Ny vecka på jobbet. I dag känner jag mig sorgsen och vemodig, lite deppig, direkt jag kliver in innanför dörrarna. Det är tyst och lugnt i vårt kontorslandskap. Inte beroende på att det är folktomt. Alla verkar vara på plats. Mer en känsla av stillhet. Vet inte vad det beror på. Kanske har beskedet från förra veckan nu sjunkit in. Eftertänksamhet. Jag känner själv att jag nu pratar långsammare och tystare, nästan viskande ibland. Vill visa respekt för mina medmänniskor. Inte klampa på för mycket, som jag vet att jag kan göra ibland.
I mitt jobb på Competence Center tar jag ofta emot besökare. I tisdags förra veckan, dagen före svarta onsdagen, tog jag emot 10 personer från C2 Managements Lean-nätverk. En späckad dag med en presentation av Ericsson som företag, verksamheten i Katrineholm, vår resa med lean och Ways of Working sedan 2006 och slutligen våra tankar framåt mot 2019 och Shingo. Besöket avslutades med en fabriksrundvandring på eftermiddagen. Såna här besök hör till något av det roligaste med mitt jobb, men jag känner mig också rätt slut efteråt eftersom man vill ge besökarna så mycket det bara går och ge ett bra intryck av Ericsson. Besöket gick jättebra och vi fick mycket positiv feedback. Jag lovade att ta foton av vissa av våra tavlor efteråt och skicka till deltagarna. Av förklarliga skäl blev det aldrig av förra veckan men idag ska det göras. Tar nu hjälp av Inger som är duktig på att fotografera. Tillsammans går vi runt och småpratar. Känns skönt att göra något konkret tillsammans med en kollega. Inser att besöket förra tisdagen var det sista av den här typen.
Nedläggningen av fabriken innebär också att en epok går i graven för Katrineholms del. Vår fabrik var Ericssons första utanför Stockholm, vilket vi ofta stolt berättar då vi får besök. Det var 1946. Just det huset som vi är i nu togs i bruk i början av 1948. Från början låg fabriken på Fredsgatan, ner mot sjukhuset. Den fastigheten är nu riven. Nere i djupkällaren finns mängder med material som man som historieintresserad kan gräva i. Jag gjorde en snabbvisit där nere i höstas i samband med ett uppdrag och hade hoppats kunna botanisera mer där inför 70-årsjubileet nästa år. Men nu kan jag bara krasst konstatera att det inte blir något 70-årsjubileum. Kanske kan en del av materialet hamna hos Lena och Roland på kommunarkivet i Katrineholm, eller på Företagens arkiv i Sörmland som finns i Eskilstuna?
Jag reflekterar lite över mina känslor och tankar i samband med beskedet förra veckan. Känner igen vissa av dem från nedläggningen av Sjöholms skola 2012 och beslutet hösten 2007 att lägga ner Flodafors skola. Men det finns också stora skillnader nu jämfört med då. Då ledde chocken och ilskan fram till ett stort jävlaranamma och vi föräldrar ordnade möten och manifestationer, skrev insändare och debattartiklar. Vi skrev och ringde till politiker. Ställde otaliga frågor. Den här gången är det annorlunda. Det här är inget som går att påverka. Beslutet är redan taget. (Det var säkert så även i fallet med skolnedläggningarna men den demokratiska beslutsprocessen gjorde ändå att man fick en gnutta hopp om att det fanns en chans att påverka). Lite grann av den där jävlaranamma-känslan kom tillbaka på kvällen på svarta onsdagen. Då jag ser näringsministern och kommunalrådet bli intervjuade på TV kommer den där drivkraften tillbaka. Jag ska banne mig kontakta dem. Men varför ska jag göra det? Det här är ett annat case. Mina krafter får jag kanalisera på annat håll.
Avslutar måndagen med att åka till Stockholm för att gå på Books & Dreams författarkväll på Oscars. Jag bokade detta för flera veckor sedan och kunde väl aldrig ana att det skulle bli en sån timing. Jag lyckas mota undan "bubblan", åtminstone för en stund. Normalt sett blir jag väldigt uppåt och engagerad när jag går på den här typen av engagemang. Men den här gången är det annorlunda. Jag berörs mycket av Louise Hoffsten som pratar om sin bok "En näve grus". Kocken Lisa Lemke var verkligen ett energiknippe på men jag är ledsen, Lisa. Jag höll på att somna. Ändå en skön känsla av att det går att slappna av, och då kommer också den stora tröttheten. Sänder också en tacksamhetens tanke till Lia och Anne för de fina diskussionerna vi hade på tåget upp och vid middagen.
På tåget hem läser jag lite i Louises bok. Nu går det bättre att läsa igen. Koncentrationen är på väg tillbaka. Jag andas lugnare och släpper fram tröttheten. Slumrar till och hinner vila en stund innan jag är hemma i Katrineholm igen.
I mitt jobb på Competence Center tar jag ofta emot besökare. I tisdags förra veckan, dagen före svarta onsdagen, tog jag emot 10 personer från C2 Managements Lean-nätverk. En späckad dag med en presentation av Ericsson som företag, verksamheten i Katrineholm, vår resa med lean och Ways of Working sedan 2006 och slutligen våra tankar framåt mot 2019 och Shingo. Besöket avslutades med en fabriksrundvandring på eftermiddagen. Såna här besök hör till något av det roligaste med mitt jobb, men jag känner mig också rätt slut efteråt eftersom man vill ge besökarna så mycket det bara går och ge ett bra intryck av Ericsson. Besöket gick jättebra och vi fick mycket positiv feedback. Jag lovade att ta foton av vissa av våra tavlor efteråt och skicka till deltagarna. Av förklarliga skäl blev det aldrig av förra veckan men idag ska det göras. Tar nu hjälp av Inger som är duktig på att fotografera. Tillsammans går vi runt och småpratar. Känns skönt att göra något konkret tillsammans med en kollega. Inser att besöket förra tisdagen var det sista av den här typen.
Nedläggningen av fabriken innebär också att en epok går i graven för Katrineholms del. Vår fabrik var Ericssons första utanför Stockholm, vilket vi ofta stolt berättar då vi får besök. Det var 1946. Just det huset som vi är i nu togs i bruk i början av 1948. Från början låg fabriken på Fredsgatan, ner mot sjukhuset. Den fastigheten är nu riven. Nere i djupkällaren finns mängder med material som man som historieintresserad kan gräva i. Jag gjorde en snabbvisit där nere i höstas i samband med ett uppdrag och hade hoppats kunna botanisera mer där inför 70-årsjubileet nästa år. Men nu kan jag bara krasst konstatera att det inte blir något 70-årsjubileum. Kanske kan en del av materialet hamna hos Lena och Roland på kommunarkivet i Katrineholm, eller på Företagens arkiv i Sörmland som finns i Eskilstuna?
Jag reflekterar lite över mina känslor och tankar i samband med beskedet förra veckan. Känner igen vissa av dem från nedläggningen av Sjöholms skola 2012 och beslutet hösten 2007 att lägga ner Flodafors skola. Men det finns också stora skillnader nu jämfört med då. Då ledde chocken och ilskan fram till ett stort jävlaranamma och vi föräldrar ordnade möten och manifestationer, skrev insändare och debattartiklar. Vi skrev och ringde till politiker. Ställde otaliga frågor. Den här gången är det annorlunda. Det här är inget som går att påverka. Beslutet är redan taget. (Det var säkert så även i fallet med skolnedläggningarna men den demokratiska beslutsprocessen gjorde ändå att man fick en gnutta hopp om att det fanns en chans att påverka). Lite grann av den där jävlaranamma-känslan kom tillbaka på kvällen på svarta onsdagen. Då jag ser näringsministern och kommunalrådet bli intervjuade på TV kommer den där drivkraften tillbaka. Jag ska banne mig kontakta dem. Men varför ska jag göra det? Det här är ett annat case. Mina krafter får jag kanalisera på annat håll.
Avslutar måndagen med att åka till Stockholm för att gå på Books & Dreams författarkväll på Oscars. Jag bokade detta för flera veckor sedan och kunde väl aldrig ana att det skulle bli en sån timing. Jag lyckas mota undan "bubblan", åtminstone för en stund. Normalt sett blir jag väldigt uppåt och engagerad när jag går på den här typen av engagemang. Men den här gången är det annorlunda. Jag berörs mycket av Louise Hoffsten som pratar om sin bok "En näve grus". Kocken Lisa Lemke var verkligen ett energiknippe på men jag är ledsen, Lisa. Jag höll på att somna. Ändå en skön känsla av att det går att slappna av, och då kommer också den stora tröttheten. Sänder också en tacksamhetens tanke till Lia och Anne för de fina diskussionerna vi hade på tåget upp och vid middagen.
På tåget hem läser jag lite i Louises bok. Nu går det bättre att läsa igen. Koncentrationen är på väg tillbaka. Jag andas lugnare och släpper fram tröttheten. Slumrar till och hinner vila en stund innan jag är hemma i Katrineholm igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar