Den senaste veckan, efter hemkomsten från Karlsbad, har det hänt mycket. Lite som en ketchup-effekt, vilket kanske var väntat.
I onsdags förra veckan, då jag hade semester, blev förhandlingarna klara. Stödpaketet som har förhandlats fram tycker jag är riktigt bra. Tyvärr var jag ju inte på plats på onsdagen då det presenterades men jag har förstått på diskussionerna efteråt att det mottogs väldigt positivt.
I torsdags kom erbjudandena om att följa med till Kista. Både jag och Anders har tackat ja till att följa med. För min del kommer det dock dröja ett bra tag innan jag kommer börja pendla på heltid eftersom jag ska jobba med omställningsprojektet.
En rad positiva besked alltså, även om det naturligtvis kommer innebära stora förändringar. Trots detta hade jag konstiga känslor i kroppen i helgen. Ovissheten är slut för vår familjs del. Vi vet, så långt det nu går att veta, hur framtiden ser ut, i alla fall jobbmässigt. Ändå har jag känt mig orolig, sårbar och hudlös. Tvivlet finns där. Kommer jag klara detta?
Kanske är det så att lite av känslorna från mars rivs upp igen, när den här varselprocessen har kommit till punkt för mig personligen.
Vi har en planeringskalender uppsatt på kylskåpet här hemma. Bläddrar man tillbaka till mars-bladet står det skrivet VARSEL med stora bokstäver på den 11 mars. Jag minns så väl när Anders skrev dit det på kvällen på varseldagen. Då när vi satt vid köksbordet och pratade långt in på natten. Jag minns också Anders lättnad den 11 mars då vi kunde prata om det han vetat och gått och burit på, som fackligt engagerad, i nästan tre veckor innan varseldagen, nedläggningen av fabriken. Anders är, utan tvekan, den person jag känner som har den största integriteten av alla och det respekterar jag honom mycket för. Inte så mycket som en tillstymmelse till en aning om vad som skulle komma hade jag då vi åkte till jobbet den där onsdagsmorgonen den 11 mars.
Det finns både för- och nackdelar med att jobba på samma arbetsplats. Ibland finns det saker som man faktiskt inte kan dela, även om man är gifta. Redan i november, då Ericssons sparpaket offentliggjordes, pratade vi igenom det faktum att Anders, som vice ordförande i Akademikerklubben, skulle komma att få reda på känslig, sekretessbelagd information före många andra. Det enklaste sättet att hantera detta på, och som vi kom överens om där i november, var att jag inte skulle ställa några frågor i ärendet, vilket jag inte heller gjort under hela den här processen, varken innan den 11 mars eller under förhandlingarna som nu är avslutade. Jag förstår dock vilken påfrestning det inneburit för Anders och det hedrar honom att han pallat trycket.
När jag nu sitter här, på Kristi Himmelfärdsdagen den 14 maj 2015, så inser jag att detta måste bli det sista inlägget i den här bloggen. Jag kan inte längre fortsätta blogga under rubriken "Varslad men inte värdelös". Det känns inte trovärdigt.
Jag är trots allt väldigt tacksam att jag följde min intuition (eller vad det nu var) den 11 mars och började blogga. Skrivandet har hjälpt mig sortera mina egna tankar och hela den här resan under våren har inneburit att jag själv har stannat upp och reflekterat över saker som jag säkert inte annars skulle ha gjort. Jag har också insett vad roligt det är att skriva, något som jag tänkt på länge men aldrig kommit igång med. På ett eller annat sätt kommer jag försöka fortsätta skriva, förändringsprocessen är ju på intet sätt slut, men det får bli under en annan rubrik,
När jag återigen ser tillbaka på de senaste 64 dagarna så känns det ibland väldigt overkligt. Det känns som om jag ser en film där jag själv deltar men ändå står utanför och ser på. Jag tror fortfarande ibland att jag ska vakna upp en morgon och att allt ska vara som det var innan den 11 mars. Men så är det inte. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka. Och så är det ju faktiskt, oavsett kriser eller inte. Gårdagen kommer aldrig mer tillbaka, och vad morgondagen har att erbjuda är inte alltid lätt att veta. Men vad man alltid kan göra är att ta tillvara den dagen man lever just nu, och se till att den blir så bra det bara går. Kram!
I onsdags förra veckan, då jag hade semester, blev förhandlingarna klara. Stödpaketet som har förhandlats fram tycker jag är riktigt bra. Tyvärr var jag ju inte på plats på onsdagen då det presenterades men jag har förstått på diskussionerna efteråt att det mottogs väldigt positivt.
I torsdags kom erbjudandena om att följa med till Kista. Både jag och Anders har tackat ja till att följa med. För min del kommer det dock dröja ett bra tag innan jag kommer börja pendla på heltid eftersom jag ska jobba med omställningsprojektet.
En rad positiva besked alltså, även om det naturligtvis kommer innebära stora förändringar. Trots detta hade jag konstiga känslor i kroppen i helgen. Ovissheten är slut för vår familjs del. Vi vet, så långt det nu går att veta, hur framtiden ser ut, i alla fall jobbmässigt. Ändå har jag känt mig orolig, sårbar och hudlös. Tvivlet finns där. Kommer jag klara detta?
Kanske är det så att lite av känslorna från mars rivs upp igen, när den här varselprocessen har kommit till punkt för mig personligen.
Vi har en planeringskalender uppsatt på kylskåpet här hemma. Bläddrar man tillbaka till mars-bladet står det skrivet VARSEL med stora bokstäver på den 11 mars. Jag minns så väl när Anders skrev dit det på kvällen på varseldagen. Då när vi satt vid köksbordet och pratade långt in på natten. Jag minns också Anders lättnad den 11 mars då vi kunde prata om det han vetat och gått och burit på, som fackligt engagerad, i nästan tre veckor innan varseldagen, nedläggningen av fabriken. Anders är, utan tvekan, den person jag känner som har den största integriteten av alla och det respekterar jag honom mycket för. Inte så mycket som en tillstymmelse till en aning om vad som skulle komma hade jag då vi åkte till jobbet den där onsdagsmorgonen den 11 mars.
Det finns både för- och nackdelar med att jobba på samma arbetsplats. Ibland finns det saker som man faktiskt inte kan dela, även om man är gifta. Redan i november, då Ericssons sparpaket offentliggjordes, pratade vi igenom det faktum att Anders, som vice ordförande i Akademikerklubben, skulle komma att få reda på känslig, sekretessbelagd information före många andra. Det enklaste sättet att hantera detta på, och som vi kom överens om där i november, var att jag inte skulle ställa några frågor i ärendet, vilket jag inte heller gjort under hela den här processen, varken innan den 11 mars eller under förhandlingarna som nu är avslutade. Jag förstår dock vilken påfrestning det inneburit för Anders och det hedrar honom att han pallat trycket.
När jag nu sitter här, på Kristi Himmelfärdsdagen den 14 maj 2015, så inser jag att detta måste bli det sista inlägget i den här bloggen. Jag kan inte längre fortsätta blogga under rubriken "Varslad men inte värdelös". Det känns inte trovärdigt.
Jag är trots allt väldigt tacksam att jag följde min intuition (eller vad det nu var) den 11 mars och började blogga. Skrivandet har hjälpt mig sortera mina egna tankar och hela den här resan under våren har inneburit att jag själv har stannat upp och reflekterat över saker som jag säkert inte annars skulle ha gjort. Jag har också insett vad roligt det är att skriva, något som jag tänkt på länge men aldrig kommit igång med. På ett eller annat sätt kommer jag försöka fortsätta skriva, förändringsprocessen är ju på intet sätt slut, men det får bli under en annan rubrik,
När jag återigen ser tillbaka på de senaste 64 dagarna så känns det ibland väldigt overkligt. Det känns som om jag ser en film där jag själv deltar men ändå står utanför och ser på. Jag tror fortfarande ibland att jag ska vakna upp en morgon och att allt ska vara som det var innan den 11 mars. Men så är det inte. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka. Och så är det ju faktiskt, oavsett kriser eller inte. Gårdagen kommer aldrig mer tillbaka, och vad morgondagen har att erbjuda är inte alltid lätt att veta. Men vad man alltid kan göra är att ta tillvara den dagen man lever just nu, och se till att den blir så bra det bara går. Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar