14-15 mars, första helgen

Första helgen blir tuff. Jag hade i och för sig inte väntat mig något annat, men det dyker upp fenomen som jag inte räknat med. Som att jag känner mig så kopiöst svettig, i stort sett hela tiden. Skulle i och för sig kunna vara klimakteriet med tanke på att jag är 44, snart 45, men i och med att jag inte känt av något av detta tidigare tror jag inte det. Jag är däremot rätt säker på att detta är ett stressfenomen. Alla stresshormoner som far runt i kroppen av anspänningen. Känner själv att jag har svårt att koppla av. Det är som om det sitter en hackspett och hackar inne i bröstet. Försöker tänka på andningen. Vet att det hjälper och inser att det här något jag måste bli bättre på. Avkoppling, mindfulness, meditation, yoga eller vilken metod som helst bara det lugnar ner. Jag har en mängd böcker om detta i mitt "lilla" bibliotek hemma. Vet också att jag har människor i min omgivning som är duktiga på det här. Jag har inga problem att be om hjälp och nu är det nog ett sånt läge. Vi får hjälpas åt.

Jag har också bestämt mig för att fortsätta blogga mig igenom den här processen. Om inte annat för att skrivandet hjälper till att bearbeta. Tankarna går fort i skallen nu. Det är nästan så man känner hur de alstrar värme runt huvudet. Jag pratar fort i vanliga fall, men nu går det ofta i racerfart. Däremot när jag skriver så måste jag sakta ner. Fingrarna är inte lika snabba som huvudet och munnen.

Jag är normalt sett rätt morgonpigg, framförallt på helgerna av någon anledning. Men klockan fyra som jag vaknar både lördag och söndag känns lite väl tidigt. Går en runda i huset och lägger mig sedan för att slumra en stund till.

Jag läser ofta och mycket. Gärna på morgnarna och ofta deckare. Men nu går det trögt. Jag håller på med Marie Jungstedts och Ruben Eliassens nya deckare som utspelar sig på Gran Canaria. Ett kapitel på 4 sidor tar mig nu 25 minuter att läsa... Jag är ingen snabbläsare annars heller men detta är nytt rekord.

Det här med att saker tar sån evinnerlig tid, trots att kroppen går på högvarv, uppmärksammar jag också efter att jag laddat tvättmaskinen. Jag inser då jag trycker på startknappen att det inte är något under av effektivitet i denna process. (Dags för en värdeflödesanalys??) Jag har avbrutit laddningen tre gånger för att traska runt en vända på nedervåningen. Inte för att hämta smutstvätt, den fanns redan i riklig mängd i tvättburkarna, utan bara för att rastlöst gå runt och göra ingenting.

Vi bestämde ju redan på fredagskvällen att vi behövde göra något annat på lördagen, hela familjen. Vi vet till en början inte riktigt vad, mer än att vi måste komma bort från Katrineholm och att vi inte ska åka till något köpcentrum. Sätter oss i bilen och åker mot Taxinge Slottscafé utanför Nykvarn som vi normalt sett besöker varje sommar. Men fikat är ju lika gott så här års. På vägen dit stannar vi vid Arsenalen i Strängnäs som är ett militärfordonsmuseum med framförallt stridsvagnar. Nu är ju kanske inte stridsvagnar just min grej, men jag måste medge att det var väldigt historiskt intressant så jag kan rekommendera ett besök. Dessutom kom vi dit, helt ovetande, samma dag som det var invigning av en ny utställning om Södermanlands regemente, så vi hamnade mitt på röda mattan med musik och invigningstal av landshövdingen . Träffade också på en tidigare kollega, till både Anders och mig, från Scania-tiden. Märkligt vad det just nu dyker upp människor och minnen från förr.

Melodifestivalsfinalen såg vi på hos några riktigt goda vänner. Då kände jag ett hopp om att jag kan lura iväg "bubblan". Kunde faktiskt titta på hela finalen utan att tappa koncentrationen av att tankarna flög iväg. Tack Birgitta, Mats och Sandra för en supertrevlig kväll. Precis vad vi behövde.

Den här helgen har jag också funderat en hel del på det här med att summera och göra avslut. Det är så lätt nu att bara rusa på och fundera på framtiden. Jag känner själv att det var precis det jag gjorde framförallt under torsdag och fredag. Men det behövs ju faktiskt tid för att landa också. Som Stefan från Trygghetsrådet sa på en dragning för Akademikerfacket i torsdags: "Låt det ta tid och spring inte iväg och hoppa på första bästa jobb som dyker upp." Jag vet att det kan låta provocerande, men jag förstår vad han menar. Än så länge finns det faktiskt gott om tid. Vi är inte ens uppsagda än.

Själv känner jag att jag både vill och behöver få möjlighet att summera Ericsson-tiden. Det är 17 år av mitt liv, eller 38%, som jag ägnat åt Ericsson. Även om jag naturligtvis inte har ägnat all den här tiden åt jobbet så har jag känt mig hängiven, lojal och engagerad och Ericsson har varit en viktig del av mitt liv. Jag vet att många säger att man inte ska ta med sig jobbet hem och inte fästa för stor vikt vid jobbet, men jag kan inte hjälpa det. Jag är funtad så. (Sen betyder det naturligtvis inte att det inte finns andra saker som är lika viktiga, eller viktigare, såsom familjen).

Kontentan av detta långa resonemang är att jag måste få till ett bra avslut. Jag vill inte bara stryka ett streck och gå vidare. Även när fabriken läggs ner tror jag det är viktigt att vi alla tillsammans får möjlighet att på något sätt kunna bibehålla den stolthet som jag vet att många känt för sitt jobb. Man säger att nedläggningen inte beror på att vi gjort ett dåligt jobb, och jag tycker verkligen att vi har gjort ett fantastiskt jobb. Jag citerar ett mail som jag fått från en person utanför Ericsson, som jag lärt känna via jobbet: "Man blir både chockad, ledsen och arg när det bara dras ett streck över er verksamhet i Katrineholm - ni som dessutom är så bra."

Jag vill inte att allt det här bara ska försvinna som en ballong som man sticker hål på. Känslan av stolthet och att vi faktiskt presterat på topp måste vi medarbetare kunna ta med oss härifrån den dag då vi lämnar.

Nu är det söndagskväll. Jag brukar för det mesta inte känna någon söndagsångest inför en ny jobbvecka, ibland tänker jag t o m "äntligen måndag". I kväll känner jag ingenting.