I kväll kom jag och Carin hem efter en helt fantastisk femdagarsresa till Karlsbad (Karlovy Vary) i Tjeckien tillsammans med Kulturskolans stråkorkester "Stämskruvarna".
Det har varit en ynnest att få följa med som förälder. Alla ungdomar har varit helt otroligt duktiga, både på alla utflykter och under repetitioner och konserter. Att också få möjlighet att besöka en tjeckisk grund- och kulturskola och träffa deras rektor samt några lärare var också en lärorik upplevelse.
Stämskruvarna övade med en tjeckisk kör från skolan och de gav tillsammans två konserter. En på skolan för skolans elever och en på ett konstgalleri för allmänheten. Alla gjorde oerhört bra ifrån sig och jag blir ofta väldigt berörd när jag hör barn och ungdomar framföra vacker musik. De här konserterna bjöd på många sådana tillfällen så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar i handväskan. Speciellt när den tjeckiska kören sjöng Koppången med svensk text och Idas sommarvisa på tjeckiska tillsammans med våra svenska spelande stråkungdomar blev jag tårögd. När orkestern spelade Undo och Fairytale fick de också, mycket välförtjänt, stora applåder.
Jag tänker på att både musik, och annan slags kultur, är ett fantastiskt uttryckssätt för barn och ungdomar, men även för äldre. Det överbryggar nationsgränser och språkbarriärer. Jag är helt övertygad om att våra svenska ungdomar växte av upplevelserna under de här dagarna, både mentalt och musikaliskt.
Jag är oerhört tacksam att jag fick möjlighet att följa med på den här resan. Förutom att få se en fantastiskt vacker stad, under ledning av en mycket engagerad guide och tolk i form av Jarmila, fick jag också möjlighet att lära känna nya människor. Att resa i grupp ger onekligen ytterligare dimensioner åt resandet. En stor eloge till alla duktiga lärare på Kulturskolan med rektor Lennart i spetsen som skapar en så fantastisk kulturell jordmån för barn och ungdomar i en så pass liten stad som Katrineholm ändå är. Jag är beredd att pendla rätt långt och ändå bo kvar i Katrineholm för att mina barn ska få möjlighet att gå kvar på Kulturskolan.
Under de här dagarna har jag verkligen lyckats koppla bort tankarna på Ericsson nästan helt och hållet. Självklart kommer man lätt in på frågan om var man jobbar någonstans och att jobba på Ericsson i Katrineholm i dessa dagar ger onekligen ytterligare samtalsämnen. Väl tillbaka på terminal 2 på Arlanda möts jag av Ericssons stora reklamskyltar om Networked Society på väg mellan bagageutlämningen och ankomsthallen. Det känns som ett brutalt uppvaknande efter några magiska dagar. Jag inser att jag nog inte har varit på terminal 2 tidigare, eller att det i alla fall var väldigt länge sedan, för jag kan inte påminna mig om att jag har sett dessa tidigare. Någon frågar hur jag känner inför dessa skyltar och jag svarar helt ärligt att det känns konstigt. Hade det varit innan den 11 mars hade jag känt mig oerhört stolt över att vara Ericsson-anställd när jag gick där. Idag känns det inget speciellt, mest tomt. Som om Ericsson är ett sidospår, ett stickspår, i den resa som är själva livet.
Det har varit en ynnest att få följa med som förälder. Alla ungdomar har varit helt otroligt duktiga, både på alla utflykter och under repetitioner och konserter. Att också få möjlighet att besöka en tjeckisk grund- och kulturskola och träffa deras rektor samt några lärare var också en lärorik upplevelse.
Stämskruvarna övade med en tjeckisk kör från skolan och de gav tillsammans två konserter. En på skolan för skolans elever och en på ett konstgalleri för allmänheten. Alla gjorde oerhört bra ifrån sig och jag blir ofta väldigt berörd när jag hör barn och ungdomar framföra vacker musik. De här konserterna bjöd på många sådana tillfällen så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar i handväskan. Speciellt när den tjeckiska kören sjöng Koppången med svensk text och Idas sommarvisa på tjeckiska tillsammans med våra svenska spelande stråkungdomar blev jag tårögd. När orkestern spelade Undo och Fairytale fick de också, mycket välförtjänt, stora applåder.
Jag tänker på att både musik, och annan slags kultur, är ett fantastiskt uttryckssätt för barn och ungdomar, men även för äldre. Det överbryggar nationsgränser och språkbarriärer. Jag är helt övertygad om att våra svenska ungdomar växte av upplevelserna under de här dagarna, både mentalt och musikaliskt.
Jag är oerhört tacksam att jag fick möjlighet att följa med på den här resan. Förutom att få se en fantastiskt vacker stad, under ledning av en mycket engagerad guide och tolk i form av Jarmila, fick jag också möjlighet att lära känna nya människor. Att resa i grupp ger onekligen ytterligare dimensioner åt resandet. En stor eloge till alla duktiga lärare på Kulturskolan med rektor Lennart i spetsen som skapar en så fantastisk kulturell jordmån för barn och ungdomar i en så pass liten stad som Katrineholm ändå är. Jag är beredd att pendla rätt långt och ändå bo kvar i Katrineholm för att mina barn ska få möjlighet att gå kvar på Kulturskolan.
Under de här dagarna har jag verkligen lyckats koppla bort tankarna på Ericsson nästan helt och hållet. Självklart kommer man lätt in på frågan om var man jobbar någonstans och att jobba på Ericsson i Katrineholm i dessa dagar ger onekligen ytterligare samtalsämnen. Väl tillbaka på terminal 2 på Arlanda möts jag av Ericssons stora reklamskyltar om Networked Society på väg mellan bagageutlämningen och ankomsthallen. Det känns som ett brutalt uppvaknande efter några magiska dagar. Jag inser att jag nog inte har varit på terminal 2 tidigare, eller att det i alla fall var väldigt länge sedan, för jag kan inte påminna mig om att jag har sett dessa tidigare. Någon frågar hur jag känner inför dessa skyltar och jag svarar helt ärligt att det känns konstigt. Hade det varit innan den 11 mars hade jag känt mig oerhört stolt över att vara Ericsson-anställd när jag gick där. Idag känns det inget speciellt, mest tomt. Som om Ericsson är ett sidospår, ett stickspår, i den resa som är själva livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar