Semlor och frustration

Idag är det sista tisdagen före påsk. Det innebär traditionsenligt den sista semlan för säsongen. Idag var vi lite sent ute så de vanliga semlorna var slutsålda och det fick bli semmeltårta istället. Helt ok det också. Den första semlan för säsongen äter vi traditionsenligt redan i mellandagarna mellan jul och nyår på Linds konditori i Linköping. (Ja, vi är mycket för traditioner i vår familj!)
Då vi åt dagens semmeltårta tänkte vi tillbaka på den dagen för drygt tre månader sen då vi satt där i Linköping och jag frågade Anders om han trodde då att vi vid säsongens sista semla 2015 skulle ha fått ett nedläggningsbesked för Ericsson i Katrineholm. "Nej" blev det korta svaret. Och jag måste hålla med att det trodde verkligen inte jag heller!

Just nu är jag frustrerad för att jag hinner med så lite. Finns massor som jag skulle vilja hinna med på jobbet, massor att göra hemma inför påsken och många trådar jag skulle vilja dra i gällande min egen framtid. Dessutom är 2015 ett år då vi har rekordmånga jämna födelsedagar och andra familjehögtider, där planeringen just nu inte följer det schema som finns uppgjort i mitt huvud. Astrids konfirmation i maj, Anders 50-årsdag och svärfars 85-årsdag i juni, min mamma fyller 70 senare under året och min pappa har fyllt 75. Dessutom ska Carin på orkesterresa till Tjeckien i maj och Astrid på språkresa i sommar. Plus lite annat smått och gott som redan är inplanerat. Ett varsel och ett kommande uppsägningsbesked mitt i detta var inte direkt vältajmat för min del, om man säger så.

Jag inser att det finns vissa likheter med sommaren och hösten 1999 då jag inom loppet av två veckor klarade av först min mormors bortgång, sen vårt eget bröllop och sex dagar efter det mormors begravning. Några månader senare kom beskedet att Ericsson skulle göra stora omstruktureringar och outsourca ett par hundra personer till Flextronics och Proffice. Den hösten är inget jag ser tillbaka på med glädje. Det var rent ut sagt skitjobbigt. Alla stora händelser, även positiva familjehändelser, ger enligt uppgift ett rejält stresspåslag. Mina erfarenheter från hösten 1999 är att det är viktigt att hushålla med energin, och komma ihåg att fylla på med ny energi så att det inte blir för mycket på minuskontot.

Enligt kyrkoåret så kallas veckan före påsk för stilla veckan. Stilla, kan man inte direkt kalla mitt liv för just nu, men lite mer stillhet ska jag försöka få in framöver. De senaste tre dagarna har jag lyckats med att delta i mässa med nattvard inte mindre än två gånger. Dels i söndags då jag spelade flöjt i Julita Kyrka, dels idag då det var föräldramöte för Astrids konfirmationsgrupp i Nävertorps Kyrka. Idag kom jag dit lite för tidigt (inte vanligt för mig) och insåg då att jag kunde vara med på den korta veckomässan istället för att bara sitta och vänta. Jag vill inte påstå att jag är superreligiös, men lite "vardagsreligiös" är jag allt. Jag tycker det är väldigt fridfullt, nästan meditativt, att gå i kyrkan. Det ger en stunds stillhet och eftertanke i en annars stressig vardag. Dessutom tycker jag att mycket av kyrkomusiken är väldigt vacker. Många gånger är det också väldigt kloka budskap som förs fram.
Idag handlade inledningsorden om passion, kopplat till den förestående passionstiden, och de gick rätt in i mig utifrån mina tankar den senaste helgen.

Avslutningsvis måste jag bara återge dagens peptalk från Astrid, min personliga coach, när jag beklagade mig att jag inte hunnit med att söka ett jobb som lät intressant. "Äh vad är det för snack? Vill man, så kan man." Hon är klok, 14-åringen.

Lust och passion

Så har ännu en helg gått. Känns nästan som vanligt igen och jag vet att jag nu definitivt har passerat igenom första chock- och sorgefaserna. Funderar mer och mer på vad jag ska göra sen. Blir påmind om situationen ibland, då jag fortfarande träffar eller pratar med personer som jag inte pratat med sen innan beskedet. Jag vet inte om de blir provocerade av min reaktion då jag svarar "det är bra" på frågan om hur det är och undrar om de väntat sig att träffa någon form av "vrak", men det är verkligen inte så jag känner mig.

När jag tänker tillbaka på hur det var helgen för två veckor sedan så känns det som om det var ljusår emellan. Både tidsmässigt och mentalt. Jag kan svagt förnimma känslorna jag hade då, men de kroppsliga reaktionerna och "hackspetten i bröstet" har jag redan börjat förtränga. Även om det kanske låter konstigt så är jag nu glad att jag skrev ner så mycket i början, om inte annat så för att ha som en erfarenhetsbank senare i livet.

Jag är lite orolig över att jag inte är mer "på tårna" att söka nya jobb. Ibland känns det som om "alla andra" är superaktiva, uppdaterar CV:n och söker alla möjliga och omöjliga tjänster. En del av mig tror verkligen att det är så, att jag kommer att hamna på efterkälken och att alla roliga och möjliga jobb kommer vara tillsatta när jag väl kommer igång. Den andra delen av mig säger att det är gott om tid. Ingen idé att rusa iväg utan att nu om någonsin, när möjligheten ges, skall jag verkligen göra en förändring, på riktigt!

Jag fortsätter läsa i "Den magiska gnistan". I kapitlet som heter "Din inre vägledning" läser jag om lust, glädje, nyfikenhet och passion. Min inre vägledning säger mig att än så länge är det för tidigt att kompromissa bort dessa ingredienser. Jag hoppas att jag den dag när jag står där med min nya inriktning har haft modet att låta lusten och passionen få styra.

Nu är det söndagskväll och en ny arbetsvecka står för dörren. Inte heller denna gång har jag någon söndagsångest. Tvärtom ser jag fram emot en ny arbetsvecka och vill ta vara på all tid som finns kvar tillsammans med kollegorna.

Den magiska gnistan

I kväll känner jag mig upprymd efter att ha tillbringat eftermiddagen på IVA (Ingenjörsvetenskapsakademin) på en träff för handledare och kontaktpersoner på Tekniksprångets samarbetsföretag. Tekniksprånget är verkligen ett så himla bra projekt som erbjuder praktikplatser på företag och organisationer för ungdomar som gått ut gymnasiets Naturvetenskaps- och Teknikprogram. Allt för att inspirera ungdomar att söka vidare till tekniska högskoleutbildningar, och fullfölja dem. Idag är avhoppen från framförallt civilingenjörsprogrammen relativt höga.

Det är kul att träffa andra personer som har likartade uppgifter som jag delvis haft de senaste åren. Mest HR-folk, så ibland känner jag mig som en katt bland hermelinerna med min ingenjörsbakgrund på denna typ av träffar, men jag tror att det är en fördel trots allt.
Det är också spännande att se vilken spännvidd det finns bland de ca 220 arbetsgivarna som är med i Tekniksprånget. Både tillverkande företag, tjänsteföretag, banker och offentlig verksamhet.

I slutet av dagen är det mingel och jag passar på att prata lite mer med några av de andra deltagarna och med några av de som jobbar med Tekniksprånget på IVA. Tekniksprånget har varit i kontakt med Katrineholms Kommun för att försöka få fler företag i KFV-regionen att vara med till höstens omgång. Hittills har det inte gett något resultat men jag lovar att ställa upp som "ambassadör" för Tekniksprånget om det dyker upp några frågor om programmet från företag eller organisationer här i närheten.

Vad gäller min egen framtid har jag en mängd olika uppslag på vad jag skulle vilja göra. En av mina starkaste drömmar är att hitta ett jobb inom just det här området, samverkan mellan skola/akademi och näringsliv. Jag hoppas och tror att det ska vara möjligt. Det är i alla fall ett område där det pågår många spännande projekt just nu från olika parter.

På tågresan både till och från Stockholm läser jag i Kajsa Ingemarssons bok "Den magiska gnistan - vägen till ett kreativt liv". De senaste åren har jag mest läst deckare men jag känner att jag börjar bli lite blasé på den typen av böcker. Nu har jag istället flera böcker på gång. En deckare och ett par andra böcker av olika typer. Än så länge har jag bara läst ett 40-tal sidor i "Den magiska gnistan" men jag är redan fast.
Kreativitet förknippar säkert många med mig med skapande såsom konstnärskap, men den här boken handlar om kreativitet i en vidare bemärkelse. Att alla har en inneboende kreativitet för att skapa och forma det liv man egentligen önskar. Att vi har en gränslös förmåga att skapa vår egen verklighet.
Jag läser vidare och hoppas att åtminstone en del av den klokskap som finns i boken kan hjälpa mig i min process.

Utbildning och politik, och lite massage.

Idag har jag och min kollega Sara besökt Viadidakt för att få reda på mer information om studier så att vi ska kunna svara på de frågor som kan dyka upp från medarbetare som funderar på att plugga till hösten. Nu är vi ju inga studie- och yrkesvägledare direkt men några frågor ska vi nog klara av att svara på efter dagens besök, om inte annat så vet vi vilka frågor vi kan slussa vidare och var.

Vi är ju mitt uppe i ansökningsperioden till universitet och högskolor nu (16 mars-15 april) så det var ju främst det jag tänkte på när vi åkte till Viadidakt men vi blev också varse att det finns ett stort utbud på Yrkeshögskolor. Vad som är trist är att det bara finns en enda YH-utbildning i Katrineholm, till VVS-ingenjör. Jag vet att man sökte att få starta fler men fick avslag. Illa för Katrineholms del.

Fick också information om utbildningar på gymnasienivå. Vad som verkar oroväckande här är att man ännu inte vet vilka yrkesutbildningar på gymnasienivå som kommer startas i höst eftersom man inte vet hur mycket pengar man får från stat och kommun. Det finns bristyrken inom t ex vård, barnomsorg och äldreomsorg men det är osäkert om det kommer finnas medel för att utbilda några!

Nu kan jag inte låta bli att bli lite politisk, men vad håller vi på med i Sverige egentligen? Katrineholm hade 2014 en öppen arbetslöshet på 11,1% enligt Arbetsförmedlingens statistik att jämföra med riksgenomsnittet på 8,0%. Andel högskoleutbildade (2013) 15,4% att jämföra med riksgenomsnittet på 25,3%. Alla siffror hämtade från Ekonomifakta, där det för övrigt finns fler intressanta uppgifter.

Från många håll pratas det om att vi har matchningsproblem på arbetsmarknaden. Det finns lediga jobb, framför allt inom vissa sektorer, men de som är arbetssökande har i många fall inte den kompetens som behövs. Jag tycker att det är ett fruktansvärt slöseri, både för samhället och individerna.
Om jag som samhällsmedborgare och med en nuvarande profession inom kompetensutveckling kunde bidra en gnutta till att minska gapet mellan behov och kompetens skulle jag vara nöjd.

För att återkoppla till gårdagens möte på Gröna Kulle så citerades landshövdingen på följande sätt i dagens upplaga av Katrineholms-Kuriren:
"-Vi behöver hitta en Katrineholmsmodell som kan tänja lite på gränserna där så behövs. Jag hoppas att det finns möjligheter att hitta lösningar för eventuella hinder i regelverken."
Det hoppas jag också Liselott Hagberg, för nu gäller det nog att vara väldigt pragmatisk och lösningsfokuserad.

I dag har jag också pratat en hel del med människor som jag inte haft kontakt med på väldigt lång tid, både i telefon och "in real life". Tänk vad tråkigt att det ska behöva uppstå en "kris" för att ta sig tid till de där samtalen som inte blir av när allt rullar på som vanligt. Så här många och långa diskussioner om existentiella frågor som jag haft de senaste veckorna, både med kollegor, familj och vänner, har jag inte haft på mycket länge.

På kvällen unnar jag mig hot-stone-massage hos Helena på Hela Dig. Fantastiskt skönt! Det gäller att pyssla om sig lite då och då också. Just nu var det extra välgörande.

I morgon åker jag till IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin) i Stockholm för att delta på Tekniksprångets handledarträff. Då ska bl a Anna Dyhre tala om employer branding och att attrahera unga talanger. Det ska bli jätteintressant och jag känner mig riktigt laddad!

Vardag igen, men annorlunda

Nu har det redan gått två dagar av den nya jobbveckan. Dagarna rusar verkligen iväg och på ett sätt känns det som om vardagen har kommit tillbaka. Men det är en ny, eller i alla fall förändrad, vardag och, det kanske viktigaste av allt, den kommer inte att vara för evigt.

I morse åkte vi tillsammans till jobb och skola hela familjen, som vi gjort de senaste vintrarna. Astrid går på Kunskapsskolan sedan den startade 2012 och Carin började där ett år senare. Jag minns tydligt första gången vi åkte alla fyra till Västgötagatan 16. Att jag skämtade och sa att "här kommer familjen anka med mamma, pappa och två ankungar, kvack, kvack". Strax därefter minns jag att jag ställde frågan "Få se hur länge det här varar, hur länge Ericsson finns kvar här?" Inte så att det var vad jag förväntade mig, men efter alla tidigare fabriksnedläggningar i t ex Norrköping, Nynäshamn, Gävle och Hudiksvall har scenariot funnits i mitt medvetande. Nu vet jag att när Astrid går ut nian nästa vår så kommer fabriken med allra största sannolikhet vara stängd.

På lunchen, och ibland även annars, pratar vi kollegor i vårt team om vilka jobb som vi skulle kunna söka framöver. Vi inser att vi troligtvis kommer vara flera som söker exakt samma tjänster och skämtar om att vi kanske kan göra en gemensam skrivning som flera kan använda vid jobbsökning. Eller att vi kan erbjuda våra tjänster som ett team. "Varsågod nya arbetsgivare, är du intresserad av att få in ett helt välfungerande team med hög kompetens inom lean, anställ oss!!!"

På kvällen tittar jag på Katrineholms-Kurirens web-TV-sändning från dagens möte med bl a företrädare för kommunen, landshövdingen, arbetsförmedlingen, regionförbundet, Ericsson samt två statssekreterare från Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Alla som blir intervjuade intygar att det varit ett bra möte. Något konkret framförs egentligen inte, men det är säkert för tidigt än. Det jag särskilt tar fasta på är att samtliga intervjuade framhåller att kompetensen hos de varslade Ericsson-medarbetarna behöver tas tillvara för att komma andra företag och samhället till gagn. Jag hoppas verkligen att det kommer bli så!

Slutet på vecka 12: Vart är jag på väg och varifrån kommer jag?

En av mina favoritinspiratörer är Olof Röhlander. Han har många bra livsvisdomar. En av dem är "Låt alltid framrutan vara större än backspegeln." I läget som jag befinner mig nu blir det rätt mycket backspegel för mig, trots allt. Men än så länge känns det inte som en belastning. För att hitta ett nytt spår i livet behöver jag kanske backa lite. Och för att inte backa i diket behöver jag titta i backspegeln.

På jobbet har vi de senaste åren pratat mycket om att det är viktigt att reflektera. Det är nåt jag inte är så bra på. Det är så lätt att bara köra på, planera för nästa projekt och bli fartblind.

Den här helgen har jag dock reflekterat över mina tidigare val (och ibland kanske uteblivna val) i livet och hur de lett mig hit där jag står idag.

Jag är uppvuxen i Bergslagen. I Virsbo närmare bestämt. Tidigare har jag alltid sagt när jag fått frågan var jag kommer ifrån: "Virsbo, mellan Fagersta och Surahammar." Sedan i augusti i fjol har det istället blivit "Virsbo, i närheten av den stora skogsbranden."

Båda mina föräldrar jobbade på bruket, d v s Wirsbo Bruk. Pappa med planering och inköp och mamma med administration och senare ekonomi. Jag tror faktiskt att att alla i min grundskoleklass hade minst en, men i de flesta fall båda, av sina föräldrar som jobbade där. Man var i klar minoritet om man jobbade på ICA eller Konsum, på vårdcentralen, banken, posten, biblioteket eller i skolan i Virsbo. En av mina kompisars mamma var frisör. Det var exotiskt.

Jag minns när jag redan som 3-åring fick följa med pappa till jobbet på kvällar då han jobbade över. Han jobbade på smedjan och hade ett rätt stort rum och i princip alla väggarna var täckta av olikfärgade magnetremsor. Det var innan datasystemens intåg och hela produktionsplaneringen skedde i manuella Gantt-scheman. Jag fick noggranna förhållningsorder att inte röra någon av remsorna på väggarna. Tänk om en batch med länkarmar till Volvo helt plötsligt blivit omplanerad och senarelagd?

När det blev dags att söka till gymnasiet i Fagersta var valet för mig inte speciellt svårt. Med matte som bästa ämne var det självklart att söka NT (Naturvetenskaplig och Teknisk linje samläste i ettan och man valde linje slutligen till tvåan). En SYO-konsulent, som det hette på den tiden, försökte övertala mig att gå EHS istället (Ekonomisk- Humanistisk-Samhällsvetenskaplig) för det var ju en bra linje om man var tjej! (Som om inte NT skulle ha varit det då?) Bara för att förtydliga mitt val och ge SYO-konsulenten lite extra jobb sökte jag också till den nystartade Naturvetenskapliga linjen med särskild matteinriktning på Danderyds Gymnasium. Jag tror inte det var så många då som sökte andra skolor än de två som låg närmast. Nu blev det lite annorlunda med antagningsprov. Kommer ihåg att provet var hiskeligt svårt. Jag kom aldrig in utan hamnade på 6:e reservplats, men jag hade ju i alla fall gjort ett försök! Ibland har jag funderat på hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag flyttat hemifrån direkt efter 9:an och bott inneboende i en familj i Djursholm.

Efter tre helt fantastiskt roliga år på Natur (som jag valde till tvåan, "för det var ju så brett") i en helt underbar klass med bra sammanhållning, och bara 14 elever, var det dags att söka vidare till högskolan. Här blev det lite mer knepigt, men egentligen inte. Jag funderade en kort tid på biolog men efter ett studiebesök på institutionen för molekylärbiologi vid Uppsala Universitet insåg jag att det inte skulle vara något för mig. Forskare iförd vit rock på ett labb bland pipetter och reagenser var inte den framtid jag kunde se mig själv i.
Jobb inom vården var uteslutet eftersom jag inte tålde att se blod.
Valet föll på att söka en civilingenjörsutbildning. Ett naturligt val då jag faktiskt efter alla sommarjobb på bruket tyckte mig veta rätt väl vad man kunde göra som ingenjör. (Då fanns det inga filmer med "Felix stör en ingenjör" eller andra kampanjer för att informera ungdomar om vad en ingenjör gör. Yrkesvägledningen tror jag man fick mycket via sina föräldrar.)
Vilken civilingenjörutbildning skulle det bli? Industriell Ekonomi verkade ju bra "för det var ju så brett", både teknik och ekonomi.

Jag flyttade till Linköping i augusti 1989 för att börja I-linjen. Det var där jag träffade Anders. Så hade jag inte gjort valet att gå just den utbildningen just i Linköping hade jag med största sannolikhet inte träffat honom och inte haft den familj jag har idag. Jag har Linköping att tacka för mycket. Likaså alla goda vänner som man träffade där, varav vi fortfarande har kontakt med några som blivit vänner för livet.

Till 4:an skulle man välja en inriktning på sina tillämpade studier. Jag har för mig att det fanns 6 olika att välja på. Jag valde produktionsplanering och -styrning kombinerat med en del kurser från logistikinriktningen. Vid ett besök på pappas jobb fick jag frågan vilken inriktning jag valt. När jag berättade vilken jag valt kom kommentaren, "klart du ska gå i pappas fotspår". Det var inget jag medvetet hade tänkt. Ingen av mina föräldrar har någonsin styrt mig vad jag ska läsa. Jag tyckte verkligen att ämnena var intressanta. Men det är klart att jag har blivit påverkad av min uppväxtmiljö. Hela Bergslagen bestod av tillverkande företag som hade sitt ursprung i hanteringen och förädlingen av järnmalm, även om bruksdöden och gruvkrisen hade inletts. Västerås, som var det som vi kallade "sta´n" dominerades av Asea.

Fortfarande finns "bruket" kvar i Virsbo, även om det nu består av tre olika företag, Uponor, Componenta och SSAB. Tillsammans sysselsätter dessa tre företag många hundra anställda. Inte illa med tanke på att samhället Virsbo har ca 2000 invånare.

Så hur hamnade jag i Katrineholm? Jag brukar "skylla på" SKF. Jag och Anders avslutade våra studier i Linköping i februari 1994. Det hade varit jättekärvt med jobb både 1992 och 1993 och de som avslutade sina studier fick inte alls jobb inom de områden de var utbildade. Anders hade varit tjänstledig från SKF under studietiden och kunde återvända dit, men till en annan, mer passande befattning. Själv sökte jag en del jobb i närområdet men det var svårt till en början. Som tur var började det lätta på arbetsmarknaden och storföretagen började anställa så smått igen. Jag fick napp på Scania-Bussar där jag haft teknologpraktik under två somrar och började där som elevingenjör den 28 mars 1994.

Åren på Scania var oerhört lärorika. Jag jobbade med systemutveckling och projekt inom logistikområdet. Precis det jag hade pluggat till. Jag hade bra arbetskamrater som var generösa att dela med sig av sina kunskaper och vi hade väldigt roligt på jobbet. Logistikfesterna från Scania-tiden är något jag saknar. På något sätt var det ett annat tempo då. Det fanns tid för gemensam avdelningsfika varje dag. Vi planerade överraskningsfester då folk fyllde jämnt och jag minns än idag hur vi ordnade luciatåg på Dufweholms Herrgård för att kidnappa en av inköpscheferna som fyllde 40. Han var där med tyskt leverantörsbesök och de såg verkligen lite chockade ut då det kom in ett, inte så skönsjungande, luciatåg med vuxna tjejer. Vi klädde sedan ut fördelsedagsbarnet till Di Leva, eftersom han kom från Gävle, och tog med honom därifrån. Vad tyskarna gjorde kommer jag inte ihåg. Förhoppningsvis hade de någon annan värd också.

Efter fyra år på Scania kände jag att jag ville vidare och se något mera. I facktidningen "Ingenjören" annonserade Ericsson i Katrineholm på en helsida efter nya medarbetare. Vilken lyckträff att hitta ett nytt jobb i stan. Min första befattning var som projektingenjör och liknade uppgiftsmässigt det jag gjort på Scania. Jag ägnade de första åren åt arbete inom logistikområdet men insåg ganska snart att Ericsson var ett företag där det gick alldeles utmärkt att byta yrkesinriktning, vilket har varit en förutsättning för att jag blivit kvar i nästan 17 år. Jag fick en gång frågan då jag fick en ny chef vilken karriärplan jag hade. Öh, blev svaret. Jag har ingen och har aldrig haft någon heller. Det kanske låter "klyschigt" men jag har drivits av att jobbet ska vara lustfyllt, roligt och att jag känner att jag utvecklas. När jag känt att det börjat bli tråkigt och motivationen har börjat tryta har jag sökt mig till något nytt, vilket det har varit möjligt att göra på Ericsson, även om utbudet av tjänster i Katrineholm naturligtvis inte har varit lika stort som i t ex Kista.

Några gånger har jag också tackat nej till tjänster som jag blivit erbjuden. Det hade jag aldrig gjort när jag var yngre. Det är så lätt att bli smickrad när någon vill ha en till en viss post och tacka ja fast man kanske inte riktigt tänkt igenom situationen. De gånger jag har tackat nej har det inte känts rätt i magen. Det har varit områden jag inte varit helt intresserad av eller det har inte passat in i livet i övrigt. Jag vet inte om det tyder på mod eller dumdristighet men jag har i alla fall aldrig ångrat besluten i efterhand.

När jag nu ska gå vidare efter Ericsson hoppas jag att jag kan vara så modig att jag kan följa magkänslan och inte dras med i någon allmän hysteri. I min lilla svarta bok har jag börjat skriva upp tänkbara arbetsgivare och arbetsuppgifter. Än så länge finns inget tillverkningsföretag med på listan.

19 mars, Utbildningsmässa och CV

Idag har jag träffat TRR och fått lite feedback på mitt CV. Av en slump hittade jag ett jätteintressant jobb i början av februari som jag kände att jag verkligen ville ha. Av annonsen lät det som drömjobbet. Jag sökte det (första gången på en massa år som jag sökte ett jobb utanför Ericsson) men fick tyvärr svaret för några veckor sedan att jag inte gått vidare i urvalsprocessen. Trist tyckte jag då jag fick det svaret, ännu mer trist nu med de nya förutsättningarna. Det positiva är dock att jag redan där i början av februari började känna ett sug efter att göra något nytt. Jag började klippa de mentala banden till Ericsson.

Fördelen är att mitt CV nu är nyuppdaterat och att jag nyligen skrivit ett personligt brev. Tog med mig både CV, annonsen och det personliga brevet för att visa Susanna på TRR. Jag fick några tips på mindre justeringar i CV:t, men det personliga brevet tyckte hon var jättebra matchat mot annonsen. Känns skönt att jag i alla fall inte klantat bort chansen i det fallet. Vad det berodde på att jag inte gick vidare kan jag ju bara spekulera i, men nu tänker jag inte gräva ner mig mer i det.

Har också gjort en snabb visit på Utbildningmässan på Safiren idag. Plockade åt mig ett gäng broschyrer från olika lärosäten. Förstår att det inte kan vara lätt för ungdomar att välja utbildning i dagens läge. Jisses vad många olika utbildningar det finns. Bläddrar igenom den tjocka katalogen från Linköpings Universitet, mitt gamla lärosäte. Kan konstatera att även där har floran av utbildningar växt rejält. Lyssnar på en presentation från Karlstads Universitet där två yngre studenter presenterar vilka utbildningar som finns där. I något sammanhang, kommer inte ihåg exakt vilket, relaterar de till ålder, typ "det gör man när man är typ 30". Oj, oj, vad gör man när man är 44 då? Uppenbarligen hade de inga äldre studenter på den utbildningen de gick. Jag kan inte heller tänka mig någon längre utbildning, det är ett avslutat kapitel. Däremot skulle det ju kunna vara kul med några kortare kurser.

Ericssons varsel kommer slå hårt mot Katrineholm. Det är inte svårt att bli påmind om det. Väldigt många har någon gång jobbat på Ericsson, eller LM som många fortfarande säger. I kassan på ICA sitter en tjej som tidigare jobbat på Ericsson via bemanningsföretag. I kyrkan där Carin går på kör jobbar en dam som jobbat på Ericsson tidigare och sedan blev outsourcad till Avex, som blev Benchmark, som blev Flextronics och som slutligen lades ner.
Det är också nästan omöjligt att gå på stan utan att träffa på någon som jobbar på Ericsson. Flera av oss är också par där båda är Ericsson-anställda. Vi har verkligen fått "dubbel-bingo"!!!

Just det här att vara två personer i samma familj hos samma arbetsgivare medför ju en extra risk. Jag kan inte påstå att vi i vår familj har varit omedvetna om det. Anders och jag har pratat om det åtskilliga gånger under årens lopp och vägt risken mot fördelarna. Fördelarna med att stanna har dock övervägt. Vi har haft två bra jobb som vi trivts med, i staden där vi bor och där arbetsmarknaden på 2000-talet inte varit direkt lysande. Det var skillnad 1994 då vi flyttade hit. Då fanns flera stora företag i stan. Ericsson, Scania, SKF, Sörmlands Grafiska, Avex, och Bergs. Snart finns bara SKF och Sörmlands Grafiska kvar.
Jag är tacksam för att vi trots allt har kunnat jobba båda två här i stan under tiden som barnen varit små och har ibland tänkt på vilken lyxig situation vi har haft på den punkten.
Det finns faktiskt en fördel också med att vara två i samma situation. Vi kan stötta varandra och har förståelse för varandras tankar och reaktioner.

18 mars, En vecka har gått

Nu har det gått en vecka sedan beskedet. Jag har lite svårt med tidsuppfattningen. Det känns både som om den har gått väldigt sakta och väldigt fort. Det var länge sen det var "som vanligt". Samtidigt börjar nu den här nya situationen bli vardag och dagarna rinner iväg, speciellt efter helgen. Tror det finns en viss risk att man vänjer sig vid den här nya vardagen, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp igen. Om inte annat i samband med uppsägningsbeskeden.

Det senaste året har vi i samband med vårt kulturförändringsprogram, Ways of Working generation 7, pratat mycket om komfortzonen och att ha mod att gå utanför sin komfortzon. Framöver kommer vi i Katrineholm verkligen få möjlighet att utforska nya marker. Förhoppningsvis kommer många då gå utanför sin komfortzon och uppleva att nya erfarenheter gör att komfortzonen ökar.

Jag har plockat fram mitt gamla examensbevis från Linköping. Det var utskrivet den 10 mars 1994. Trodde inte att jag skulle få nytta av det igen efter nästan exakt 21 år. Nu är det inscannat och tillbakaskickat till Linköping för att få det förhandsbedömt om jag kan vara behörig för att gå KPU, Kompletterande Pedagogisk Utbildning, och bli behörig lärare.

Astrid, 14 år, har tagit på sig rollen som jobbletare. Hon mailar då och då över olika förslag. Måste medge att hon måste ha snappat upp en hel del av vad jag jobbat med under åren och vilken kompetens jag har. Hon hittar verkligen jobb som skulle vara helt rimliga att söka. (Dessutom, som ett roligt sammanträffande, projektledarjobb på företaget där Anders och jag gjorde vårt exjobb vintern 1993/94, Nederman i Helsingborg.) Problemet är bara det att jag inte är där riktigt än. Jag vill ju utnyttja lite tid i den här uppkomna situationen till att verkligen fundera vad jag vill göra framöver. Jag har massor av idéer och vill än så länge hålla alla dörrar öppna. Sparar dock de annonser hon hittar att ha för framtiden.

Påminner mig om att vi faktiskt lekt Ericsson hemma i vardagsrummet då Astrid var typ 4-5 år. Vi lekte GGSN R3 och Astrid var projektledare och delade ut AP´s till oss andra. Undrar vad det ska bli av henne som vuxen?

Jag brukar hänga med rätt bra i nyhetsflödet under dagen, men idag missade jag helt Riksbankens nya räntesänkning och snappade först på kvällen upp att man sänkt till -0,25%. Helt otroligt. Var ska detta sluta?

Jag måste försöka komma igång med träningen igen. Hade planer på att gå på Anna-Karins nya danspass på Friskis i dag men det kom annat emellan. Får bli en annan dag. Men det ska bli av.

För en gångs skull ska jag nu titta en stund på TV. Renées brygga med vackra sommarbilder och intressanta gäster: Mia Törnblom, Patrik Sjöberg och Tony Irving. Sen blir det sängen. Ikväll är jag rejält trött.

Tisdag 17 mars, "Bubblan" krackelerar

I dag har det varit en rätt bra dag. Den bästa dagen sen förra tisdagen. "Bubblan" är på väg att försvinna. Då och då spricker den helt. Ibland är den tillbaka, men den är mycket tunnare. Jag klarar av att andas lugnt igen.

Nu när jag känner mig lugnare gör istället den stora tröttheten entré. Men det gör ingenting. Det är en kompis jag är välbekant med och vet hur jag ska hantera. Det är en skön känsla.

På jobbet börjar det dyka upp en del uppgifter kopplade till omställningen. Alla mina gamla "att-göra-lappar", gula och orange post-it-lappar, har jag gjort mig av med. Det har nästan blivit en ritual att knöggla ihop dem och slänga dem i papperskorgen. De lappar som gör mest ont i mig att slänga är dem med uppgifter kopplade till samarbete mellan skola och företag.

Tekniksprånget var vi med i för första gången denna terminen och det blir också den sista.
Filmen som vi spelade in för Problemlösarna för en dryg månad sen har jag inte sett helt färdigklippt än men den måste göras om helt. Kanske kan någon annan Ericsson-site stå som ansvarig? Vårt uppdrag, kopplat till Networked Society, är tillämpbart för hela koncernen men det är helt otänkbart att visa bilder från Katrineholm. Känns tråkigt eftersom Simon var så himla proffsig när vi spelade in.
De sista APL-eleverna från trean på El- och energiprogrammet slutar i morgon. Tvåorna kör en period till med början nästa vecka men sen är det slut. Förhoppningsvis kan vi få till lödutbildning för ettorna nu i vår i alla fall.
Studiebesöken från Södra skolans åttor som skulle varit denna vecka har jag ställt in, liksom ett planerat besök från lärare på elektronikdesignprogrammet på Campus Norrköping.

De här uppgifterna har både varit roliga och det känns som om de varit värdefulla för eleverna. Det är så lätt att klaga på att det är för få ungdomar som väljer tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Men man måste ju också bjuda till från näringslivets sida vilket jag tycker att vi har gjort från Ericsson i Katrineholm.
Det pågår en massa bra initiativ från olika aktörer på nationell nivå men det borde kunna vara fler företag med lokalt. I KFV-regionen är det inte något mer företag som har varit med i Tekniksprånget. Jag hoppas att någon kan ta över stafettpinnen efter oss.

I kväll har både jag och Anders haft spellektion. Jag på tvärflöjt och Anders på kontrabas. För mig gick det skapligt, trots att jag bara övat en enda gång sen förra veckan. Jag övar just nu till en uppspelning nästa helg då jag bl a ska spela "Time to say goodbye". Insåg inte förrän nu i kväll att det ju är en rätt passande titel.
Anders kommentar när han kom ut var: "Helt otroligt. Så här bra har det aldrig gått förut." Kanske är det så att när man har som minst förväntningar så går det som bäst, i alla fall med musik. Eller som min spelfröken sa: "Du kan leverera musik, men inte prestera."

Jag känner i dessa dagar en stor tacksamhet mot mina föräldrar som gett mig en stabil grund att stå på och alltid trott på mig i alla lägen. Under min uppväxt har jag alltid fått höra samma sak i svåra situationer och jag kan än i dag höra min mammas röst: "Du är stark Cecilia. Du klarar det här." Den senaste veckan har jag upprepat detta som ett mantra för mig själv. Och jag tror det nu. Det kommer att gå bra.

Måndag 16 mars

Ny vecka på jobbet. I dag känner jag mig sorgsen och vemodig, lite deppig, direkt jag kliver in innanför dörrarna. Det är tyst och lugnt i vårt kontorslandskap. Inte beroende på att det är folktomt. Alla verkar vara på plats. Mer en känsla av stillhet. Vet inte vad det beror på. Kanske har beskedet från förra veckan nu sjunkit in. Eftertänksamhet. Jag känner själv att jag nu pratar långsammare och tystare, nästan viskande ibland. Vill visa respekt för mina medmänniskor. Inte klampa på för mycket, som jag vet att jag kan göra ibland.

I mitt jobb på Competence Center tar jag ofta emot besökare. I tisdags förra veckan, dagen före svarta onsdagen, tog jag emot 10 personer från C2 Managements Lean-nätverk. En späckad dag med en presentation av Ericsson som företag, verksamheten i Katrineholm, vår resa med lean och Ways of Working sedan 2006 och slutligen våra tankar framåt mot 2019 och Shingo.  Besöket avslutades med en fabriksrundvandring på eftermiddagen. Såna här besök hör till något av det roligaste med mitt jobb, men jag känner mig också rätt slut efteråt eftersom man vill ge besökarna så mycket det bara går och ge ett bra intryck av Ericsson. Besöket gick jättebra och vi fick mycket positiv feedback. Jag lovade att ta foton av vissa av våra tavlor efteråt och skicka till deltagarna. Av förklarliga skäl blev det aldrig av förra veckan men idag ska det göras. Tar nu hjälp av Inger som är duktig på att fotografera. Tillsammans går vi runt och småpratar. Känns skönt att göra något konkret tillsammans med en kollega. Inser att besöket förra tisdagen var det sista av den här typen.

Nedläggningen av fabriken innebär också att en epok går i graven för Katrineholms del. Vår fabrik var Ericssons första utanför Stockholm, vilket vi ofta stolt berättar då vi får besök. Det var 1946. Just det huset som vi är i nu togs i bruk i början av 1948. Från början låg fabriken på Fredsgatan, ner mot sjukhuset. Den fastigheten är nu riven. Nere i djupkällaren finns mängder med material som man som historieintresserad kan gräva i. Jag gjorde en snabbvisit där nere i höstas i samband med ett uppdrag och hade hoppats kunna botanisera mer där inför 70-årsjubileet nästa år. Men nu kan jag bara krasst konstatera att det inte blir något 70-årsjubileum. Kanske kan en del av materialet hamna hos Lena och Roland på kommunarkivet i Katrineholm, eller på Företagens arkiv i Sörmland som finns i Eskilstuna?

Jag reflekterar lite över mina känslor och tankar i samband med beskedet förra veckan. Känner igen vissa av dem från nedläggningen av Sjöholms skola 2012 och beslutet hösten 2007 att lägga ner Flodafors skola. Men det finns också stora skillnader nu jämfört med då. Då ledde chocken och ilskan fram till ett stort jävlaranamma och vi föräldrar ordnade möten och manifestationer, skrev insändare och debattartiklar. Vi skrev och ringde till politiker. Ställde otaliga frågor. Den här gången är det annorlunda. Det här är inget som går att påverka. Beslutet är redan taget. (Det var säkert så även i fallet med skolnedläggningarna men den demokratiska beslutsprocessen gjorde ändå att man fick en gnutta hopp om att det fanns en chans att påverka). Lite grann av den där jävlaranamma-känslan kom tillbaka på kvällen på svarta onsdagen. Då jag ser näringsministern och kommunalrådet bli intervjuade på TV kommer den där drivkraften tillbaka. Jag ska banne mig kontakta dem. Men varför ska jag göra det? Det här är ett annat case. Mina krafter får jag kanalisera på annat håll.

Avslutar måndagen med att åka till Stockholm för att gå på Books & Dreams författarkväll på Oscars. Jag bokade detta för flera veckor sedan och kunde väl aldrig ana att det skulle bli en sån timing. Jag lyckas mota undan "bubblan", åtminstone för en stund. Normalt sett blir jag väldigt uppåt och engagerad när jag går på den här typen av engagemang. Men den här gången är det annorlunda. Jag berörs mycket av Louise Hoffsten som pratar om sin bok "En näve grus".  Kocken Lisa Lemke var verkligen ett energiknippe på men jag är ledsen, Lisa. Jag höll på att somna. Ändå en skön känsla av att det går att slappna av, och då kommer också den stora tröttheten. Sänder också en tacksamhetens tanke till Lia och Anne för de fina diskussionerna vi hade på tåget upp och vid middagen.

På tåget hem läser jag lite i Louises bok. Nu går det bättre att läsa igen. Koncentrationen är på väg tillbaka. Jag andas lugnare och släpper fram tröttheten. Slumrar till och hinner vila en stund innan jag är hemma i Katrineholm igen.

14-15 mars, första helgen

Första helgen blir tuff. Jag hade i och för sig inte väntat mig något annat, men det dyker upp fenomen som jag inte räknat med. Som att jag känner mig så kopiöst svettig, i stort sett hela tiden. Skulle i och för sig kunna vara klimakteriet med tanke på att jag är 44, snart 45, men i och med att jag inte känt av något av detta tidigare tror jag inte det. Jag är däremot rätt säker på att detta är ett stressfenomen. Alla stresshormoner som far runt i kroppen av anspänningen. Känner själv att jag har svårt att koppla av. Det är som om det sitter en hackspett och hackar inne i bröstet. Försöker tänka på andningen. Vet att det hjälper och inser att det här något jag måste bli bättre på. Avkoppling, mindfulness, meditation, yoga eller vilken metod som helst bara det lugnar ner. Jag har en mängd böcker om detta i mitt "lilla" bibliotek hemma. Vet också att jag har människor i min omgivning som är duktiga på det här. Jag har inga problem att be om hjälp och nu är det nog ett sånt läge. Vi får hjälpas åt.

Jag har också bestämt mig för att fortsätta blogga mig igenom den här processen. Om inte annat för att skrivandet hjälper till att bearbeta. Tankarna går fort i skallen nu. Det är nästan så man känner hur de alstrar värme runt huvudet. Jag pratar fort i vanliga fall, men nu går det ofta i racerfart. Däremot när jag skriver så måste jag sakta ner. Fingrarna är inte lika snabba som huvudet och munnen.

Jag är normalt sett rätt morgonpigg, framförallt på helgerna av någon anledning. Men klockan fyra som jag vaknar både lördag och söndag känns lite väl tidigt. Går en runda i huset och lägger mig sedan för att slumra en stund till.

Jag läser ofta och mycket. Gärna på morgnarna och ofta deckare. Men nu går det trögt. Jag håller på med Marie Jungstedts och Ruben Eliassens nya deckare som utspelar sig på Gran Canaria. Ett kapitel på 4 sidor tar mig nu 25 minuter att läsa... Jag är ingen snabbläsare annars heller men detta är nytt rekord.

Det här med att saker tar sån evinnerlig tid, trots att kroppen går på högvarv, uppmärksammar jag också efter att jag laddat tvättmaskinen. Jag inser då jag trycker på startknappen att det inte är något under av effektivitet i denna process. (Dags för en värdeflödesanalys??) Jag har avbrutit laddningen tre gånger för att traska runt en vända på nedervåningen. Inte för att hämta smutstvätt, den fanns redan i riklig mängd i tvättburkarna, utan bara för att rastlöst gå runt och göra ingenting.

Vi bestämde ju redan på fredagskvällen att vi behövde göra något annat på lördagen, hela familjen. Vi vet till en början inte riktigt vad, mer än att vi måste komma bort från Katrineholm och att vi inte ska åka till något köpcentrum. Sätter oss i bilen och åker mot Taxinge Slottscafé utanför Nykvarn som vi normalt sett besöker varje sommar. Men fikat är ju lika gott så här års. På vägen dit stannar vi vid Arsenalen i Strängnäs som är ett militärfordonsmuseum med framförallt stridsvagnar. Nu är ju kanske inte stridsvagnar just min grej, men jag måste medge att det var väldigt historiskt intressant så jag kan rekommendera ett besök. Dessutom kom vi dit, helt ovetande, samma dag som det var invigning av en ny utställning om Södermanlands regemente, så vi hamnade mitt på röda mattan med musik och invigningstal av landshövdingen . Träffade också på en tidigare kollega, till både Anders och mig, från Scania-tiden. Märkligt vad det just nu dyker upp människor och minnen från förr.

Melodifestivalsfinalen såg vi på hos några riktigt goda vänner. Då kände jag ett hopp om att jag kan lura iväg "bubblan". Kunde faktiskt titta på hela finalen utan att tappa koncentrationen av att tankarna flög iväg. Tack Birgitta, Mats och Sandra för en supertrevlig kväll. Precis vad vi behövde.

Den här helgen har jag också funderat en hel del på det här med att summera och göra avslut. Det är så lätt nu att bara rusa på och fundera på framtiden. Jag känner själv att det var precis det jag gjorde framförallt under torsdag och fredag. Men det behövs ju faktiskt tid för att landa också. Som Stefan från Trygghetsrådet sa på en dragning för Akademikerfacket i torsdags: "Låt det ta tid och spring inte iväg och hoppa på första bästa jobb som dyker upp." Jag vet att det kan låta provocerande, men jag förstår vad han menar. Än så länge finns det faktiskt gott om tid. Vi är inte ens uppsagda än.

Själv känner jag att jag både vill och behöver få möjlighet att summera Ericsson-tiden. Det är 17 år av mitt liv, eller 38%, som jag ägnat åt Ericsson. Även om jag naturligtvis inte har ägnat all den här tiden åt jobbet så har jag känt mig hängiven, lojal och engagerad och Ericsson har varit en viktig del av mitt liv. Jag vet att många säger att man inte ska ta med sig jobbet hem och inte fästa för stor vikt vid jobbet, men jag kan inte hjälpa det. Jag är funtad så. (Sen betyder det naturligtvis inte att det inte finns andra saker som är lika viktiga, eller viktigare, såsom familjen).

Kontentan av detta långa resonemang är att jag måste få till ett bra avslut. Jag vill inte bara stryka ett streck och gå vidare. Även när fabriken läggs ner tror jag det är viktigt att vi alla tillsammans får möjlighet att på något sätt kunna bibehålla den stolthet som jag vet att många känt för sitt jobb. Man säger att nedläggningen inte beror på att vi gjort ett dåligt jobb, och jag tycker verkligen att vi har gjort ett fantastiskt jobb. Jag citerar ett mail som jag fått från en person utanför Ericsson, som jag lärt känna via jobbet: "Man blir både chockad, ledsen och arg när det bara dras ett streck över er verksamhet i Katrineholm - ni som dessutom är så bra."

Jag vill inte att allt det här bara ska försvinna som en ballong som man sticker hål på. Känslan av stolthet och att vi faktiskt presterat på topp måste vi medarbetare kunna ta med oss härifrån den dag då vi lämnar.

Nu är det söndagskväll. Jag brukar för det mesta inte känna någon söndagsångest inför en ny jobbvecka, ibland tänker jag t o m "äntligen måndag". I kväll känner jag ingenting.

13 mars, tredje dagen

Fredag den 13:e. Är normalt sett rätt skrockfull, typ lägger inga nycklar på bordet och går inte under några stegar. Men idag reflekterar jag inte över datumet förrän på kvällen.

Fredagarna brukar jag normalt sett ha klänning eller kjol till jobbet. Vet inte varför. Det har bara blivit så och det känns bra. Så också idag även om jag funderar lite extra. Det blir fredagsklänning trots allt, men den blir svart.

Tillbringar förmiddagen och en timme efter lunch på KTC med en temadag för treorna på Natur- och teknikprogrammen. Jag ska hålla ihop en programpunkt som heter "Vad gör en ingenjör?". Berättar lite kort om vad jag jobbat med sedan jag gick ut från I-linjen för 21 år sedan men lämnar rätt raskt över till den yngre generationen som är där, bestående av teknologer från Linköping, Norrköping och Chalmers.
Blir påmind om hur fort åren går då jag hör Marcus som går i 1:an på I-linjen berätta om sina intryck som student i Linköping. Alla roliga minnen från Linköping spelas upp i mitt huvud då jag hör ord som Draget, Kårallen och overallssittning. Har fortfarande den gula overallen kvar, men den är tvättad, egentligen emot reglerna, och ligger fint förpackad i en påse i klädkammaren.
Berättar, helt sanningsenligt, att jag haft möjlighet att jobba med fantastiskt roliga saker, både på Scania men framförallt på Ericsson. Den 6 april blir det 17 år sen jag började på Ericsson och jag har räknat ut att jag haft typ 11 olika tjänster under dessa år. Lite approximativt beroende på hur man räknar med omorganisationer, och det vet ju alla som någon gång varit anställda på Ericsson att vi haft några stycken under årens lopp...

Efter lunch föreläser Björn Nordén från Arbetsmarknadskunskap på ett väldigt inspirerande sätt. Även om föreläsningen vänder sig till ungdomar så finns en del matnyttigt att snappa upp, speciellt i dagar som dessa. Vet ni hur många olika yrken det finns i Sverige enligt SCB? Det är många, inte mindre än 8695 stycken. Vet att jag hört denna siffra tidigare då jag i höstas blev intervjuad av två tjejer från just Arbetsmarknadskunskap i Sörmland, men när jag nu får frågan från Björn hur många yrken jag tror finns gissar jag på 3000. Rejäl felprognosticering.
Noterar några citat från föreläsningen. På frågan om vad människor vill ha ut av sitt jobb svarar många: Att förändra världen och att göra något som är viktigt. Köper detta till hundra procent. Det är viktigt för mig också. Jätteviktigt. Men man måste faktiskt lägga till en parameter till: Att kunna försörja sig själv och sin familj. Ekonomin går inte att bortse ifrån. Det vore naivt att inte medge detta.
Björn kommer från Västerås och nämner i förbigående att Västerås Stads näringslivsdirektör kommer från Katrineholm. Känns på något sätt som om cirkeln är sluten då jag kommer på att nämnda person är Conny Petrén som var den som anställde mig på Ericsson för 17 år sedan och också var min första chef här. Connys namn hamnar i min svarta lilla bok.

Kommer tillbaka till Ericsson vid tvåtiden. Det är lugnt. Inte annat att vänta sig denna fredag eftermiddag, drygt två dygn efter att tideräkningen på något konstigt sätt börjat om. I alla fall för mig känns det som om det finns ett "tiden före" och ett "tiden efter" varslet.
Noterade redan igår, och lägger märke till det även idag, att det inte ser ut på samma sätt som man är van vid på jobbet. Vi har en jättefin arbetsmiljö, med fräscha lokaler. Men på något konstigt sätt är det som om det nu lagts ett filter på alltihop. Färgerna är inte längre lika klara i kontorslandskapet. Tror inte bara det beror på skitiga glasögon. Det är något mer. En psykologisk reaktion som gör att hjärnan förfular för att göra det lättare att gå härifrån? Idag till och med luktar det annorlunda i snurrgrinden. Märkligt.

Efter att ha pratat en stund med kollegorna och skickat några mail är det dags att ta helg. Första fredagsmyset och första helgen med "förändrade förutsättningar".

Efter att ha tagit en nödvändig promenad för att kyla av hjärnan kommer vi, hela familjen hemma vid köksbordet, överens om att inte prata mer om detta under kvällen. Nu måste vi ta helg. Vi måste vila och göra något roligt imorgon. Nu, om inte förr, gäller det att ladda batterierna och hushålla med energin. Måste orka.

Det där med att släppa ämnet för dagen går väl sådär måste jag säga. Vi köper hämtmat för ingen orkar laga mat. Efter ett glas vin spårar ändå samtalet in på ämnet "vad kan man försörja sig på?" Förslagen blir sjukare och sjukare. Går absolut inte att skriva här. Det blir dock väldigt roligt och till slut viker sig hela familjen av skratt. Känns skönt att kunna skratta alla tillsammans.

Jag är ingen stor TV-tittare men det finns några få program som jag följer. Let´s Dance är ett av dem. Inser dock hur okoncentrerad jag är då jag efter andra dansparet som är Jonas Björkman och Veera frågar jag Astrid om de inte ska få poängen snart. Får då till svar: Men mamma, poängen har de ju fått alldeles nyss. De fick 17. Hoppsan. Jag tittar, men ändå inte.

Efter Let´s Dance kommer Mia Skäringers nya serie. Är ett stort fan av Mia men det blir lite väl magstarkt när hon i början av programmet blir av med jobbet efter 10 år på ett café och blir ersatt av en kaffemaskin. - Surrealistiskt säger jag. Blir omedelbart korrigerad av Astrid. - Realistiskt heter det, mamma, men du blir ersatt av en polack. Inser att jag har en väldigt kvicktänkt dotter. Det händer då och då att jag blir coachad av en 14-åring. Inte illa. Det känns som om hennes kompetens kan vara värdefull i framtiden.

12 mars, andra dagen

Vaknar strax före fem. Två timmars sömn blev det. Går upp eftersom jag inser att det inte är någon idé att ligga kvar i sängen. Då jag tittar mig i spegeln undrar jag vem jag ser. Rejält svullna ögonlock och alldeles rödmosig i ansiktet. Baddar ansiktet med kallvatten en lång stund. Något bättre.

Går ut och hämtar Kuriren. Som väntat stora svarta rubriker. Läser noggrannt allt. När jag är klar börjar jag om och läser en gång till. Bara för säkerhets skull.

Känner mig fruktansvärt ofräsch så jag duschar länge och rakar mig under armarna. Skulle gjort det för flera veckor sen men det har inte blivit av. Men nu gör jag det, just idag, eftersom jag vet att jag blir lätt blir svettig då jag blir stressad eller upprörd. Och jag förstår att det kommer bli en sån dag idag.

Har ingen brådska att komma iväg. Deadline som gäller nu är att barnen som alltid åker med oss till Kunskapsskolan på morgnarna ska komma i tid. Att komma i tid till Ericsson känns just idag inte viktigt. Pratar vidare med familjen om gårdagens besked. Såpass länge att barnen också håller på att komma försent.

Känner att jag har gått in i "bubblan" sedan i går. Det enda som kretsar i mitt huvud är varslet och vad som ska hända nu, och sen. Efter att vi får uppsägningsbeskeden, troligtvis någonstans i juni, beroende på hur förhandlingarna avlöper. Vad blir det för stödprogram? Hur ska man utnyttja tiden på bästa sätt? Jag känner igen "bubblan" sedan några gånger tidigare i livet. Jag blir oerhört fokuserad på en sak, nästan manisk. Har svårt att tänka på något annat överhuvudtaget. Saker som jag bedömer som oviktiga, d v s allt annat än varslet, trängs undan i hjärnan. Finns säkert något psykologiskt begrepp på detta. "Bubblan" är bra att ta till ibland, men nu måste jag kunna lära mig att tygla den. Det finns en vardag som måste fungera också. Och det här kommer bli en lång process.

Tar samma väg in på jobbet som jag brukar. Ingången vid matsalen. Kl 9 ska vi träffas i vår grupp i ett konferensrum. Yxtaholm den är gången. Alla våra konferensrum är döpta efter sörmländska slott och herresäten. Inser att om några månader så kommer det bara finnas ett Stora Djulö, det riktiga. När någon nu säger Stora Djulö så tänker jag i nio fall av tio på konferensrummet.

Normalt sett har vi morgonmöte klockan 8.25 vid vår tavla, men nu har vi faktiskt inte så mycket att prata om där längre. Nästan allt jobb i vår grupp har varit inriktat på utveckling och förbättringar, och det är meningslöst nu.

Vi pratar mycket med varandra. Alla i vår grupp som ska vara på plats är det. Många är väldigt bleka. Alla är väldigt samlade och tagna av stundens allvar men vi skrattar också en del. Mycket galghumor. Vi måste kunna skratta åt eländet också om vi ska ta oss igenom detta. Och det måste vi.

Jag gör inte speciellt många knop under dagen. Bara det där jag absolut måste. De sista förberedelserna inför fredagens temadag på KTC där jag är engagerad. Temat är "Vad gör en ingenjör?". Jag vet att jag egentligen inte behöver vara med på detta. Men jag känner att jag vill. För att det är något jag verkligen brinner för, och tror på, trots onsdagens trista besked. Jag måste bara fundera ut vad jag ska säga på ett bra sätt. Det kommer behövas ingenjörer i Sverige och i världen även om inte Ericsson i Katrineholm finns kvar.

En sak till gör jag under dagen. Jag hämtar en liten svart anteckningsbok i skåpet med kontorsmaterial. Måste strukturera mitt framtida projekt, att fundera på vad jag vill göra framöver. Det ska dokumenteras i denna svarta bok. Ringer redan under dagen några telefonsamtal som prickas av. Noterar också några uppslag jag fått av tidigare kollegor.

Är kvar på jobbet hela dagen. Många går hem tidigare idag också, av förklarliga skäl. Känner inte heller idag att jag har någon brådska hem. Eller hem?!! Ericsson har ju varit som ett andra hem under nästan 17 år. Jäklar vilken separationsångest det kommer bli den dag man lämnar för sista gången.

11 mars 2015, första dagen

11 mars 2015. Det var igår. Dagen då jag för första gången i mitt 44-åriga liv blev varslad om uppsägning.

Nu var jag ju inte direkt ensam. "Svarta onsdagen" var vi totalt 2200 Ericsson-anställda i Sverige i samma sits. 400 av oss finns i Katrineholm. 

kl 9.02 går ett mail ut som kallar oss till ett informationsmöte kl 10.00 med obligatorisk närvaro. Med tanke på vilka personer jag tidigare på morgonen sett gå in genom vår nybyggda, fina reception förstår jag allvaret. Det är definitivt varsel på gång. Tunga steg upp till plan 4 där informationen skall hållas. Passerar affischer där det står var respektive grupp skall samlas efteråt. Vår grupp i Harpsund. Shit, det här är inget litet varsel, det här blir stort.

Minst sagt tryckt stämning i lokalen. Folk står utspridda, en del i mindre klungor rätt långt bak i lokalen. Jag rör mig framåt. Vill höra och se, även om det blir obehagligt. Fångar upp en vattenflaska från en pall som ställts ut. Vill inte riskera att svimma. Känner mig torr i munnen och lätt snurrig i huvudet även om informationen inte börjat än. Pulsen är hög och händerna svettiga.

Så kliver han fram, högsta supplychefen, inte ofta sedd på vår fabrik. Honom hade jag inte sett gå in genom receptionen i morse men så fort jag ser honom nu förstår jag. Han behöver inte säga ett ord. Jag förstår ändå. Det är inget litet varsel, inte ens ett stort, det är värsta tänkbara. Vet inte hur många minuter det egentligen tar innan huvudbudskapet för oss 400 förs fram men till slut kommer det efter att en rad andra orter har lästs upp: Total avveckling av fabriken i Katrineholm.

Total tystnad i lokalen. Inte en enda fråga. Bara en djup kollektiv suck. Vi svenskar är alltid så politiskt korrekta. Vi vänder oss bara om och går ut, som en skock får till våra föraviserade grupprum.

Huvudet sprängfyllt av tankar. Fast tomt på samma gång. Ändå en slags konstig lättnad, nu behöver vi inte spekulera längre. Nu vet vi.

Och var är jag mitt i det här? Tycker själv att jag är rätt "hemma" på kriskurvan. Har gått åtskilliga kurser i att hantera förändring under mina år på Ericsson men det är ju skillnad när förändring berör andra, nu berör den ju mig.

Efter gruppinformationen får vi gå hem om vi vill. Inte jag. Vad ska jag hem och göra? Nu ska här ageras rationellt. Börjar strukturera en lista vad som ska göras. Ringer och mailar. Jag har ju haft några uppslag i huvudet sedan tidigare. Nu gäller det att vara handlingskraftig. Inte tänka, bara göra. Kommer till och med ihåg att äta lunch. Möte med Akademikerfacket. Nu börjar deras tuffa jobb. Lycka till. Kämpa för oss. Min pappa ringer. Han ringer aldrig till jobbet annars men nu måste han höra hur vi har det.
Mailar med äldsta dottern. Många gånger skickar vi frågor och svar mellan varandra. Till slut spårar det ur och vi lägger ner. Yngsta dottern skickar SMS. Hon har läst Aftonbladet.se. Är det sant det som står där mamma? Ja tyvärr, blir svaret. Men det kommer lösa sig ska du se.

Lämnar fabriken vid kvart över fyra. Känner ingen brådska hem. Det känns ju så tryggt här.Vi är inte många kvar nu men vi har varandra. Ericsson är ju hemma. Världen utanför med TV-kameror känns läskig och overklig. Jag gillar annars att synas, men inte nu.

Landar hemma och då kommer de. Tårarna. Det går inte att forcera kriskurvan. Jag vet ju det egentligen men tror att jag är smart och kan lura känslorna.

Följer varenda nyhetssändning under kvällen. Ser samma inslag flera gånger men det spelar ingen roll. Vill inte missa nåt.
Jobbiga diskussioner med barnen. Känner mig inte rustad att hjälpa dem genom kriskurvan, men de måste igenom den också inser jag krasst.
Borde lägga mig men är inte trött. Har ett långt samtal med maken som också är varslad. Vi lägger oss kvart i ett. Adrenalinet pumpar i kroppen och tankarna snurrar. Kan knappt ligga still. Sista gången jag tittar på klockan är den fem i tre.