Idag för exakt 12 år sen föddes minstingen Carin, som nu inte är så liten längre, faktiskt på väg att växa om mig. Hon väntar på att vi ska komma med paket och sång, men än så länge sover hon, och det får hon göra ännu ett tag eftersom det blev sent igår kväll.
Jag sitter och skriver i vårt allrum som är ännu rörigare än vanligt eftersom vi igår kväll upptäckte ett mindre (eller större) ras i klädkammaren. Den ena klädstången med sin överhylla hade gett vika i infästningen och helt enkelt vält med allt sitt innehåll över resten av den överbelamrade golvytan. Det var bara att börja röja. Jag började ju röja i utrymmet under trappen förra helgen, men det är bara att konstatera att den minimala plats som skapats där riskerar att fyllas på med nytt. Det blir en välbehövlig 5S-övning även i klädkammaren, även om den kom lite olämpligt. Längst in i hörnet hittar jag mina gamla ridkläder, fint inpackade i plast. Påminns om vad fort tiden går. Jag har inte ridit sedan hösten 1999. De har suttit oanvända i femton år och fick en undanskymd plats i klädkammaren redan då vi flyttade till huset år 2000. Raset är signalen om att det nu är dags att göra sig av med dem. Min mammas kommentar på telefon i går kväll."Se det positivt Cecilia, nu får ni en chans att rensa ut gammalt." Lilla mamma, jag önskar att du bodde närmare.
I torsdags kväll kom Astrid med förslaget att hon och jag skulle åka till Stockholm i fredags, "sådär lite spontant" (citat Astrid). Förutom att hon är jobbcoach så är hon också rese- och evenemangsplanerare i familjen. Den här gången hade hon hittat teaterbiljetter till Evita och ett ledigt hotellrum på Freys. Jag var väldigt tveksam eftersom jag tyckte att det fanns så mycket att göra hemma och vi har mycket inbokat framöver. Men jag gav med mig efter viss tvekan och kan bara konstatera att det var rätt beslut. Vi hade ett jättetrevligt "mor-dotter-dygn" i Stockholm och jag älskar ju verkligen att gå på musikal, även om jag inte gjort det på länge. När vi väl sitter där på andra raden på Göta Lejon och väntar på att ridån ska gå upp påminns jag om att senaste gången jag var där var fredagen den 3 april 1998, för nästan exakt 17 år sedan. Jag hade precis jobbat min sista dag på Scania och Anders och jag såg på Miss Saigon för att fira att jag på måndagen direkt efter, den 6 april, skulle börja mitt nya jobb på Ericsson. Jag minns känslan av spänning och förväntan i luften. Att få vända blad och börja på en helt ny och oskriven sida.
Lite av samma känsla återfinner sig också den här gången, även om förutsättningarna nu är lite annorlunda. Pirret i magen att börja ett nytt projekt, oron för hur det ska bli, om jag kommer klara det jag ska ge mig på framöver. Men också den fasta förvissningen att jag i fredags morse då jag sa det lilla ordet "JA" hade fattat ett beslut baserat på en varm och stark känsla i magen, inte kalkylerande med plus- och minuslistor. Resan från förvirringens rum har startat.
Jag sitter och skriver i vårt allrum som är ännu rörigare än vanligt eftersom vi igår kväll upptäckte ett mindre (eller större) ras i klädkammaren. Den ena klädstången med sin överhylla hade gett vika i infästningen och helt enkelt vält med allt sitt innehåll över resten av den överbelamrade golvytan. Det var bara att börja röja. Jag började ju röja i utrymmet under trappen förra helgen, men det är bara att konstatera att den minimala plats som skapats där riskerar att fyllas på med nytt. Det blir en välbehövlig 5S-övning även i klädkammaren, även om den kom lite olämpligt. Längst in i hörnet hittar jag mina gamla ridkläder, fint inpackade i plast. Påminns om vad fort tiden går. Jag har inte ridit sedan hösten 1999. De har suttit oanvända i femton år och fick en undanskymd plats i klädkammaren redan då vi flyttade till huset år 2000. Raset är signalen om att det nu är dags att göra sig av med dem. Min mammas kommentar på telefon i går kväll."Se det positivt Cecilia, nu får ni en chans att rensa ut gammalt." Lilla mamma, jag önskar att du bodde närmare.
I torsdags kväll kom Astrid med förslaget att hon och jag skulle åka till Stockholm i fredags, "sådär lite spontant" (citat Astrid). Förutom att hon är jobbcoach så är hon också rese- och evenemangsplanerare i familjen. Den här gången hade hon hittat teaterbiljetter till Evita och ett ledigt hotellrum på Freys. Jag var väldigt tveksam eftersom jag tyckte att det fanns så mycket att göra hemma och vi har mycket inbokat framöver. Men jag gav med mig efter viss tvekan och kan bara konstatera att det var rätt beslut. Vi hade ett jättetrevligt "mor-dotter-dygn" i Stockholm och jag älskar ju verkligen att gå på musikal, även om jag inte gjort det på länge. När vi väl sitter där på andra raden på Göta Lejon och väntar på att ridån ska gå upp påminns jag om att senaste gången jag var där var fredagen den 3 april 1998, för nästan exakt 17 år sedan. Jag hade precis jobbat min sista dag på Scania och Anders och jag såg på Miss Saigon för att fira att jag på måndagen direkt efter, den 6 april, skulle börja mitt nya jobb på Ericsson. Jag minns känslan av spänning och förväntan i luften. Att få vända blad och börja på en helt ny och oskriven sida.
Lite av samma känsla återfinner sig också den här gången, även om förutsättningarna nu är lite annorlunda. Pirret i magen att börja ett nytt projekt, oron för hur det ska bli, om jag kommer klara det jag ska ge mig på framöver. Men också den fasta förvissningen att jag i fredags morse då jag sa det lilla ordet "JA" hade fattat ett beslut baserat på en varm och stark känsla i magen, inte kalkylerande med plus- och minuslistor. Resan från förvirringens rum har startat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar