Så har ännu en helg gått. Känns nästan som vanligt igen och jag vet att jag nu definitivt har passerat igenom första chock- och sorgefaserna. Funderar mer och mer på vad jag ska göra sen. Blir påmind om situationen ibland, då jag fortfarande träffar eller pratar med personer som jag inte pratat med sen innan beskedet. Jag vet inte om de blir provocerade av min reaktion då jag svarar "det är bra" på frågan om hur det är och undrar om de väntat sig att träffa någon form av "vrak", men det är verkligen inte så jag känner mig.
När jag tänker tillbaka på hur det var helgen för två veckor sedan så känns det som om det var ljusår emellan. Både tidsmässigt och mentalt. Jag kan svagt förnimma känslorna jag hade då, men de kroppsliga reaktionerna och "hackspetten i bröstet" har jag redan börjat förtränga. Även om det kanske låter konstigt så är jag nu glad att jag skrev ner så mycket i början, om inte annat så för att ha som en erfarenhetsbank senare i livet.
Jag är lite orolig över att jag inte är mer "på tårna" att söka nya jobb. Ibland känns det som om "alla andra" är superaktiva, uppdaterar CV:n och söker alla möjliga och omöjliga tjänster. En del av mig tror verkligen att det är så, att jag kommer att hamna på efterkälken och att alla roliga och möjliga jobb kommer vara tillsatta när jag väl kommer igång. Den andra delen av mig säger att det är gott om tid. Ingen idé att rusa iväg utan att nu om någonsin, när möjligheten ges, skall jag verkligen göra en förändring, på riktigt!
Jag fortsätter läsa i "Den magiska gnistan". I kapitlet som heter "Din inre vägledning" läser jag om lust, glädje, nyfikenhet och passion. Min inre vägledning säger mig att än så länge är det för tidigt att kompromissa bort dessa ingredienser. Jag hoppas att jag den dag när jag står där med min nya inriktning har haft modet att låta lusten och passionen få styra.
Nu är det söndagskväll och en ny arbetsvecka står för dörren. Inte heller denna gång har jag någon söndagsångest. Tvärtom ser jag fram emot en ny arbetsvecka och vill ta vara på all tid som finns kvar tillsammans med kollegorna.
När jag tänker tillbaka på hur det var helgen för två veckor sedan så känns det som om det var ljusår emellan. Både tidsmässigt och mentalt. Jag kan svagt förnimma känslorna jag hade då, men de kroppsliga reaktionerna och "hackspetten i bröstet" har jag redan börjat förtränga. Även om det kanske låter konstigt så är jag nu glad att jag skrev ner så mycket i början, om inte annat så för att ha som en erfarenhetsbank senare i livet.
Jag är lite orolig över att jag inte är mer "på tårna" att söka nya jobb. Ibland känns det som om "alla andra" är superaktiva, uppdaterar CV:n och söker alla möjliga och omöjliga tjänster. En del av mig tror verkligen att det är så, att jag kommer att hamna på efterkälken och att alla roliga och möjliga jobb kommer vara tillsatta när jag väl kommer igång. Den andra delen av mig säger att det är gott om tid. Ingen idé att rusa iväg utan att nu om någonsin, när möjligheten ges, skall jag verkligen göra en förändring, på riktigt!
Jag fortsätter läsa i "Den magiska gnistan". I kapitlet som heter "Din inre vägledning" läser jag om lust, glädje, nyfikenhet och passion. Min inre vägledning säger mig att än så länge är det för tidigt att kompromissa bort dessa ingredienser. Jag hoppas att jag den dag när jag står där med min nya inriktning har haft modet att låta lusten och passionen få styra.
Nu är det söndagskväll och en ny arbetsvecka står för dörren. Inte heller denna gång har jag någon söndagsångest. Tvärtom ser jag fram emot en ny arbetsvecka och vill ta vara på all tid som finns kvar tillsammans med kollegorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar