I dag har det varit en rätt bra dag. Den bästa dagen sen förra tisdagen. "Bubblan" är på väg att försvinna. Då och då spricker den helt. Ibland är den tillbaka, men den är mycket tunnare. Jag klarar av att andas lugnt igen.
Nu när jag känner mig lugnare gör istället den stora tröttheten entré. Men det gör ingenting. Det är en kompis jag är välbekant med och vet hur jag ska hantera. Det är en skön känsla.
På jobbet börjar det dyka upp en del uppgifter kopplade till omställningen. Alla mina gamla "att-göra-lappar", gula och orange post-it-lappar, har jag gjort mig av med. Det har nästan blivit en ritual att knöggla ihop dem och slänga dem i papperskorgen. De lappar som gör mest ont i mig att slänga är dem med uppgifter kopplade till samarbete mellan skola och företag.
Tekniksprånget var vi med i för första gången denna terminen och det blir också den sista.
Filmen som vi spelade in för Problemlösarna för en dryg månad sen har jag inte sett helt färdigklippt än men den måste göras om helt. Kanske kan någon annan Ericsson-site stå som ansvarig? Vårt uppdrag, kopplat till Networked Society, är tillämpbart för hela koncernen men det är helt otänkbart att visa bilder från Katrineholm. Känns tråkigt eftersom Simon var så himla proffsig när vi spelade in.
De sista APL-eleverna från trean på El- och energiprogrammet slutar i morgon. Tvåorna kör en period till med början nästa vecka men sen är det slut. Förhoppningsvis kan vi få till lödutbildning för ettorna nu i vår i alla fall.
Studiebesöken från Södra skolans åttor som skulle varit denna vecka har jag ställt in, liksom ett planerat besök från lärare på elektronikdesignprogrammet på Campus Norrköping.
De här uppgifterna har både varit roliga och det känns som om de varit värdefulla för eleverna. Det är så lätt att klaga på att det är för få ungdomar som väljer tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Men man måste ju också bjuda till från näringslivets sida vilket jag tycker att vi har gjort från Ericsson i Katrineholm.
Det pågår en massa bra initiativ från olika aktörer på nationell nivå men det borde kunna vara fler företag med lokalt. I KFV-regionen är det inte något mer företag som har varit med i Tekniksprånget. Jag hoppas att någon kan ta över stafettpinnen efter oss.
I kväll har både jag och Anders haft spellektion. Jag på tvärflöjt och Anders på kontrabas. För mig gick det skapligt, trots att jag bara övat en enda gång sen förra veckan. Jag övar just nu till en uppspelning nästa helg då jag bl a ska spela "Time to say goodbye". Insåg inte förrän nu i kväll att det ju är en rätt passande titel.
Anders kommentar när han kom ut var: "Helt otroligt. Så här bra har det aldrig gått förut." Kanske är det så att när man har som minst förväntningar så går det som bäst, i alla fall med musik. Eller som min spelfröken sa: "Du kan leverera musik, men inte prestera."
Jag känner i dessa dagar en stor tacksamhet mot mina föräldrar som gett mig en stabil grund att stå på och alltid trott på mig i alla lägen. Under min uppväxt har jag alltid fått höra samma sak i svåra situationer och jag kan än i dag höra min mammas röst: "Du är stark Cecilia. Du klarar det här." Den senaste veckan har jag upprepat detta som ett mantra för mig själv. Och jag tror det nu. Det kommer att gå bra.
Nu när jag känner mig lugnare gör istället den stora tröttheten entré. Men det gör ingenting. Det är en kompis jag är välbekant med och vet hur jag ska hantera. Det är en skön känsla.
På jobbet börjar det dyka upp en del uppgifter kopplade till omställningen. Alla mina gamla "att-göra-lappar", gula och orange post-it-lappar, har jag gjort mig av med. Det har nästan blivit en ritual att knöggla ihop dem och slänga dem i papperskorgen. De lappar som gör mest ont i mig att slänga är dem med uppgifter kopplade till samarbete mellan skola och företag.
Tekniksprånget var vi med i för första gången denna terminen och det blir också den sista.
Filmen som vi spelade in för Problemlösarna för en dryg månad sen har jag inte sett helt färdigklippt än men den måste göras om helt. Kanske kan någon annan Ericsson-site stå som ansvarig? Vårt uppdrag, kopplat till Networked Society, är tillämpbart för hela koncernen men det är helt otänkbart att visa bilder från Katrineholm. Känns tråkigt eftersom Simon var så himla proffsig när vi spelade in.
De sista APL-eleverna från trean på El- och energiprogrammet slutar i morgon. Tvåorna kör en period till med början nästa vecka men sen är det slut. Förhoppningsvis kan vi få till lödutbildning för ettorna nu i vår i alla fall.
Studiebesöken från Södra skolans åttor som skulle varit denna vecka har jag ställt in, liksom ett planerat besök från lärare på elektronikdesignprogrammet på Campus Norrköping.
De här uppgifterna har både varit roliga och det känns som om de varit värdefulla för eleverna. Det är så lätt att klaga på att det är för få ungdomar som väljer tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Men man måste ju också bjuda till från näringslivets sida vilket jag tycker att vi har gjort från Ericsson i Katrineholm.
Det pågår en massa bra initiativ från olika aktörer på nationell nivå men det borde kunna vara fler företag med lokalt. I KFV-regionen är det inte något mer företag som har varit med i Tekniksprånget. Jag hoppas att någon kan ta över stafettpinnen efter oss.
I kväll har både jag och Anders haft spellektion. Jag på tvärflöjt och Anders på kontrabas. För mig gick det skapligt, trots att jag bara övat en enda gång sen förra veckan. Jag övar just nu till en uppspelning nästa helg då jag bl a ska spela "Time to say goodbye". Insåg inte förrän nu i kväll att det ju är en rätt passande titel.
Anders kommentar när han kom ut var: "Helt otroligt. Så här bra har det aldrig gått förut." Kanske är det så att när man har som minst förväntningar så går det som bäst, i alla fall med musik. Eller som min spelfröken sa: "Du kan leverera musik, men inte prestera."
Jag känner i dessa dagar en stor tacksamhet mot mina föräldrar som gett mig en stabil grund att stå på och alltid trott på mig i alla lägen. Under min uppväxt har jag alltid fått höra samma sak i svåra situationer och jag kan än i dag höra min mammas röst: "Du är stark Cecilia. Du klarar det här." Den senaste veckan har jag upprepat detta som ett mantra för mig själv. Och jag tror det nu. Det kommer att gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar