Nu har det redan gått två dagar av den nya jobbveckan. Dagarna rusar verkligen iväg och på ett sätt känns det som om vardagen har kommit tillbaka. Men det är en ny, eller i alla fall förändrad, vardag och, det kanske viktigaste av allt, den kommer inte att vara för evigt.
I morse åkte vi tillsammans till jobb och skola hela familjen, som vi gjort de senaste vintrarna. Astrid går på Kunskapsskolan sedan den startade 2012 och Carin började där ett år senare. Jag minns tydligt första gången vi åkte alla fyra till Västgötagatan 16. Att jag skämtade och sa att "här kommer familjen anka med mamma, pappa och två ankungar, kvack, kvack". Strax därefter minns jag att jag ställde frågan "Få se hur länge det här varar, hur länge Ericsson finns kvar här?" Inte så att det var vad jag förväntade mig, men efter alla tidigare fabriksnedläggningar i t ex Norrköping, Nynäshamn, Gävle och Hudiksvall har scenariot funnits i mitt medvetande. Nu vet jag att när Astrid går ut nian nästa vår så kommer fabriken med allra största sannolikhet vara stängd.
På lunchen, och ibland även annars, pratar vi kollegor i vårt team om vilka jobb som vi skulle kunna söka framöver. Vi inser att vi troligtvis kommer vara flera som söker exakt samma tjänster och skämtar om att vi kanske kan göra en gemensam skrivning som flera kan använda vid jobbsökning. Eller att vi kan erbjuda våra tjänster som ett team. "Varsågod nya arbetsgivare, är du intresserad av att få in ett helt välfungerande team med hög kompetens inom lean, anställ oss!!!"
På kvällen tittar jag på Katrineholms-Kurirens web-TV-sändning från dagens möte med bl a företrädare för kommunen, landshövdingen, arbetsförmedlingen, regionförbundet, Ericsson samt två statssekreterare från Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Alla som blir intervjuade intygar att det varit ett bra möte. Något konkret framförs egentligen inte, men det är säkert för tidigt än. Det jag särskilt tar fasta på är att samtliga intervjuade framhåller att kompetensen hos de varslade Ericsson-medarbetarna behöver tas tillvara för att komma andra företag och samhället till gagn. Jag hoppas verkligen att det kommer bli så!
I morse åkte vi tillsammans till jobb och skola hela familjen, som vi gjort de senaste vintrarna. Astrid går på Kunskapsskolan sedan den startade 2012 och Carin började där ett år senare. Jag minns tydligt första gången vi åkte alla fyra till Västgötagatan 16. Att jag skämtade och sa att "här kommer familjen anka med mamma, pappa och två ankungar, kvack, kvack". Strax därefter minns jag att jag ställde frågan "Få se hur länge det här varar, hur länge Ericsson finns kvar här?" Inte så att det var vad jag förväntade mig, men efter alla tidigare fabriksnedläggningar i t ex Norrköping, Nynäshamn, Gävle och Hudiksvall har scenariot funnits i mitt medvetande. Nu vet jag att när Astrid går ut nian nästa vår så kommer fabriken med allra största sannolikhet vara stängd.
På lunchen, och ibland även annars, pratar vi kollegor i vårt team om vilka jobb som vi skulle kunna söka framöver. Vi inser att vi troligtvis kommer vara flera som söker exakt samma tjänster och skämtar om att vi kanske kan göra en gemensam skrivning som flera kan använda vid jobbsökning. Eller att vi kan erbjuda våra tjänster som ett team. "Varsågod nya arbetsgivare, är du intresserad av att få in ett helt välfungerande team med hög kompetens inom lean, anställ oss!!!"
På kvällen tittar jag på Katrineholms-Kurirens web-TV-sändning från dagens möte med bl a företrädare för kommunen, landshövdingen, arbetsförmedlingen, regionförbundet, Ericsson samt två statssekreterare från Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Alla som blir intervjuade intygar att det varit ett bra möte. Något konkret framförs egentligen inte, men det är säkert för tidigt än. Det jag särskilt tar fasta på är att samtliga intervjuade framhåller att kompetensen hos de varslade Ericsson-medarbetarna behöver tas tillvara för att komma andra företag och samhället till gagn. Jag hoppas verkligen att det kommer bli så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar