Vaknar strax före fem. Två timmars sömn blev det. Går upp eftersom jag inser att det inte är någon idé att ligga kvar i sängen. Då jag tittar mig i spegeln undrar jag vem jag ser. Rejält svullna ögonlock och alldeles rödmosig i ansiktet. Baddar ansiktet med kallvatten en lång stund. Något bättre.
Går ut och hämtar Kuriren. Som väntat stora svarta rubriker. Läser noggrannt allt. När jag är klar börjar jag om och läser en gång till. Bara för säkerhets skull.
Känner mig fruktansvärt ofräsch så jag duschar länge och rakar mig under armarna. Skulle gjort det för flera veckor sen men det har inte blivit av. Men nu gör jag det, just idag, eftersom jag vet att jag blir lätt blir svettig då jag blir stressad eller upprörd. Och jag förstår att det kommer bli en sån dag idag.
Har ingen brådska att komma iväg. Deadline som gäller nu är att barnen som alltid åker med oss till Kunskapsskolan på morgnarna ska komma i tid. Att komma i tid till Ericsson känns just idag inte viktigt. Pratar vidare med familjen om gårdagens besked. Såpass länge att barnen också håller på att komma försent.
Känner att jag har gått in i "bubblan" sedan i går. Det enda som kretsar i mitt huvud är varslet och vad som ska hända nu, och sen. Efter att vi får uppsägningsbeskeden, troligtvis någonstans i juni, beroende på hur förhandlingarna avlöper. Vad blir det för stödprogram? Hur ska man utnyttja tiden på bästa sätt? Jag känner igen "bubblan" sedan några gånger tidigare i livet. Jag blir oerhört fokuserad på en sak, nästan manisk. Har svårt att tänka på något annat överhuvudtaget. Saker som jag bedömer som oviktiga, d v s allt annat än varslet, trängs undan i hjärnan. Finns säkert något psykologiskt begrepp på detta. "Bubblan" är bra att ta till ibland, men nu måste jag kunna lära mig att tygla den. Det finns en vardag som måste fungera också. Och det här kommer bli en lång process.
Tar samma väg in på jobbet som jag brukar. Ingången vid matsalen. Kl 9 ska vi träffas i vår grupp i ett konferensrum. Yxtaholm den är gången. Alla våra konferensrum är döpta efter sörmländska slott och herresäten. Inser att om några månader så kommer det bara finnas ett Stora Djulö, det riktiga. När någon nu säger Stora Djulö så tänker jag i nio fall av tio på konferensrummet.
Normalt sett har vi morgonmöte klockan 8.25 vid vår tavla, men nu har vi faktiskt inte så mycket att prata om där längre. Nästan allt jobb i vår grupp har varit inriktat på utveckling och förbättringar, och det är meningslöst nu.
Vi pratar mycket med varandra. Alla i vår grupp som ska vara på plats är det. Många är väldigt bleka. Alla är väldigt samlade och tagna av stundens allvar men vi skrattar också en del. Mycket galghumor. Vi måste kunna skratta åt eländet också om vi ska ta oss igenom detta. Och det måste vi.
Jag gör inte speciellt många knop under dagen. Bara det där jag absolut måste. De sista förberedelserna inför fredagens temadag på KTC där jag är engagerad. Temat är "Vad gör en ingenjör?". Jag vet att jag egentligen inte behöver vara med på detta. Men jag känner att jag vill. För att det är något jag verkligen brinner för, och tror på, trots onsdagens trista besked. Jag måste bara fundera ut vad jag ska säga på ett bra sätt. Det kommer behövas ingenjörer i Sverige och i världen även om inte Ericsson i Katrineholm finns kvar.
En sak till gör jag under dagen. Jag hämtar en liten svart anteckningsbok i skåpet med kontorsmaterial. Måste strukturera mitt framtida projekt, att fundera på vad jag vill göra framöver. Det ska dokumenteras i denna svarta bok. Ringer redan under dagen några telefonsamtal som prickas av. Noterar också några uppslag jag fått av tidigare kollegor.
Är kvar på jobbet hela dagen. Många går hem tidigare idag också, av förklarliga skäl. Känner inte heller idag att jag har någon brådska hem. Eller hem?!! Ericsson har ju varit som ett andra hem under nästan 17 år. Jäklar vilken separationsångest det kommer bli den dag man lämnar för sista gången.
Går ut och hämtar Kuriren. Som väntat stora svarta rubriker. Läser noggrannt allt. När jag är klar börjar jag om och läser en gång till. Bara för säkerhets skull.
Känner mig fruktansvärt ofräsch så jag duschar länge och rakar mig under armarna. Skulle gjort det för flera veckor sen men det har inte blivit av. Men nu gör jag det, just idag, eftersom jag vet att jag blir lätt blir svettig då jag blir stressad eller upprörd. Och jag förstår att det kommer bli en sån dag idag.
Har ingen brådska att komma iväg. Deadline som gäller nu är att barnen som alltid åker med oss till Kunskapsskolan på morgnarna ska komma i tid. Att komma i tid till Ericsson känns just idag inte viktigt. Pratar vidare med familjen om gårdagens besked. Såpass länge att barnen också håller på att komma försent.
Känner att jag har gått in i "bubblan" sedan i går. Det enda som kretsar i mitt huvud är varslet och vad som ska hända nu, och sen. Efter att vi får uppsägningsbeskeden, troligtvis någonstans i juni, beroende på hur förhandlingarna avlöper. Vad blir det för stödprogram? Hur ska man utnyttja tiden på bästa sätt? Jag känner igen "bubblan" sedan några gånger tidigare i livet. Jag blir oerhört fokuserad på en sak, nästan manisk. Har svårt att tänka på något annat överhuvudtaget. Saker som jag bedömer som oviktiga, d v s allt annat än varslet, trängs undan i hjärnan. Finns säkert något psykologiskt begrepp på detta. "Bubblan" är bra att ta till ibland, men nu måste jag kunna lära mig att tygla den. Det finns en vardag som måste fungera också. Och det här kommer bli en lång process.
Tar samma väg in på jobbet som jag brukar. Ingången vid matsalen. Kl 9 ska vi träffas i vår grupp i ett konferensrum. Yxtaholm den är gången. Alla våra konferensrum är döpta efter sörmländska slott och herresäten. Inser att om några månader så kommer det bara finnas ett Stora Djulö, det riktiga. När någon nu säger Stora Djulö så tänker jag i nio fall av tio på konferensrummet.
Normalt sett har vi morgonmöte klockan 8.25 vid vår tavla, men nu har vi faktiskt inte så mycket att prata om där längre. Nästan allt jobb i vår grupp har varit inriktat på utveckling och förbättringar, och det är meningslöst nu.
Vi pratar mycket med varandra. Alla i vår grupp som ska vara på plats är det. Många är väldigt bleka. Alla är väldigt samlade och tagna av stundens allvar men vi skrattar också en del. Mycket galghumor. Vi måste kunna skratta åt eländet också om vi ska ta oss igenom detta. Och det måste vi.
Jag gör inte speciellt många knop under dagen. Bara det där jag absolut måste. De sista förberedelserna inför fredagens temadag på KTC där jag är engagerad. Temat är "Vad gör en ingenjör?". Jag vet att jag egentligen inte behöver vara med på detta. Men jag känner att jag vill. För att det är något jag verkligen brinner för, och tror på, trots onsdagens trista besked. Jag måste bara fundera ut vad jag ska säga på ett bra sätt. Det kommer behövas ingenjörer i Sverige och i världen även om inte Ericsson i Katrineholm finns kvar.
En sak till gör jag under dagen. Jag hämtar en liten svart anteckningsbok i skåpet med kontorsmaterial. Måste strukturera mitt framtida projekt, att fundera på vad jag vill göra framöver. Det ska dokumenteras i denna svarta bok. Ringer redan under dagen några telefonsamtal som prickas av. Noterar också några uppslag jag fått av tidigare kollegor.
Är kvar på jobbet hela dagen. Många går hem tidigare idag också, av förklarliga skäl. Känner inte heller idag att jag har någon brådska hem. Eller hem?!! Ericsson har ju varit som ett andra hem under nästan 17 år. Jäklar vilken separationsångest det kommer bli den dag man lämnar för sista gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar