon tilltalande framtid. Jag måste erkänna att jag ibland tyckt att förespråkarna för "en levande landsbygd" tidigare mest vänt sig till bönder och "gröna vågare", ingen av de kategorier som jag tillhör. Men i valet mellan storstad och landsbygd måste jag nog bekänna mig till kategorin "lantisar" i alla fall.

Konstaterar också under resan att Sverige har mycket skog och väldigt stora avstånd. Inser att jag har mycket kvar att utforska av Sverige, framför allt norrut, som skulle lämpa sig för en, eller säkert flera, semestertripper. Mina tidigare resor norrut har gått till Sundsvall, Östersund och Luleå, och då med tåg eller flyg. Finns massor kvar att upptäcka.

Annars har slutet av förra veckan och början av denna ägnats åt många möten med människor och diverse föreläsningar. I fredags var jag åhörare på morgonsoffan och näringslivsdagen på Safiren. Intressant att höra t ex Bisnodes näringslivsanalys av KFV-regionens företag under åren 2008-2013. I studien var Ericsson en del av analysen. Funderar på hur motsvarande analys ser ut utan Ericsson.
Blir också återigen påmind om hur många som känner någon eller som själva har börjat sin karriär på Ericsson då Jovan Radomir som var en av gästerna i morgonsoffan berättar att en av hans föräldrar jobbade på "LM" under hans uppväxt. Likaså årets företagare 2015 i Katrineholm, Stig Högnäs på VESAM, som började sin karriär som testare på Ericsson. Snacka om att Ericsson, förutom att vara en stor arbetsgivare på orten, även har fungerat som språngbräda för många personer och kompetensförsörjare för många andra företag.

Det här med att ta tillvara på Ericsson-medarbetarnas kompetens så att den kan spridas till andra företag i regionen slog Göran Dahlström, kommunstyrelsens ordförande, ett slag för i sitt anförande. Hoppas att det finns många företag som tar tillfället i akt nu när det blir verklighet framöver.

Avslutningen på näringslivsdagen bestod av en oerhört inspirerande föreläsning av Mikael Genberg. Har aldrig hört någon som haft sådana otroliga, helt osannolika, idéer och lyckats förverkliga flera av dem som Mikael, trots att jag lyssnat på många föreläsare under årens lopp. Det är Mikael som ligger bakom Hotell Hackspett och Utter Inn i Västerås, d v s två hotellrum 13 meter upp i luften i ett träd i Vasaparken resp under vattenytan på en fjärd på Mälaren. Dessutom har han fått upp ett hus på Globens tak och har en idé om en liten röd stuga med vita knutar på månen. Kolla in www.themoonhouse.se
Mina idéer ter sig väldigt banala i jämförelse men ger samtidigt en spark i baken. Kan han så kan väl jag?!

Under helgen har jag gjort en massa saker, både roliga och nyttiga. Klädkammaren har återställts och t o m fått ett nytt bättre jag. Jag har varit på en temadag på Clarion Hotel Sign i Stockholm i lördags med rubriken "Love your life" som nätverket 4Good ordnade med bl a Paolo Roberto, Kristin Kaspersen och Leila Söderholm. Leila förevisade hur man enkelt kan träna styrketräning med bara en handduk som hjälp. Testade det utomhus efter söndagens premiärjoggingrunda och tänkte köra några övningar på hotellrummet i morgon bitti. Känner mig helt enkelt full av energi efter denna helg i vårsolen.

Historieforskning

I går tillbringade jag en stund i djupkällaren tillsammans med Charlie och Janne. Vi har tillsammans påbörjat "projekt X", d v s att se om vi kan dokumentera fabrikens historia sedan 1946 i ord och bild.
Janne har redan gjort en heroisk insats genom att börja scanna in en massa gamla foton. Fantastiskt vilken historieskatt som har funnits därnere i mörkret.
Charlie och jag packar en låda med gamla personaltidningar och fyra album med tidningsurklipp som blir så tung att vi måste be Coor om hjälp att få upp den till våra kontorsplatser.

Väl i marknivå igen öppnar vi andäktigt klippalbumen. I det äldsta finns gulnade klipp från 1946. Jag bläddrar försiktigt sida för sida. Vissa klipp är så sköra att man inte vågar röra dem och på en del har limmet torkat så mycket att de lossnat från sidorna.
Hittar också en kopia av en liten notis i en tidning redan från november 1945 som berättar att LM Ericsson beslutat att förlägga sin nya fabrik till Katrineholm. Katrineholms stad har svarat på en annons där LM önskar förlägga en ny fabrik i tätort med god tillgång på kvinnlig arbetskraft och med goda kommunikationer till Stockholm. Det framgår att man från stadens sida är nöjd med att få ett så tryggt och stabilt företag till Katrineholm.

I juli 1946 startar LM Ericssons verksamhet i Katrineholm i hyrda lokaler i det gamla elverket på Fredsgatan 37, som sedan används fram till april 1948. Verksamhet i form av lindning av reläspolar flyttas till Katrineholm från huvudfabriken i Midsommarkransen.

Redan från början står det klart att en ny fabrik skall byggas för LM Ericssons räkning någonstans i staden. SKF äger en del mark i kvarteret Rådmannen som Katrineholms stad byter till sig för att kunna få mark till den nya fabriken. Det bildas ett separat bolag som ska bygga den nya fabriken för LM:s räkning. I de första artiklarna beskrivs att en ny, modern fabriksbyggnad skall uppföras till en kostnad av 700.000 kronor. Ganska snart står det klart att bygget kommer fördyras och istället landa på 1.130.000 kronor, inklusive cykelställ och staket. Bilder i tidningen visar en modell av den nya fabriken som består av det som idag är hus 1 och halva Skånelängan. De lokaler som vi lämnade för några år sedan och idag används av Kunskapsskolan.

Innan bygget kan startas stöter man på patrull i form av överklaganden i flera instanser från tre redan aktiva företagare i staden. Man vill inte ha hit en ny industri som man kallar en "jättebaby" och som kommer få all uppmärksamhet. Dessutom befarar man arbetskraftsbrist. Överklagandena misslyckas dock slutligen och den nya fabriken kan byggas vid Västgötagatan. I maj 1947 har bygget kommit så långt att man kan flytta in de första delarna i bottenvåningen och i början av 1948 är verksamheten i full gång. Den nya fabriken är byggd för en total personalstyrka på 450 man (350 kvinnor, 80 män och 20 kontorspersonal).
Då jag läser dessa siffror reflekterar jag över två saker. Dels undrar jag vilket kön kontorspersonalen hade (förmodligen män)? Dels slås jag av att antalet sysselsatta vid varslet den 11 mars 2015 är kusligt nära 450, även om inte alla är anställda av Ericsson utan vissa är inhyrda konsulter via bemanningsföretag.

Det finns massor av material som jag har tänkt fördjupa mig i de kommande veckorna. Jag hoppas att jag hinner detta, men historieintresserad som jag är kommer jag verkligen att göra ett försök, även om det kommer ske under min fritid.

Då jag gör en första snabb genombläddring i pärmarna slås jag av hur mycket det skrivits om LM under årens lopp. Jag undrar hur många människor som har passerat in och ut på Västgötagatan 16 på väg till sin dagliga gärning under årens lopp. Det måste vara flera tusentals personer under dessa nästan 70 år. I många fall finns också familjer där arbetet på LM har "gått i arv" och flera generationer har arbetat på samma arbetsplats.

Jag känner mig starkt berörd då jag senare på kvällen sitter i Duveholmshallen för att vänta på Carin som spelar bowling med sina 12-åriga kompisar. Jag tänker på alla dessa Ericssöner och Ericsdöttrar som i allra högsta grad bidragit till Ericssons framgångsrika expansion över världen, och dessutom till utvecklingen av dagens Katrineholm och till det välfärds-Sverige där vi nu lever och verkar. Jag undrar också vad Lars-Magnus skulle sagt om han kunde se hur hans företag såg ut idag, 139 år efter att han grundade det.